Återvinningsindustrin skyller ifrån sig

juli 9, 2018

Miljöminister Karolina Skog har med rätta riktat skarp kritik mot ”återvinningsbranschen” som istället för att återvinna exporterar stora mängder plast till, bland annat Kina.

Nu slår branschen genom sin VD Lina Bergström tillbaka på ett häpnadsväckande sätt. Det framgår av en artikel i DN.

Bergström menar att miljöministern och regeringen bör göra mer på EU-nivå för att dels få till regleringar, men ännu viktigare: att återupprätta en europeisk återvinningsmarknad för att skapa rätt incitament för återvinningsindustrin.

– Vi tycker att ministern har en självklar position att driva på avfallsåtervinning på europeisk nivå, säger Bergström.

Till saken hör förstås att det är varje producent som är ansvarig för att använda plast och andra förpackningar så att det kan användas igen på ett resurseffektivt sätt. I första hand ska mängden förpackningar begränsas och i andra hand är det återanvändning, till exempel returglas, som ska användas. Men branschen har gjort precis tvärtom:

Förpackningsmängderna har ökat och returglasen håller på att försvinna helt! Det är beslut som producenterna fattat och självklart blir det då problem!

Producentansvaret beslutades 1993 – 1994 så branschen har haft 25 år på sig!

Tyvärr är producentansvaret ett enormt fiasko. Ett fiasko som i hög grad beror på att producenterna, som har ansvaret enligt lagen, och de företag som de valt att överföra ansvaret har satsat hårt på att slippa undan. Och det gäller allt:

Insamlingen har misskötts och producenterna har försökt lägga ansvaret på andra.

Ingen anpassning av produkterna har gjorts för att öka återanvändningen och minska resursslöseriet.

De insamlade produkterna har i hög grad gått till förbränning eller exporterats.

Jag har bloggat ganska många gånger om detta tidigare. Här några av inläggen:

https://larsbjurstrom.wordpress.com/tag/producentansvaret/

 

 

 

 

 

 

 

https://www.dn.se/nyheter/politik/atervinningsindustrin-forvanad-over-miljoministerns-skarpa-kritik/

Annonser

Avsluta det mer än 20-åriga fiaskot

augusti 19, 2017

För ett tag sedan uppmärksammade jag att FTI grovs missköter en återvinningsstation i Klintehamn. Här några bilder.

 

 

 

 

 

 

 

 

Men genom det här inlägget vill jag understryka att det handlar inte om någon enstaka händelse eller nåt sommarfenomen i en turistkommun. Det är en del av ett sätt att agera som präglat FTI och deras samarbetspartner sedan de bildades för drygt 20år sedan.

När det så kallade producent­ansvaret för förpackningar infördes för snart 20 år sedan så var en grundläggande idé att det var marknaden och företagen själva som skulle lösa viktiga miljöproblem. Den grundläggande idé som presenterades var att påverka hela produktionskedjan till mer miljövänliga, i första hand återanvändbara, förpackningar.

Som enskilda konsumenter har vi framför allt kommit i kontakt med producenterna genom de inlämningssystem/återvinningsstationer som efter hand har byggts upp, men som fortfarande, över 20 år efter starten, ännu inte finns överallt. Och där de finns fungerar det ofta dåligt. Producenterna/materialbolagen har inget emot att det fungerar dåligt eftersom det sätter press på bostadsföretag och andra att göra egna lösningar så att kostnaden en gång till hamnar på hyresgästerna/konsumenterna.

Och den grundläggande idén fick inget genomslag alls. Företagen började inte alls att anpassa sina produkter som det påstods att de skulle göra.

Istället organiserade sig producenterna i så kallade materialbolag som naturligtvis inte alls hade någon verklig möjlighet att påverka de enskilda företagens produktion och förpackningsdesign. Material­bolagens satsade istället på att hitta kryphål i regel­verket och på så många sätt som möjligt slippa undan det ansvar som var själva tanken med producentansvaret. Ren marknads­logik alltså: Gör det som är mest lönsamt!

