Elefanten i rummet – segregationen….och skolvalet.

juli 5, 2017

Det verkar vara mycket stor enighet om att den dåliga likvärdigheten i den svenska skolan måste åtgärdas. Men finns kraften att verkligen genomföra det som krävs?

Jag var på två seminarier som med lite olika underlag pekade på stora brister i den svenska skolan, framförallt när det gäller att ge alla elever de möjligheter som är skolans uppdrag. På det ena seminariet redovisade Lärarnas Riksförbund att cirka en tredjedel av den ”årskull” som började skolan 2004 inte fullföljde en gymnasieutbildning. I den paneldiskussion som följde var uppslutningen total, och det stor bredd i panelen, om att detta inte är acceptabelt (förstås) och att skolkommissionens förslag är en bra grund för nödvändiga förändringar.

Men när ”publiken” fick möjlighet att komma in pekades på elefanten i rummet – segregationen och det ”fria skolval” som är en avgörande faktor i hur skolan fungerar. Tiden medgav ingen diskussion om detta men trots stor bredd i panelen hade nog ingen ändå vågat ta upp detta, det tillhör det som inte ska nämnas….

På ett annat seminarium gavs en lite bredare redovisning av PISA-undersökningar, framförallt de svenska resultaten under 2000-talet. Som känt tidigare har resultaten försämrats, kanske en liten uppgång 2015 men den längre trenden är klart negativ. Men lika känt är inte att spridningen resultat bland svenska elever och svenska skolor har ökat kraftigt. Från att ha varit bland de länder (2006) som hade minst skillnad så är nu Sverige att av de länder som har störst i hela OECD-området. Likvärdigheten har kraftigt försämrats de senaste tio åren.

På detta seminarium var enigheten stor om att segregationen och skolvalet är viktiga orsaker till den försämrade likvärdigheten. Men det fanns också en tydlig uppgivenhet att det nog inte är politiskt möjligt att få en grundläggande förändring till stånd. Jag kan förstå den bedömningen men tycker ändå inte vi ska ge upp. Flera lyfte också fram hur skadliga hur just vinstintressena var för hela sättet att tänka och agera i skolan när vinstintressen och konkurrens blivit en del av hela skolans sätt att tvingas tänka. Vi måste våga ta fajten med de vinstintressen som nu tycks diktera skoldebatten? Vi måste också våga ta fajten mot ett orimligt skolvalssystem!

 

 

 


Demokrati och tillit ska vara målet

april 22, 2017

Skolkommissionens slutbetänkande som lämnades till regeringen 20 april har en bred genomgång av skolans läge och förutsättningar. En väldigt tydlig bild, som inte är ny, som redovisas är den ökade segregationen och de oerhört negativa effekterna av detta. Därför handlar detta inlägg om just detta.

Så här skriver skolkommissionen:

”Enligt erfarenheter från andra länder finns flera bidragande orsaker till att segregation mellan skolor uppstår. Tre faktorer kan fastslås: boendesegregation, skolval och skolors val av elever (Böhlmark m.fl. 2015).”

Det går möjligen att invända att det väl bara är två faktorer, egentligen. Skolors val av elever är ju en del av skolvalet.

Om skolan har den avgörande roll för den framtida samhällsutvecklingen som ofta framhålls borde vi sätta in alla krafter på att bekämpa segregationen, vi verkar ju vara eniga om att den är skadlig.

Vi måste göra betydligt mer för att bekämpa boendesegregationen – just nu går det åt alldeles fel håll. En följd av att marknaden fått ett större spelutrymme – precis som inom skolområdet.

Men vi måste också göra allt för att skolans egna regler inte ska förstärka segregationen och skolvalet är ett sådant segregerande inslag. Det borde därför vara självklart att systemet med val av skola tas bort som det grundelement det just nu är för skolverksamheten.

Istället föreslår skolkommissionen att val av skola ska vara obligatoriskt och att lottning ska införas som urvalsgrund till de skolor som inte kan erbjuda alla plats. Dessutom ska informationen om skolorna (inför valet) förtydligas och strömlinjeformas. Det ska vara lätt att kunna läsa ut vilka skolor som presterar bra och vilka som presterar dåligt. Samtidigt är ju hela syftet med skolkommissionens förslag att alla skolor ska vara lika bra – likvärdiga. Skolkommissionen borde åtminstone tänkt tanken om hur denna information påverkar skolsystemets förutsättningar att bli mer likvärdigt.

