Elefanten i rummet – segregationen….och skolvalet.

juli 5, 2017

Det verkar vara mycket stor enighet om att den dåliga likvärdigheten i den svenska skolan måste åtgärdas. Men finns kraften att verkligen genomföra det som krävs?

Jag var på två seminarier som med lite olika underlag pekade på stora brister i den svenska skolan, framförallt när det gäller att ge alla elever de möjligheter som är skolans uppdrag. På det ena seminariet redovisade Lärarnas Riksförbund att cirka en tredjedel av den ”årskull” som började skolan 2004 inte fullföljde en gymnasieutbildning. I den paneldiskussion som följde var uppslutningen total, och det stor bredd i panelen, om att detta inte är acceptabelt (förstås) och att skolkommissionens förslag är en bra grund för nödvändiga förändringar.

Men när ”publiken” fick möjlighet att komma in pekades på elefanten i rummet – segregationen och det ”fria skolval” som är en avgörande faktor i hur skolan fungerar. Tiden medgav ingen diskussion om detta men trots stor bredd i panelen hade nog ingen ändå vågat ta upp detta, det tillhör det som inte ska nämnas….

På ett annat seminarium gavs en lite bredare redovisning av PISA-undersökningar, framförallt de svenska resultaten under 2000-talet. Som känt tidigare har resultaten försämrats, kanske en liten uppgång 2015 men den längre trenden är klart negativ. Men lika känt är inte att spridningen resultat bland svenska elever och svenska skolor har ökat kraftigt. Från att ha varit bland de länder (2006) som hade minst skillnad så är nu Sverige att av de länder som har störst i hela OECD-området. Likvärdigheten har kraftigt försämrats de senaste tio åren.

På detta seminarium var enigheten stor om att segregationen och skolvalet är viktiga orsaker till den försämrade likvärdigheten. Men det fanns också en tydlig uppgivenhet att det nog inte är politiskt möjligt att få en grundläggande förändring till stånd. Jag kan förstå den bedömningen men tycker ändå inte vi ska ge upp. Flera lyfte också fram hur skadliga hur just vinstintressena var för hela sättet att tänka och agera i skolan när vinstintressen och konkurrens blivit en del av hela skolans sätt att tvingas tänka. Vi måste våga ta fajten med de vinstintressen som nu tycks diktera skoldebatten? Vi måste också våga ta fajten mot ett orimligt skolvalssystem!

 

 

 


Demokrati och tillit ska vara målet

april 22, 2017

Skolkommissionens slutbetänkande som lämnades till regeringen 20 april har en bred genomgång av skolans läge och förutsättningar. En väldigt tydlig bild, som inte är ny, som redovisas är den ökade segregationen och de oerhört negativa effekterna av detta. Därför handlar detta inlägg om just detta.

Så här skriver skolkommissionen:

”Enligt erfarenheter från andra länder finns flera bidragande orsaker till att segregation mellan skolor uppstår. Tre faktorer kan fastslås: boendesegregation, skolval och skolors val av elever (Böhlmark m.fl. 2015).”

Det går möjligen att invända att det väl bara är två faktorer, egentligen. Skolors val av elever är ju en del av skolvalet.

Om skolan har den avgörande roll för den framtida samhällsutvecklingen som ofta framhålls borde vi sätta in alla krafter på att bekämpa segregationen, vi verkar ju vara eniga om att den är skadlig.

Vi måste göra betydligt mer för att bekämpa boendesegregationen – just nu går det åt alldeles fel håll. En följd av att marknaden fått ett större spelutrymme – precis som inom skolområdet.

Men vi måste också göra allt för att skolans egna regler inte ska förstärka segregationen och skolvalet är ett sådant segregerande inslag. Det borde därför vara självklart att systemet med val av skola tas bort som det grundelement det just nu är för skolverksamheten.

Istället föreslår skolkommissionen att val av skola ska vara obligatoriskt och att lottning ska införas som urvalsgrund till de skolor som inte kan erbjuda alla plats. Dessutom ska informationen om skolorna (inför valet) förtydligas och strömlinjeformas. Det ska vara lätt att kunna läsa ut vilka skolor som presterar bra och vilka som presterar dåligt. Samtidigt är ju hela syftet med skolkommissionens förslag att alla skolor ska vara lika bra – likvärdiga. Skolkommissionen borde åtminstone tänkt tanken om hur denna information påverkar skolsystemets förutsättningar att bli mer likvärdigt.