Under den tid som producent­ansvaret gällt för förpackningar har mängden förpackningar ökat med över 50 procent. Dessutom så har flera retursystem med återanvändning försvunnit och det som finns kvar har kraftigt minskat sin andel. Detta trots att hela syftet var att minska materialåtgången till förpackningar.

Ett tydligt exempel är återanvändningen av förpackningar för drycker som 1994 utgjorde över 50 procent (returglas + returpet). 2011 var den andelen cirka 10 procent, nu bara returglas eftersom returpet försvann 2007. (Jo, siffrorna är några år gamla men det beror på att ingen ordnad statisk över detta redovisas och inget pekar på att utvecklingen vänt, tvärtom fortsätter minskningen av returglas.

Styrande för producent­ansvaret ska vara den så kallade avfallshierarkin, som finns bland annat i EU:s avfallsdirektiv men som fanns med i riktlinjerna redan 1994. Avfallshierarkin syftar till största möjliga miljöhänsyn och innebär att i första hand ska förpackningsmängden minska och i andra hand ska förpackningar återanvändas. Men utvecklingen har gått åt helt fel håll på båda dessa punkter. Först i tredje hand ska sortering för materialåtervinning bli aktuell men för producenterna och tydligen för vissa debattörer verkar det vara enda möjliga lösningen. Och inte ens det klarar producenterna.

Hela systemet bör göras om och framförallt måste vi inse att marknaden inte löser så här omfattande systemfrågor. Tills systemet ändrats är det inte fel att sortera på, men det räcker inte.

2012 kom en lovande utredning som föreslog ett ökat ansvar för kommunerna. Det räcker inte men det är ett bra och helt nödvändigt första steg. Men i mars 2016 beslutade en riksdagsmajoritet av blåbruna partier (C, L, M, KD och SD) om ett sk tillkännagivande till regeringen att utredningens förslag till kommunalisering och demokratisering inte ska genomföras. Detta efter krav från företagen, till exempel FTI som ”sköter” insamlingen.

I februari i år deklarerade miljöminister Karolina Skog att regeringen ska göra ett försök med en ny lagstiftning. Då talades om blocköverskridande samtal som skulle ske i april. Nåt resultat har ännu inte redovisats, jag förmodar att de blåbruna kommer att fortsätta att gå företagens ärenden.


Oförbätterliga miljöskurkar

februari 6, 2017

Jo, det måste man nog kalla FTI, Förpacknings- & Tidningsinsamlingen, som har tagit på sig, och tar bra betalt för, att administrera insamlingen och själva formulerar sin verksamhet så här:

FTI, som sedan mitten av 90-talet driver och utvecklar insamlingssystem och materialåtervinning på uppdrag åt ca 10 000 företag med producentansvar.

DN har just publicerat det senaste övertrampet, sorterad plast som i stor skala bränns på Gotland (!), och jag är säker på att mörkertalet är stort.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/har-brinner-plasten-som-du-har-sorterat/

Jag har länge kritiserat systemet och FTI. Sedan systemet med producentansvar infördes i mitten av 90-talet har FTI hittat på konster och knep för att slippa undan förstås återanvändning och återvinning men också att slippa så mycket som möjligt av insamlingsansvaret. FTI har kommit alldeles för lindrigt undan och istället har trycket hamnat på kommuner och bostadsbolag som tvingats ta på sig arbete och kostnader som varit FTI:s ansvar.

Men framförallt har hela idén förfelats. Producentansvaret har inte på något sätt lett till resurshushållning varken genom minskade förpackningsmängder eller ökad återanvändning. Tvärtom har förpackningsmängderna ökat och retursystemen nästan helt försvunnit.

Det har förstås funnit mycket kritik och hösten 2012 kom ett förslag (igen) om att kommunalisera delar av verksamheten. Ett förslag som välkomnades av stora delar av kommunsverige men FTI gjorde förstås motstånd och gjorde det bland annat genom ett seminarium i Almedalen. Ett seminarium som var tänkt som ett PR-seminarium, inga kritiker var inbjudna.

Jag störde FTI:s planer grovt och gick dit och framförde min kritik och till min häpnad så höll den då relativt nytillträdde VD:n Kent Carlsson med om mycket av kritiken men lovade att NU skulle allt bli bättre. Han kunde ju ganska komma undan historien eftersom han var ganska ny.

