Vilka ska ha yrkesförbud?

mars 6, 2018

Eller kanske: Vilka ska kunna vara politiskt engagerade? Om vi menar allvar med att fler ska engagera sig politiskt så måste vi också fundera över vilka konsekvenser vi tycker att ett politiskt engagemang ska ”leda till”. Jag tänker närmast på diskussionen om Elin Segerlinds jobb på P 4 Värmland som nu samstämmigt (?) verkar ifrågasättas sedan det visat sig att Elin är aktiv i Vänsterpartiet.

Frågan är förstås betydligt större än så och handlar inte bara om hur fler kan engageras i politiskt arbete utan om hur vi ser på partipolitiskt engagemang överhuvudtaget. Jag skulle gärna se mångdubbelt fler partipolitiskt aktiva i alla(!) partier, eller nästan alla partier. Tyvärr är den långsiktiga utvecklingen att antalet politiskt aktiva minskar. Det gäller inte Vänsterpartiet men flertalet andra partiet även om det förstås går lite upp och ner i takt med opinionsläget.

Men om konsekvensen av ett politiskt engagemang är att många dörrar stängs, till exempel i yrkeslivet, så är det väl inte konstigt om många tvekar inför att engagera sig. Jag är medveten om att det finns fler skäl.

Vi behöver fler som aktivt och kunnigt deltar i den politiska diskussionen och ett medlemskap i ett parti är en bra sådan möjlighet. Vi behöver fler som är med och utformar partiernas politik. Vi behöver många som på ett ”kamratligt” sätt är med och diskuterar och ifrågasätter de ledande företrädarnas agerande och ställningstaganden.

I redovisningen av nyheten om Elin Segerlinds jobb (vikariat) på P 4 Värmland så framstod det som självklart att det varit ett misstag och de kritiska frågor som ställdes handlade om hur detta kunnat ske och varför det inte upptäckts tidigare. Ingen fråga togs om detta var principen var rätt eller rimlig! Det framgick att inga tveksamheter märkts men ”blotta misstanken”… Blotta misstanken om vadå, undrar jag. Nu gällde det public service men vilka fler områden skulle kunna bli aktuella?

Kan en rektor vara politiskt aktiv? En lärare? En domare? En åklagare? En polis? En dörrvakt? En arbetsförmedlare? En läkare? Jag inser att denna lista kan uppfattas lite skruvad men visar ändå ett problem som inte fullt ut kan lösas med yrkesförbud.

Förutom yrkesförbud har vi också ett samhällsklimat som i allt högre snarast stigmatiserar politiskt arbete. Jag är aktiv i två föreningar, en utvecklingsförening här i Klintehamn och ett politiskt parti. Det är ganska tydligt att det ena är fint och värt att uppskattas men det är andra är tveksamt och inget att gilla. Värst i detta avseende är nog massmedia!

Jag har under den tid, snart 50 år, jag varit politiskt aktiv blivit intervjuad ganska många gånger, ibland av journalister som jag känt till haft andra politiska sympatier. Jag har aldrig uppfattat det som ett problem, snarast har jag uppfattat att de verkligen bemödat sig om att hantera intervjun korrekt och inte försökt vinkla utifrån den egna politiska uppfattningen. Jag menar helt enkelt att det kan vara positivt att det finns en öppenhet om de politiska sympatierna för vi tror väl inte att journalister saknar politiska åsikter…

Här finns ett av inslagen om Elin Segerlind

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6899367

Annonser

Jag kommer inte att sakna Hamilton

april 16, 2014

Public service liksom (förstås) andra massmedier har det senaste decenniet blivit alltmer Stockholms/storstadsfixerat. Eva Hamilton har varit en av de ansvariga för denna utveckling.

Nu när hon gett besked om att hon ska sluta som VD för SVT hyllas Eva Hamilton för att det politiska stödet för public service nu är starkare än nånsin. Jag har svårt att se det sambandet.