För en förälder med en femåring är det dessutom ett val/beslut som gäller flera år framåt och vilka ”erbjudanden” som olika skolor kan leva upp till flera år framåt är givetvis mycket svårt att bedöma. Dessutom är det knappast bara kötiden som är en hög tröskel som stänger ute många elever från, i synnerhet, friskolor. Ett av de senare tillskotten är Campus Manilla som ligger långt ute på Djurgården (Stockholm) och möjligen på cykelavstånd från Strandvägen. Men hur reser en 8-åring från Norsborg eller Tensta till Campus Manilla. Det är ett drastiskt exempel men illustrerar ändå verkligheten.

Enligt Sveriges Radios reporter (Katarina Helmersson) så menade skolkommissionens ordförande Jan-Eric Gustafsson att det handlar om att ”skapa en kultur” där skolvalet är lika självklart som alla andra val. Jag förmodar att det syftar på sånt som det ”framgångsrika” PPM-systemet och avregleringarna av elmarknaden och bostadssektorn. Mer marknadsmekanismer alltså – hur detta sammantaget kommer att leda till minskad segregation och mer likvärdighet går förstås skolkommissionen inte in på.

Jag är övertygad om att det är just den kulturen vi ska bryta och istället bygga en kultur med mer demokrati och tillit. Alla barn och föräldrar ska veta att hela samhället ställer upp för att alla skolor ska vara så bra som möjligt och inte lägga ett orimligt ansvar på hur den enskilde kan välja.


Tomhänt minister om segregationen

mars 28, 2017

Det är väldigt lätt att hålla med minister Ibrahim Baylan när han i en artikel i Aftonbladet slår fast att segregationen ökat och att det är ett mycket stort problem.

Baylan skriver bland annat Samtidigt har inte segregationen på områdesnivå brutits, tvärtom,” och Det är inte rimligt att samhällservicen minskar i våra socialt utsatta områden” när han beskriver läget och de otillräckliga insatserna. Och beskrivningen kunde gjorts skarpare och med många fler exempel.

Men när Baylan börjar redovisa förslag till vilka politiska insatser som behövs blir det faktiskt pinsamt.

Ingenting om vad som krävs för en likvärdig skola.

Ingenting om vad som behöver göras för att klara en anständig samhällsservice för alla.

Ingenting om att den nedmonterade bostadspolitiken behöver återuppsättas.

Ingenting om hur klyftorna i samhället ska minska och inte fortsätta att öka.

Bara och jag betonar verkligen bara några allmänna resonemang om långsiktighet, tidiga insatser och samverkan. Just det bara.

Långsiktighet och samverkan ger väl knappast resultat utan verkliga politiska insatser som leder rätt. Tidiga insatser minskar knappast segregationen men kan kanske minska effekten av segregationen. Tyvärr visar Baylans artikel hur tomhänt socialdemokratin är!

Här finns Baylans artikel:

http://www.aftonbladet.se/debatt/a/Jd9JR/vi-gjorde-fel–darfor-okar-segregationen


Segregation och ”skolval” viktigare än vinstfrågan.

juni 10, 2016

Vänsterpartiet har på ett förtjänstfullt satt fokus på hur orimligt systemet med kundval, friskolor och privatisering av välfärden är. Det är vinstfrågan som fått illustrera orimligheterna och behovet att radikalt lägga om politiken. Men frågan om hur vi öka likvärdigheten, bryta segregationen och förbättra resultaten i skolan, och i andra verksamheter, handlar om mycket mer än vinstfrågan.

Därför är det positivt att partiets skolpolitiske talesperson, Daniel Riazat, i Flamman (# 20) pekade på problemen med friskolereformen och ett ”fritt” skolval när han kommenterade skolkommissionens delbetänkande.

Dessvärre finns det anledning att befara att vinstfrågan fått sådan symbolisk laddning att andra, viktigare frågor, tappas bort och rentav offras av Vänsterpartiet för att partiledningen ska kunna visa en tydlig framgång. Bland annat fanns starka inslag av detta i debatten inför och under kongressen som betonade behovet av att vi allierar oss med en del som har egna starka intressen av fortsatt drift av friskolor.

Den segregation som ”skolvalet” och friskolor leder till är ett helt grundläggande problem som måste åtgärdas om vi ska kunna bygga en jämlik skola och en skola som är bra för alla. Avskaffade vinstuttag är förstås rätt men minskar inte segregationen. Avskaffade vinstuttag kommer heller knappast inte lägga grunden för en skarpare politik mot segregation och orättvisor. Snarare tvärtom!