Det är snart fyra år sedan och så detta, plast sorteras och bränns. Under en tid var det faktiskt en metod som Naturvårdsverket accepterade – så det är många som gjort märkliga insatser i denna fråga.

Hög tid alltså att befria FTI från sina uppgifter och införa helt nya regler. Men frågan handlar om mer än bara ett effektivt insamlingssystem.


Avsluta det 20-åriga fiaskot

februari 2, 2017

Idag redovisar DN att miljöminister Karolina Skog vill ta itu med den dåligt fungerande insamlingen av förpackningar och tidningar. Det är bra men mer behövs och det är framförallt inte bara insamlingen det gäller.

När det så kallade producent­ansvaret för förpackningar infördes för snart 20 år sedan så var en grundläggande idé att det var marknaden och företagen själva som skulle lösa viktiga miljöproblem. Den grundläggande idé som presenterades var att påverka hela produktionskedjan till mer miljövänliga, i första hand återanvändbara, förpackningar.

Som enskilda konsumenter har vi framför allt kommit i kontakt med producenterna genom de inlämningssystem/återvinningsstationer som efter hand har byggts upp, men som fortfarande, över 20 år efter starten, ännu inte finns överallt. Och där de finns fungerar det ofta dåligt. Producenterna/materialbolagen har inget emot att det fungerar dåligt eftersom det sätter press på bostadsföretag och andra att göra egna lösningar så att kostnaden en gång till hamnar på hyresgästerna/konsumenterna.

Och den grundläggande idén fick inget genomslag alls. Företagen började inte alls att anpassa sina produkter som det påstods att de skulle göra. Läs hela inlägget här »


Avsluta det 20-åriga fiaskot.

april 1, 2013

När det så kallade producentansvaret infördes för snart 20 år sedan så var en grundläggande idé att det var marknaden och företagen själva som skulle lösa viktiga miljöproblem. Tyvärr var det till stor del en återvändsgränd och nu är det viktigt att backa tillbaka en del. På dagens DN-debatt tar ett antal forskare upp frågan och framhåller att den avgörande frågan inte alls bara kan handla om vilken organisation som ska finnas, även om det nuvarande systemet allvarligt försvårat för goda idéer

(Och den 10 maj skriver företrädare för Avfallsverige en artikel i SvD om frågan).

Syftet med producentansvaret var att påverka hela produktionskedjan till mer miljövänliga, i första hand återanvändbara, förpackningar. Därför skulle hela ansvaret läggas på producenterna och kommunerna skulle hålla sina fingrar borta.

 Som enskilda konsumenter har vi framförallt kommit i kontakt med producenterna genom de inlämningssystem/återvinningsstationer som efter hand har byggts upp, men som fortfarande, nästan 20 år efter starten, ännu inte finns överallt. Och där de finns fungerar det ofta dåligt.

Producenterna organiserade sig snabbt i så kallade materialbolag som naturligtvis inte alls hade nån verklig möjlighet att påverka de enskilda företagens produktion och förpackningsdesign. Istället blev materialbolagens uppgift att hitta kryphål i regelverket och på så många sätt som möjligt slippa undan det ansvar som var själva tanken med producentansvaret. Ren marknadslogik alltså: Gör det som är mest lönsamt!

 Tyvärr har också den centrala tillsynsmyndigheten, Naturvårdsverket, hjälpt producenterna att slippa undan. Naturvårdsverket har framförallt varit alltför passivt men också aktivt bidragit till misslyckandet. Jag ska här bara nämna två tydliga exempel:

2004 började Naturvårdsverket redovisa plast som förbränns blandad med övriga hushållssopor som återvunnet genom energiutnyttjande. Detta var ett helt nytt synsätt som troligen inte föresvävade nån när producentansvaret infördes. Det innebär att de förpackningar som är sämst ur återvinningssynpunkt gynnas i systemet dvs tvärtemot själva syftet. (Numera har det ändrats igen).