Däremot har hon ett flertal gånger aktivt agerat mot att SVT ska producera olika typer av program i hela landet. Statens krav på SVT att ha en rimlig andel av sin verksamhet utanför storstäderna är viktig. Det är viktigt för att SVT ska kunna fungera som public service och erbjuda program och perspektiv som speglar hela verkligheten, också den utanför tullarna. Eva Hamilton har försökt avfärda sådan krav med att SVT inte ska bedriva regionalpolitik. Sådana uttalanden har varit ett svek mot public service-idén. Därför kommer jag inte att sakna Eva Hamilton som VD på SVT.

Jag har bloggat om detta tidigare:

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2008/04/04/svt-sviker-public-service/

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2011/02/19/stod-och-granska-public-service/

Jag tycker dessutom att det även SVT ska bedriva regionalpolitik men det är inte det saken har gällt!


”En sport som passar TV-formatet”

februari 3, 2014

I natt så genomfördes ”super-bowl” i New York. Det verkar vara ett av världens viktigaste idrottsarrangemang eller vad det nu är. Det är en sport som huvudsakligen förekommer i USA och för många i Europa är det en mycket främmande sport. Jag har absolut ingen invändning mot att amerikaner håller på med sporter som inte är vanliga i Europa, och tvärtom.

Men visst måste man undra varför svenska massmedier rapporterar så mycket om en sport som vi inte vet så mycket om. Eller kanske man inte alls behöver undra, kanske är svaret att sportarrangemang mer handlar om annat än idrott.

När Sveriges Radio (P 1) tog upp frågan idag så var det radions tidigare USA-korrespondent Gina Lindberg som fick uttala sig om varför arrangemanget fick så stort genomslag.

”Det är en sport som passar TV-formatet med massor av pauser där man kan stoppa in reklaminslag”, var Gina Lindbergs besked. Jag tyckte svaret lät trovärdigt och det styrktes av en del andra inslag om vad som verkligen hände i New York och framför TV-apparaterna.

Det är verkligen ett uttalande som understryker behovet av reklamfri public-service som också gör breda program med bland annat underhållning. Risken är förstås annars att de underhållningsprogram som vi kommer att kunna se görs just för att ”de passar TV-formatet” vilket alltså egentligen betyder att det finns bra plats för reklaminslag, eller kanske ännu värre att hela programmets idé är att stödja kommersiella intressen.

I debatten om public-service har de öppna motståndarna tystnat, ingen snobbar längre med att de inte betalar TV-licensen. Men istället försöker motståndarna mot allmännyttiga verksamheter begränsa vad public-service ska få göra. De mest extrema anser att public-service bara ska göra det som kommersiella kanaler väljer bort och de mer modesta motståndarna vill begränsa underhållningsutbudet och utbudet på internet.

Redan idag, med en stark public-service-verksamhet i Sverige, förekommer program som helt öppet samarbetar, i hela sin uppläggning, med kommersiella intressen, Postkodmiljonären är ett av exemplen. Men med stor säkerhet skulle detta öka om det kommersiella TV-utbudet skulle bli själva att producera underhållningsprogram.

Men visst finns mycket att debattera om vad public-service gör och debatten borde vara mycket mer omfattande men det verkar finnas en stor rädsla att ifrågasätta och debattera. Till stor del tror jag faktiskt att många inte riktigt vågar sig på denna mäktiga verksamhet och det är allvarligt. Dessutom finns det nån märklig inställning bland många politiskt aktiva att radions och TV:s självständighet ska tolkas som att de ska stå över kritik, särskilt sådan som kommer från politiskt ledande personer. Jag tycker det är en missriktad omsorg om det fria ordet. Det fria ordet bygger ju just på att det är fritt för olika röster.


Satsa på UR

mars 1, 2013

Det är väldigt lätt att instämma i allt som skrivs på DN-debatt idag. Låt bildningen få större utrymme i public service.