Friskolorna lider uppenbart av vinstuttagen, direkt, genom att resurser försvinner och genom att bilden, helt befogat, smutsas ner. Ett vinstförbud kan därför mycket väl leda till ett ökat intresse för friskolorna och ännu större segregation och försämrad likvärdighet. Särskild om vinstförbudet ska bygga på att vi allierar oss med krafter som driver friskolor och är beroende av ett ”fritt skolval”.

Skräckscenariot är att Vänsterpartiet går in i en uppgörelse som innebär att friskolesystemet och det fria skolvalet accepteras om vinstförbud/vinstbegränsning införs. När jag lyssnar på hur ledande partiföreträdare formulerar sig så låter dessvärre ett  sådant scenario fullt möjligt.

Friskolornas intresse att i första hand rekrytera elever som kan nå goda skolresultat utan särskilda insatser från skolan upphör inte ”bara” för att vinstmöjligheten försvinner. Önskemål om mer pengar till personal, lokaler, fortbildning och läromedel kommer skolorna alltid att ha. Dessvärre är det ju också så att många friskolor rekryterar elever genom bortval av offentligdrivna skolor eller snarare bortval av en elevsammansättning som inte anses önskvärd. Mekanismerna bakom den ökade segregationen i skolan kommer inte att försvinna om vinstutdelning tas bort.

Vår politik mot vinster i välfärden är en viktig symbolfråga men den måste vara en del av en samlad politik mot segregation och för jämlikhet i skolan.


Skolkommissionens flathet

maj 17, 2016

Det var väntat att de stora förändringar av skolsystemet som genomfördes i början av 90-talet skulle vara centrala i skolkommissionens analys av problem med bland annat likvärdighet i den svenska skolan. Såväl ”kommunaliseringen” som friskolereformen har pekats ut som viktiga förklaringar till sjunkande kunskapsresultat och minskat likvärdighet. Det gör också skolkommissionen. Men förslagen till åtgärder skiljer högst väsentligt.

Å ena sidan föreslås en ganska omfattande statlig styrning som svar på kritiken mot det kommunala huvudmannaskapet. Å andra sidan finns praktiskt taget inget som innebär att de negativa effekterna av friskolereformen och skolvalet minskar eller elimineras. Kommissionen tycks ha gett upp och skriver Kommissionen delar den parlamentariskt sammansatta Friskolekommitténs bedömning att de fristående skolorna och valfriheten har kommit för att stanna.”

Jag tycker att skolkommissionen uppvisar en ganska provocerande flathet. I betänkandet finns tydliga beskrivningar av problemen med framförallt en ökande segregation men skolkommissionen förordar insatser mot boendesegregationen istället.

Segregationen i skolan och i boendet är, anser jag, olika delar av samma problem. Alltså en samhällsutveckling med ökande skillnader och som underlättar och rentav stimulerar segregerande lösningar. Därför är det inte rimligt att skolkommissionen mest hänvisar till insatser på andra samhällsområden och i det här fallet till ett område som ”avpolitiserats” ännu mycket mer än skolan.

Jag gissar (!) att skolkommissionen helt enkelt inte vågar utmana de starka samhällskrafter som anser sig vinna på friskolereformen och ”valfriheten”. Kanske inte så konstigt när det är tveksamt om det är något politiskt parti som vågar ifrågasätta skolvalet, just nu åtminstone.

Det är mycket enklare att ifrågasätta kommunerna och ”kommunaliseringen”. Jag tycker inte att skolkommissionen är övertygande i sin redovisning även om det pekar på flera saker som inte gick bra under 90-talet men frågan är hur starkt samband detta hade med kommunaliseringen av lärartjänsterna att göra. Jag har skrivit om detta tidigare – klicka här om du vill läsa.

 

 

 


Hur styrs debatten?

januari 21, 2016

Idag publicerar Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi en debattartikel på DN-debatt. Den handlar om brottslighet tar upp en många viktiga frågor men eftersom ämnet är så stort hänvisar Sarnecki till en större rapport. Men problemet är att den inte är tillgänglig. Jag tycker det är ett dj-a oskick att publicera artiklar som beskriver slutsatser från rapporter som inte finns tillgängliga. DN borde inte publicera sånt som görs där det passar rapportförfattare och beställare att sippra ut resultatet. Det gör debatten väldigt ojämlik.

I det här fallet lanserar dessutom Sarnecki en mycket kontroversiell lösning på problemet med boendesegregation. Förslaget går nämligen ut på att de som får någorlunda bra jobb snarast möjligt ska flytta från områden som betraktas som socioekonomiskt svaga, de har tom fått en egen förkortning i artikeln, SSO. Jag tycker det är en  helt förkastlig linje som ju faktiskt innebär att vi ger upp ambitionen att alla ska bo i bra områden. Sarneckis förslag  innebär ju exakt det motsatta.