För en förälder med en femåring är det dessutom ett val/beslut som gäller flera år framåt och vilka ”erbjudanden” som olika skolor kan leva upp till flera år framåt är givetvis mycket svårt att bedöma. Dessutom är det knappast bara kötiden som är en hög tröskel som stänger ute många elever från, i synnerhet, friskolor. Ett av de senare tillskotten är Campus Manilla som ligger långt ute på Djurgården (Stockholm) och möjligen på cykelavstånd från Strandvägen. Men hur reser en 8-åring från Norsborg eller Tensta till Campus Manilla. Det är ett drastiskt exempel men illustrerar ändå verkligheten.

Enligt Sveriges Radios reporter (Katarina Helmersson) så menade skolkommissionens ordförande Jan-Eric Gustafsson att det handlar om att ”skapa en kultur” där skolvalet är lika självklart som alla andra val. Jag förmodar att det syftar på sånt som det ”framgångsrika” PPM-systemet och avregleringarna av elmarknaden och bostadssektorn. Mer marknadsmekanismer alltså – hur detta sammantaget kommer att leda till minskad segregation och mer likvärdighet går förstås skolkommissionen inte in på.

Jag är övertygad om att det är just den kulturen vi ska bryta och istället bygga en kultur med mer demokrati och tillit. Alla barn och föräldrar ska veta att hela samhället ställer upp för att alla skolor ska vara så bra som möjligt och inte lägga ett orimligt ansvar på hur den enskilde kan välja.


Fritt val av skola som inte finns!

mars 17, 2017

Från första dagen har jag varit kritisk till det ”fria skolvalet”, av väldigt många skäl. Någon riktig diskussion baserat på ett ordentligt var det heller aldrig när det infördes i början av 90-talet.

Nackdelarna och problemen är många. Ökad segregation. Svårigheter att ha en utjämnande resursfördelning. Utarmning av det lokala samhället när den lokala servicen och verksamheterna tunnas ut. Skolor som försöker locka elever med helt orimliga metoder, till exempel generösa betyg. Listan kan göras lång och till denna kan läggas de allt större svårigheterna att erbjuda alla elever en bra skola där de bor.

Här på Gotland har flera skolor ett ganska få lever, en naturlig följd av att det bor få på i en del områden. Genom det ”fria skolvalet” kan då några enstaka föräldrar påverka förutsättningarna för en hel bygd.

Just nu är jag extra engagerad i skolplanering och skolstart i Stockholm där jag har närstående förväntansfulla men som just fått beskedet att ingen av de två kommunala skolor som finns i området har plats för sexåringen! Ingen plats! Uppenbarligen har Stockholms planering av barnens skolgång helt kollapsat. Jag är ganska övertygad om att det ”fria skolvalet” är en avgörande orsak. Kommunen vet ju faktiskt inte hur många elever som ska gå i den kommunala skolan trots att kommunen har skyldighet att i god tid planera och erbjuda alla barn förskola och skola.

Det har blivit ett ”fritt val” av skola till skolor som inte finns! Hög tid att ändra detta! Hur kunde någon tro att en mer marknadsmässig planering skulle kunna lösa skolfrågan så att den blir bra för alla!

Visst finns en del andra svårigheter i skolplaneringen. En är att kommunen tillåter exploatörer/byggherrar att pressa in så mycket bostäder som möjligt på den mark de köpt för dyrt utan att mark avsätts för förskolor, skolor, parker och andra gemensamma angelägenheter. En annan är en uppseendeväckande vaksamhet mot nya byggnader/verksamheter som också gör det väldigt svårt att anpassa bebyggelsen till nya förutsättningar eller ordna tidigare misstag. Överklaganden av planer för att bygga skolor alltså!

 


Marknaden och skolvalet ökar orättvisorna.

januari 26, 2017

När skolvalet infördes i början av 90-talet lades grunden till nya orättvisor. Skolvalet är ett försök att ta efter kapitalismens marknadsprinciper i en skattefinansierad verksamhet. Tvärtemot de principer som bör gälla i ett välfärdssamhälle där de skattefinansierade verksamheterna ska syfta till att utjämna skillnader.

Trots att ”reformen” har genomgått några små justeringar för att hugga bort de värsta avarterna ligger grunderna fast.