Behovet av UR:s folkbildande verksamhet känns verkligen större idag än på länge. Dessutom medger ju tekniken nu en mycket större och kanske enklare spridning av UR:s produktioner. En satsning på UR skulle dessutom vara en viktig signal till alla public service-företagen att det är mer av seriösa program som ska produceras och sändas. Detta bör sägas rent ut, annars finns det kanske en risk med mer pengar till UR?

Det är ju väldigt viktigt att SVT, och inte heller SR, inte uppfattar en ökad satsning på UR som att SVT och SR kan öka flamsigheten och ytligheten och peka på att UR ska stå för det seriösa. För tyvärr går inte utvecklingen av SVT och SR åt rätt håll. En allvarlig tendens är att det också i seriösa samhällsprogram blir mer och mer av dramatik som tar över. Det är runtspringande reportar (till fots eller i bil) som visas på jakt efter sanningen. En sanning som vrids och vänds på tills det passar ett lite dramatiskt förlopp som speglas, oftast i rutan men också i radio.

Kommer det att vara möjligt att föra resonerande samtal i TV och radio om utvecklingen fortsätter? Eller är det enkla budskap av personer med lite skådespelartalanger som kommer att vinna kampen om opinionen. Utfallet av italienska valet inger onekligen en hel del farhågor, även om Grillo körde sin kampanj via andra kanaler. Men det säger väl en hel del om debattklimat och diskussionsmöjligheterna att två högerpopulister samlar över 50 % av väljarna!

Public service borde diskuteras och jag skrev ett blogginlägg (långt) för någon månad sedan om detta. Samma text som jag skickade till public service-utredningen.

Jag tror att en viktig del i en sådan debatt skulle kunna vara en ökad öppenhet från public serviceföretagen om hur licensmedlen används. Det handlar ju ändå om cirka 8 miljarder per år och visst skulle det vara intressant att lite mer i detalj kunna se vart pengarna går. Idag gör företagen en ganska grov redovisning som knappast ger underlag för vad man tycka är värt pengarna. Mer öppenhet – det borde väl SVT och SR gilla!


Vems är public serviceprogrammen?

oktober 22, 2012

Jag tror att bra public servicemedia är ett viktigt inslag i en väl fungerande demokrati. Där ska finnas ett programutbud som är fredat från reklam, produktplaceringar och, så långt det är möjligt, sponsring. SR, SVT och UR ska se till hela publikens behov och intressen. De ska ha ett brett uppdrag och en mångfald i det egna programutbudet, men samtidigt ta ett särskilt ansvar för de områden kommersiella bolag inte täcker. Public service ska också ha förmåga att granska makten, missförhållanden och andra viktiga företeelser i samhället utan att vara orolig för att det kan komma att påverka verksamhetens ekonomi.

Men i takt med att massmedias makt har ökat, särskilt tv, har också behovet av en granskning av public serviceföretagen ökat. Tyvärr finns det utan tvekan en del bekymmerssamma inslag i public serviceverksamheten och jag tycker att dessa förtjänar en rejäl debatt, en debatt där alla måste välkomnas att ha synpunkter.

Jag ska återkomma mer till detta men tänkte i det här inlägget ta upp den kraftigt ökade personifieringen i radio och tv. När programledaren för P1-morgon i morse ”lämnade över” till nästa program, Ring P 1, så gjorde hon det med orden ”ditt program” till Täppas Fogelberg. I ”pratshowen” kl 15 så pratar programledarna återkommande om ”mitt” program och det stämmer väl med deras självupptagenhet som de inte gör något för att försöka dölja. Jag menar att det finns en risk för att hela perspektivet för programverksamheten förskjuts och att programledarna på allvar börjar tro att public service är till för deras skull och att de missuppfattar ”oberoendet” som att de inte ska behöva bry sig om något annat än sina egna intressen. Så ska det inte vara, tycker jag.