Sarneckis förslag kändes så främmande att jag var tvungen att läsa flera gånger vad han skrev ”Men samhället måste se till att människor stannar i SSO så kort tid som möjligt.”

Läs själva:

http://www.dn.se/debatt/sa-kan-brottsligheten-minskas-i-utsatta-omraden/

Det är den liberala tankesmedjan Fores som beställt rapporten. Kanske blir hela rapporten offentlig snart så Sarneckis högerlinje kan granskas men framförallt måste vänstern på allvar ta upp debatten om den ökande ojämlikheten och segregationen.


Nej till en bedrövlig ”bostadspolitik” och social housing.

januari 7, 2016

Nu kommer alltmer av räkningen för Reinfeldtsregeringens usla bostadspolitik eller snarare avveckling av bostadspolitiken. Igår uppmärksammade massmedia (SR och TT) att Boverket föreslår byggande av ”social housing” vilket betyder särskilda hus och områden för fattiga. Det är dessvärre en inte helt ologisk följd av att bostadspolitiken succesivt avvecklats och de sista spikarna i kistan slog Reinfeldtregeringen.

Social housing innebär att vi institutionaliserar bostadssegregationen och det finns nog en del mörka politiska krafter som önskar det och som väntat på nån sorts krisläge för att få stöd för detta och det kommer nu Boverket med. Och krisen är enorm men att bygga särskilda fattigbostäder löser inget problem men skapar flera. Däremot är social housing ytterligare ett steg mot en alltmer marknadsstyrd bostadsmarknad. Social housing är nämligen en viktig del i införandet av marknadshyror. Det vill de privata fastighetsägarna och det har också Boverket förordat i en rapport för något år sedan. (Därför kändes det väldigt stötande när Sveriges Radio rubricerade artikeln ”Boverket kräver socialt byggande” när det alltså är raka motsatsen).

Förutom en ökad bostadssegregation så innebär social housing andra problem eftersom systemet bygger på att de som ska bo där måste kvalificera sig genom mycket låg inkomst, sociala problem eller andra omständigheter som vi knappast önskar att någon ska behöva leva under. Social housing riskerar förstås att permanenta en ganska usel livssituation eftersom förbättringar av inkomst eller social situation riskerar att leda till bostadslöshet. Kanske vad en del arbetsgivare drömmer om; anställda som inte vill ha högre lön.

Det som behövs är ett omfattande byggande av hyresrätter till rimliga kostnader. Det har vi klarat förut och regeringen har varit på rätt spår med förslaget om investeringsstöd men det är tyvärr ett förslag som är för begränsat, lite för svagt och dessutom drar det ut på tiden. Anslaget från riksdagen är 3,2 miljarder, som ännu inte kan användas eftersom det saknas regeringsbeslut om villkoren. Men nivån borde lätt kunna dubblas och det börjar det handla om 30 000 hyreslägenheter per år. Som en jämförelse kan nämnas att rot- och rutavdragen kostar staten cirka 18 miljarder om året.

Boverkets förslag om social housing är inte kostnadsberäknat, staten förutsätts ta kostnaden, och det finns heller ingen annan egentlig konsekvensanalys.

Nåja, jag skriver det här i lite upprördhet, både över att förslagen lanseras och att de knappast stöter på motstånd. Här kommer lite av underlaget till mina påståenden och förslag:

Reinfeldtregeringen avskaffade investeringsstödet till byggande av hyresrätter genom ett beslut 2006, nästan direkt efter valet. Byggandet av hyresrätter minskade snabbt.

2010 beslutade riksdagen om begränsningar i de allmännyttiga bostadsföretagens verksamhet i en lag som bland annat föreskrev ”affärsmässighet”. Den lagen har tyvärr ytterligare bidragit till bostadsbristen och inriktningen av nyproduktionen på välbeställda. Bara Vänsterpartiet röstade emot!

I oktober 2013 skrev Boverket en märklig rapport som i stort sett förordade marknadshyror. Jag har bloggat om den tidigare.   https://larsbjurstrom.wordpress.com/2013/11/13/cynismen-pa-boverket/

Jag har skrivit om social housing och marknadshyror också förut.

Här om marknadshyror: https://larsbjurstrom.wordpress.com/tag/marknadshyror/

Och om social housing: https://larsbjurstrom.wordpress.com/2015/07/01/fastighetsagarnas-nysprak/

Ursäkta att jag gör det lite enkelt för mig genom att länka och så men jag var angelägen att skriva en blogg och har inte så mycket tid just nu.