Idag har ledande företrädare för LO och de två lärarfacken en viktig artikel på DN-debatt. Där pekas på mycket stora problem och en del konstruktiva förslag som skulle kunna minska bristerna en del men trots det så föreslås det ”fria skolvalet” vara kvar.

Idag har också en doktorsavhandling av Anna Ambrose i ämnet redovisats (disputation imorgon, 27 januari). Av presentationen att döma så är problemen minst så stora som framförs av kritikerna i den dagliga debatten.

”Skolans plats och rykte. Det är faktorer som har stor betydelse för hur ungdomar och föräldrar använder det fria skolvalet. Och som riskerar att leda till både elevsortering och skilda framtidsmöjligheter. En ny avhandling i barn- och ungdomsvetenskap bekräftar bilden av en reform som slagit fel.
……. Läs hela inlägget här »


Segregation och ”skolval” viktigare än vinstfrågan.

juni 10, 2016

Vänsterpartiet har på ett förtjänstfullt satt fokus på hur orimligt systemet med kundval, friskolor och privatisering av välfärden är. Det är vinstfrågan som fått illustrera orimligheterna och behovet att radikalt lägga om politiken. Men frågan om hur vi öka likvärdigheten, bryta segregationen och förbättra resultaten i skolan, och i andra verksamheter, handlar om mycket mer än vinstfrågan.

Därför är det positivt att partiets skolpolitiske talesperson, Daniel Riazat, i Flamman (# 20) pekade på problemen med friskolereformen och ett ”fritt” skolval när han kommenterade skolkommissionens delbetänkande.

Dessvärre finns det anledning att befara att vinstfrågan fått sådan symbolisk laddning att andra, viktigare frågor, tappas bort och rentav offras av Vänsterpartiet för att partiledningen ska kunna visa en tydlig framgång. Bland annat fanns starka inslag av detta i debatten inför och under kongressen som betonade behovet av att vi allierar oss med en del som har egna starka intressen av fortsatt drift av friskolor.

Den segregation som ”skolvalet” och friskolor leder till är ett helt grundläggande problem som måste åtgärdas om vi ska kunna bygga en jämlik skola och en skola som är bra för alla. Avskaffade vinstuttag är förstås rätt men minskar inte segregationen. Avskaffade vinstuttag kommer heller knappast inte lägga grunden för en skarpare politik mot segregation och orättvisor. Snarare tvärtom!

Friskolorna lider uppenbart av vinstuttagen, direkt, genom att resurser försvinner och genom att bilden, helt befogat, smutsas ner. Ett vinstförbud kan därför mycket väl leda till ett ökat intresse för friskolorna och ännu större segregation och försämrad likvärdighet. Särskild om vinstförbudet ska bygga på att vi allierar oss med krafter som driver friskolor och är beroende av ett ”fritt skolval”.

Skräckscenariot är att Vänsterpartiet går in i en uppgörelse som innebär att friskolesystemet och det fria skolvalet accepteras om vinstförbud/vinstbegränsning införs. När jag lyssnar på hur ledande partiföreträdare formulerar sig så låter dessvärre ett  sådant scenario fullt möjligt.

Friskolornas intresse att i första hand rekrytera elever som kan nå goda skolresultat utan särskilda insatser från skolan upphör inte ”bara” för att vinstmöjligheten försvinner. Önskemål om mer pengar till personal, lokaler, fortbildning och läromedel kommer skolorna alltid att ha. Dessvärre är det ju också så att många friskolor rekryterar elever genom bortval av offentligdrivna skolor eller snarare bortval av en elevsammansättning som inte anses önskvärd. Mekanismerna bakom den ökade segregationen i skolan kommer inte att försvinna om vinstutdelning tas bort.

Vår politik mot vinster i välfärden är en viktig symbolfråga men den måste vara en del av en samlad politik mot segregation och för jämlikhet i skolan.


Demokrati viktig för skolan

april 18, 2013

För några veckor sedan kom Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” och den fick en del genomslag och det var lätt att få uppfattingen att det var en bred och gedigen genomgång av den svenska skolans förändring sedan 1990. Nu när jag läst den har jag fått en annan bild. Dessvärre visar det sig att det i hög grad är ett populistiskt svingande åt alla håll. Jag håller med om en hel del slutsatser, alla kan säker hitta något att sympatisera med, men några nya underlag eller fakta är svåra att hitta.