Tyvärr förs ingen riktigt bra debatt om public service och också det är delvis ett utslag av ett missförstånd av vad oberoendet innebär. Jag tycker att det i kommande beslut om public service, som nu förbereds genom en remissomgång som just börjat, borde formuleras ett önskemål om att alla borde delta i en kritiskt granskande debatt om public service, alltså även riksdagsledamöter och även medlemmar i regeringen. Med rätt regelverk och en kapabel ledning för SR, UR och SVT så hotas inte oberoendet av att statsråd och riksdagsledamöter framför sina åsikter om programurval, vinklingar och annat.

Nu när remissomgången startar har förslaget om ett slopande av licensen som finansiering lyfts bort. Jag hoppas att det inte innebär att debatten läggs ner utan tvärtom ger möjlighet att fokusera debatten på public serviceverksamheten innehåll,styrning och granskning. Det finns en hel del mycket bra förslag i utredningen, jag tänker bland annat på att granskningsnämnden får en delutökade uppgifter som syftar till att bredda granskningen av public service. Men mycket saknas. Här finns utredningen som nu skickas på remiss, dock med undantag för finansieringsförslaget. Alla kan skicka in svar och synpunkter!

Jag har skrivit om detta tidigare och kommer att skriva mer senare.


Starta den viktiga debatten!

september 11, 2012

Idag redovisar public servicekommittén sitt förslag, bland annat i en artikel på DN-debatt. (Nej, jag har inte hunnit läsa hela utredningen ännu). Det borde vara en viktig utredning som handlar om hur information, nyheter och opinionsbildning bör hanteras för att stärka demokratin. Till stor del genomför också public service detta uppdrag men jag tycker inte att de senaste årens utveckling helt gått åt rätt håll. Tyvärr verkar debatten redan från början ha fått en väldigt snäv inriktning.
Utredningen föreslår att den nuvarande licensen ersätts av en skatteliknande konstruktion. Jag tror att det är nödvändigt även om varje system förstås har sina nackdelar. Problemet med en skatteliknande konstruktionen anses vara risken för ”politisk” inblandning. Den risken kan nog finnas vad gäller SR och SVT finns viktigare frågor att debattera.
En sådan grundläggande fråga som borde debatteras är just rätten till debatt. Om konstruktionen mellan staten/regeringen/riksdagen och SR och SVT görs så att ingen styrning kan förekomma så borde istället möjligheten för riksdagsledamöter och regeringsmedlemmar att debattera och kritisera SR/SVT och enskilda program tydligt slås fast. Idag finns en överdriven känslighet och räddhågsenhet för detta. Gentemot vanliga lyssnare/tittare är det snarare en stöddighet och självgodhet som uppvisas. Kanske borde SR/SVT åläggas att på nåt besvara den kritik som framförs – idag förblir förmodligen de flesta kritiska mejl obesvarade.
En tydlig utveckling som sker inom public service är också att programledarna blir allt viktigare, ofta får man intrycket att de uppfattas som viktigare är innehållet. Ett exempel är P 1:s så kallade talkshow varje fyra eftermiddagar i veckan Nordegren/Epstein i P 1 där programledarna ofta talar om ”mitt program”. Det verkar dessutom tydligt vara så att det är programledarnas mycket personliga intressen som får styra innehållet.
Tyvärr har heller inte SR/SVT kunnat stå emot den allmänna trenden med mer snuttar och enklare nyheter. Snabbheten har blivit så viktig att djupet försvinner alltför ofta. Några av SVT:s regionalprogram (nyheter) är beklämmande exempel på detta. Det är lätt att få intrycket att nyhetsarbetet där många dagar inskränker sig till att läsa pressmeddelanden – mycket blåljus blir det.
Givetvis kommer också frågan om den digitala förmedlingen att bli allt viktigare. Där krävs enligt nuvarande regler (från EU) att nya satsningar kräver förhandsprövning. Kommittén tar upp detta och hur detta kommer att fungera kan bli centralt för vilken roll public service kan komma att spela.
Trots min kritik (eller kanske just därför) av regionala nyhetssändningar i SVT så anser jag att resurserna och programarbetet i allt högre grad ska finnas utanför Stockholm, helst i alla delar av landet. Jag är övertygad om att det påverkar programmens innehåll och vinklingar.
Och avslutningsvis en liten detalj, kanske. SVT oberoende av andra aktörer kanske förtjänar en särskild diskussion. När jag för någon vecka sedan installerade den mediaspelare som krävs för att titta på SVT Play så kapades en stor del av min dator av de som ”gratis” tillhandahåller detta program. Exakt vad som skedde kommer jag väl aldrig att få reda på men flera inställningar ändrades (trots att jag försökte stoppa detta) och under några dygn så segade datorn rejält, troligen innan allt justerats enligt mediaspelarföretagets önskemål.