Den förändring av insamlingen som riksdagen beslutade om 2003, med insamling mer nära de boende, struntade Naturvårdsverket i att försöka få producenterna att genomföra. Istället uteslöt Naturvårdsverket de organisationer som företrädde de boende ur det centrala kretsloppsrådet eftersom de hävdade riksdagens beslut.

 Och det är inte alls bara insamlingsorganisationen som inte fungerat. Det kanske rentav är det som fungerat bäst! Under den tid som producentansvaret gällt för förpackningar så har mängden förpackningar ökat med 75 procent. Under den tid som producentansvaret har gällt så har flera retursystem försvunnit och det som finns kvar fått en kraftigt minskat andel. Detta trots att hela syftet var att minska materialåtgången till förpackningar.

Ett tydligt exempel är retursystemen för drycker som 1994 utgjorde över 50 % av dryckesförpackningen (returglas + returPET). 2011 så är den andelen cirka 10 procent, nu bara returglas eftersom returPET försvann 2007.

 Kort sagt: Avfallshierarkin har inte fått något som helst genomslag. De två översta stegen, förbyggande av avfall och återanvändning har ju kraftigt gått tillbaka.

Gör om och gör rätt med följande utgångspunkter:

Inse att marknaden inte löser så här omfattande systemfrågor. Ta itu med hela frågan, inte bara insamlingen. Ge kommunerna en verklig chans att bygga in detta i en samhällsstyrd infrastruktur. Lägg inte några viktiga frågor hos Naturvårdsverket.

Men visst finns några positiva förslag i avfallsutredningens betänkande men det framgår ju också att utredaren varit klämd mellan olika målkonflikter eller som han själv uttrycker det ”Mellan dessa tre områden kan det uppstå målkonflikter. Ett mål eller en åtgärd som skulle vara den bästa för miljön kanske inte är det bästa för marknaden eller för medborgaren. En lösning som vore den bästa för medborgaren, t.ex. insamling av avfall i materialströmmar, är utifrån dagens förutsättningar kanske inte den bästa för marknaden. En generell målhierarki är därför, enligt min mening, inte möjlig att föreslå.”

 Lösningen borde naturligtvis vara att marknadens krav måste bli underordnade och det är orimligt att de ska likställas.

Trots denna grundläggande brist är det ett framsteg att utredningen föreslår att kommunerna tar över insamlingen av förpackningar och returpapper. Det är ju denna brist som de flesta av oss har kunnat se med skräpiga insamlingsstationer eller insamlingsstationer som ligger fel/för långt borta.

Just detta bör genomföras men i övrigt måste frågan i sin helhet ses över mer grundläggande.

 (Till stor del är det här ett remissvar som jag skickade till regeringen strax före jul, just inför det propositionsskrivande som nu pågår).


Ett M för mycket.

oktober 13, 2012

För en dryg månad sedan kom en statlig utredning om hur bland annat förpackningar bättre ska kunna produceras, återvinnas och samlas in. Det är på tiden att snarast möjligt avsluta det 20-åriga fiasko kallat producentansvaret som startades av Bildtregeringen. Visst fanns en del viktiga och intressanta tankar bakom förslaget men samtidigt baserades hela idén på att företagen och marknaden skulle åstadkomma förbättringarna. Så har det inte blivit.

Producenterna organiserade sig snabbt i så kallade materialbolag som till stor del är ett direkt sätt att kringgås lagens tankar men framförallt så gjorde materialbolagen nästan allt för att smita undan ansvaret. Tyvärr har många års socialdemokratiskt regeringsinnehav och mycket kritik som framförts av de som drabbats av materialbolagens smitande inte lett till att systemet har ändrats särskilt mycket.

Nu är det åter borgerlig regering och nu när den ska se över systemet så gör de förstås samma grundfel som tidigare. Det är inte miljön som prioriteras uran marknaden eller som utredaren själv uttrycker det när han beskriver målbilden miljön, medborgaren och marknaden.

”Mellan dessa tre områden kan det uppstå målkonflikter. Ett mål eller en åtgärd som skulle vara den bästa för miljön kanske inte är det bästa för marknaden eller för medborgaren. En lösning som vore den bästa för medborgaren, t.ex. insamling av avfall i materialströmmar, är utifrån dagens förutsättningar kanske inte den bästa för marknaden. En generell målhierarki är därför, enligt min mening, inte möjlig att föreslå.”