Men Per Kornhall redovisar också en märklig syn på demokrati och på hur ett bra samhälle kan byggas. Det är en syn som dessvärre hörs då och då i debatten och därför är det värt att reagera på.

I Per Kornhalls ögon hade den svenska skolan nått sitt högsta stadium 1990. En likvärdig skola som hade förmåga att kompensera för barns olika förutsättningar. Kornhall har valt benämningen ”enhetsskola” på grundskolan. Och det var på många sätt en bra skola men mycket arbete återstod för att uppnå en verkligt jämlik och demokratisk skola. Skolan 1990 var resultatet av flera decenniers politiskt arbete och kamp som i hög grad letts av arbetarrörelsen. Många av de reformer som succesivt genomförts för att ge fler tillgång till mer utbildning och för att arbetssättet i skolan skulle ske i alltmer demokratiska former hade mött motstånd, bland annat från många lärare som hellre ville jobba i en urvalsskola.

Men när Per Kornhall nu skissar på hur en reformerad skola skulle kunna se ut och byggas upp så underkänner han de metoder som hade lett till den goda skola som han själv hyllar. Nu är det professionen som ska styra och de politiska organen ska hålla sina fingrar borta.

Kanske är det därför logiskt att Per Kornhall i sin inventering över orsaker till dagens problem börjar med ”kommunaliseringen”, den var ju en del av en alltmer demokratisk skola.  Han påstår i sin bok att kommunerna ”plötsligt” fick ta över ansvaret ”för en verksamhet som de inte hade någon erfarenhet att driva” och att den oförmågan drabbade skolväsendet.  Sanningen är ju att kommunerna under lång tid hade varit huvudmän för både grundskolan och gymnasieskolan. Den statliga styrningen hade efterhand minskat och resulterat i det mycket goda system som vi, enligt Per Kornhall, hade dagen före ”kommunaliseringen”.

Kommunerna var ansvariga för lokaler, skolplanering (vilka skolor som skulle finnas), skolutveckling, fortbildningsinsatser, läromedel och annan utrustning, skolhälsovård, skolmat, skolskjutsar mm.

Per Kornhall påstår att staten före 1990 noga fördelade och styrde resurserna till de skolor som hade störst behov. Så var det inte. Besluten om den behovsstyrda resursfördelningen låg helt hos de kommunala skolstyrelserna. Statens beslut genom länsskolnämnderna om de så kallade basresurser skedde helt enligt en matematisk modell som snarast var ett problem när det gällde att åstadkomma en resursfördelning efter behov. Per Kornhall gör vidare ett stort nummer i sin bok av att kommunernas skolchefer var statligt tillsatta. Det innebar praktiskt taget ingenting. Skolchefen hade på inget sätt någon annan ställning än andra kommunala förvaltningschefer och statens medverkan i tillsättningsprocessen var högst formell.

 

Trots det stora kommunala inflytandet och ansvaret före ”kommunaliseringen” fanns goda skäl att genomföra också det steg som gjordes 1990. Dels var syftet att öka möjligheterna till samarbete med andra kommunala verksamheter men det gav också möjligheter styra resurserna mer ändamålsenligt när statens regler för just lärartjänsterna upphörde. Före 1990 kunde till exempel kommunerna inte spara på lokalkostnader för att kunna anställa fler lärare.

Men mycket av Kornhalls kritik handlar också om att staten lite senare tog bort en del styrande regler, till exempel krav på viss utrustning eller krav på att en del undervisning skulle ske i halvklass. Tanken var förstås att lokalt kunna bedöma vad som behövdes och fungerade bäst. Det är väl näst intill självklart att behovet av undervisning i halvklass inte är det samma i en klass med 18 elever som i en klass med 30 elever. Och inte med ett enda exempel visar Per Kornhall att kommunerna fattat dåliga beslut. Nåja, ett konkret exempel för gymnasieskolan nämns, men effekten av detta kan säkert diskuteras: Antalet lektorstjänster har minskat.

Orsaken till den svenska skolans negativa utveckling sedan början av 90-talet måste helt enkelt sökas någon annanstans än i kommunernas ökade inflytande. Och en del av Per Kornhalls svingar träffar rätt.