 

Jo, jag vet att UR också ingår i public servicefamiljen. Men UR har ju en helt annan roll och jag välkomnar om de kan få en viktigare roll.


Hur granskas regeringen?

juni 26, 2012

P1:s och Ekots vinklingar av viktiga politiska frågor blir allt obegripligare. Idag redovisas i flera omgångar att barnfattigdomen ökar i många kommuner men inte i alla. Det är en bra (?) och viktig redovisning men huvudansatsen blir att detta tydligen är en kommunal fråga och det är det som blir obegripligt.
Regeringen och riksdagsmajoriteten har sedan det borgerliga makttillträdet 2006 systematiskt ökat de ekonomiska skillnaderna genom sänkta eller frysta stöd till arbetslösa och barnfamiljer. Dessutom har reglerna för att kunna få stöden i många fall stramats åt hårt.

Den borgerliga regeringen och riksdagsmajoriteten har också kraftigt begränsat ambitionerna när det gäller en jämn ekonomisk utveckling i hela landet. Ett sådant exempel är att en nödvändig förändring av skatteutjämningssystemet har kraftigt fördröjts för att det kommer att drabba välbeställda, moderatstyrda kommuner. Den omfattande nedmonteringen av arbetsmarknadspolitiken innebär givetvis också stor risk att skillnaderna i landet ökar mellan landets olika delar beroende på hur olika arbetsmarknader drabbas.

Det saknas alltså inte möjligheter att ställa regeringen till svars för den ökande barnfattigdomen och att den är olika i olika delar av landet. Men P1 och Ekot väljer att i första hand göra detta till en kommunal fråga. Och visst kan kommunerna göra en del men huvudansvaret för den ekonomiska fördelningen av resurser i landet ligger förstås på centralmakten.

Märkligt nog pekas ofta just kommunerna ut som ett problem när olika samhällsproblem ska belysas. Ibland handlar det bara om den idiotiska vinklingen att kommunerna har valt lite olika lösningar men ibland väljer delar av media att se det kommunala huvudmannaskapet som ett problem i sig. Dessvärre har flera politiska partier fallit undan för detta och de senaste åren har vi flera förslag på att staten tar över uppgifter från kommunerna och några sådana förstatliganden har också genomförts av den borgerliga regeringen.

Den lokala djurskyddsinspektionen överfördes för flera år sedan till staten från kommunerna. Resultatet blev flera år med katastrofalt dålig verksamhet och jag tror ingen påstår att det blev en förbättring.

Nu senast kom en rapport från statskontoret som beskrev effekterna av att ansvaret för nyanlända invandrare flyttades från kommunerna till staten, i första hand arbetsförmedlingen. Så här långt är resultatet ett fiasko!

Jag anser att regeringen kommit alldeles för lindrigt undan när de genomfört stora reformer med kostnader och tempoförluster och resultatet blir en sämre verksamhet.

Jag kan inte befria mig från tanken att P1 och Ekot har ett alldeles för snävt stockholmsperspektiv när de betraktar verkligheten. Och det är ett gott argument för att en större del av public service bör produceras i andra delar av landet.

Men visst måste också kommunerna granskas men då med utgångspunkt från vad som är deras roll, uppgift och möjligheter.