Lösningen borde naturligtvis vara att marknadens krav måste bli underordnade och det är en provokation att de ska likställas.

Trots denna grundläggande brist är det ett framsteg att utredningen föreslår att kommunerna tar över insamlingen av förpackningar och returpapper. Det är ju denna brist som de flesta av oss har kunnat se med skräpiga insamlingsstationer eller insamlingsstationer som ligger fel/för långt borta. Men minst lika allvarligt är förstås att de övergripande miljömålen inte alls har nåtts. Mängden förpackningar har inte minskat. De förpackningar som är bäst ur miljösynpunkt har trängts tillbaka och inte ökat, jag menar i första hand returglas och i andra hand andra retursystem.

Så mycket finns att diskutera och nu har remissomgången startat. Alla kan skicka in synpunkter, inte bara de särskilt inbjudan remissinstanserna som var kallade till möte i fredags. Jag lovar(?) återkomma.

Jag har skrivit tidigare: https://larsbjurstrom.wordpress.com/2012/08/01/20-arigt-fiasko/

Här kan du hitta utredningen: http://www.regeringen.se/sb/d/7183/a/197877/pressitem/197877#anc197877

 

 


Misslyckat producentansvar

januari 16, 2008

Under hösten/vintern förra året så har jag gått igenom hur det sk producentansvaret , för förpackningar och tidningar, fungerar. Det är Hyresgästföreningen, region mitt, som varit min uppdragsgivare. Producentansvaret innebär alltså att producenten/företaget har ansvaret för att produkterna görs så miljöriktiga som möjligt och att de kan tas tillbaka och användas igen.

Igår presenterades rapporten. Det finns idag en artikel i Nerikes Allehanda  som ger en bild av rapporten. Jag skulle inte satt samma rubrik men det är ett sätt att tolka läget.

Jag menar att producentansvaret är väldigt misslyckat när det gäller förpackningar. Framförallt har den grundläggande idén inte alls slagit igenom. Tanken är ju att påverka företagens produktion och planering för att minska volymen förpackningar (i första hand) och i andra hand så ska förpackningar utformas för återanvändning och återvinning (i tredje hand). Detta har inte fungerat.

Producentansvaret har till stor del istället kommit att handla väldigt mycket om insamling och sortering. Producenterna har, dessvärre, varit väldigt framgångsrika när det gällt att få andra, till exempel hyresgästarna, att betala för insamlingen. Det är orättvist men framförallt så uttunnas producentansvaret. Syftet är ju att det ska kosta att producera dåliga förpackningar men om andra betalar så slår ju inte kostnaden igenom.

Tyvärr så fungerar insamlingen ofta ganska dåligt. Skräpiga återvinningsstationen och ostädade återvinningsrum har nog de flesta sett. Många har ansvaret för detta men frågans lösning försvåras förstås av att producenterna har makten och de försöker hela tiden slippa undan så billigt som möjligt.

Kort säger rapporten följande:

  • Mängden förpackningar har ökat med 75 % sedan producentansvaret infördes.
  • Systemen för återanvändning (exempelvis returglas) har minskat.
  • Lagstiftningen och det övriga regelverket är utformat så att det i praktiken är svårt att utkräva ansvar av de producenter som inte följer reglerna, dvs uppfyller målen.
  • Det finns i realiteten inga dirvkrafter i systemet som gör att producenterna ska agera som riksdagen tänkte sig.
  • 2003 uttalade att det var den sk fastighetsnära insamlingen som skulle utvecklas. Nu når detta byggts ut av många fastighetsägare så vägrar producenterna att betala för detta. Trots riksdagens uttalande så anser inte Naturvårdsverket att de kan agera för att producenterna ska betala. Det betyder att hyresgästerna får betala.

Du som vill läsa hela rapporten kan beställa den genom att skicka ett mejl till mig lars.bjurstrom(a)swipnet.se. Den finns också att hämta hos http://www.hyresgastforeningen.se/mitt.