Det finns en mycket negativ dynamik i ett friskolesystem där skolorna konkurrerar om elevernas skolpeng. Alla skolor vill förstås ha mycket resurser som möjligt i förhållande till uppdraget. Fler elever som kan prestera bra utan att behöva så mycket stöd är förstås det mest lönsamma, både för friskolor och för kommunala skolor. Det är nästan oundvikligt att verksamheten i hög grad utformas just för de eleverna trots att skolans uppdrag egentligen är att ge mest till de som behöver mest stöd.  Därför är det bra att Per Kornhall förordar att skolvalet måste avskaffas men vägen dit går knappast genom att försvaga demokratin som faktiskt Per Kornhall föreslår.


Var är analysen?

mars 26, 2013

Några, så kallat, namnkunniga debattörer kräver idag i ett upprop på DN-debatt att staten återtar ansvaret för skolan. Det är just ett upprop och inte en debattartikel. För att det ska kallas debattartikel krävs underlag och argumentation som stödjer slutsatsen och något sådant finns inte i dagens text på DN-debatt.

Det ligger förstås nära till hands att tro att det helt enkelt saknas underlag och argument. Det är också mycket anmärkningsvärt att debattörerna konstaterar att friskolereformen och skolvalet infördes bara något år efter kommunaliseringen men inget, absolut inget, försök görs i artikeln att sortera vilka av de problem som nämns i artikeln som kan ha påverkats av kommunaliseringen respektive friskolereformen.

Jag har tidigare, på den har bloggsidan, hänvisat till Skolverkets stora genomgång av läget i skolan från hösten 2009 och där finns inget stöd för att kommunaliseringen har orsakat problemen, snarare tvärtom. En av undertecknarna till dagens upprop var generaldirektör på Skolverket hösten 2009 och borde förstås veta. Uppropsförfattarna nämner decentraliseringen som ett problem men den decentralisering som Skolverkets material kritiserar är decentraliseringen till skolorna som ju var en (nästan) nödvändig följd av skolvalet och konkurrensen. Det är inte decentraliseringen till kommunerna som kritiseras.

Sedan kommunaliseringen (och friskolereformen förstås) har klasskillnaderna i Sverige ökat. Arbetslösheten har bitit fast på en betydligt högre nivå än på 70- och 80-talet. De regionala skillnaderna har ökat. Den offentliga sektorns verksamhet, som helhet, har varit utsatt för en hård ekonomisk press, bland annat efter skattereformen och alliansregeringens stora skattesänkningar. Dessutom har friskolereformen/skolvalet spätt på segregationen och kanske framförallt pressat skolorna att satsa en allt större del av resurserna på de resursstarka eleverna som annars har möjlighet att byta skola.

Det finns många, väldigt många, tänkbara förklaringar till att skolresultaten har blivit sämre i en del avseenden. Men de som idag undertecknar uppropet i DN verkar veta att det beror på kommunaliseringen, utan att på en enda punkt försöka visa detta.

Troligen har också idéer om individualiserad undervisning och eleverna eget ansvar för lärandet gått fel och inneburit att många elever inte alls fått det stöd som de behövt.

Tanken med kommunaliseringen var bland annat att skolan på ett bättre sätt skulle kunna samverka med kommunens övriga arbete för barn och ungdomar. Möjligheterna att se till helheten skulle bli bättre. Det är väl knappast någon som säger emot att förskolan/barnomsorgen eller socialt förebyggande insatser är av stor betydelse för skolans möjligheter att bedriva sin verksamhet. Tyvärr hindrade eller försvårade det dubbla huvudmannaskapet ibland ett samarbete med andra viktiga verksamheter, därför var en kommunalisering helt rätt tänkt. Men den konkurrens mellan skolor som kom några år senare slog sönder de mesta av de idéerna.

Jo, det är verkligen en uppseendeväckande dålig text som publiceras idag på DN-debatt. Trots att de utger sig för att värna en bra och likvärdig skola för alla så ingenting om de ökande klassorättvisorna, ingenting om bostadssegregation, ingenting om de ökande regionala obalanserna, ingenting om det förenklade mätandet och vägandet, ingenting om skolvalets segregerande effekter, ingenting om vinsterna som företagen tar ur skolpengarna, ingenting om offentliga sektorns besparingar.

Sen kan man ju undra vad de tänkt sig för huvudmannaskap egentligen. Ska staten sköta lokaler, skolmat och skolskjutsar? Ska staten bestämma vilka skolor som ska finnas? Ska staten återta besluten om exakt hur många platser varje program (linje hette det då) som ska få finnas på gymnasieskolan? Eller är det någon sorts återgång till dubbelt huvudmannaskap?