Kapitalismen och fördelningen

januari 25, 2017

Hur väl eller dåligt fungerar kapitalismen? Det är en ständigt levande(!) diskussion som också ständigt får nytt bränsle nu senast (?) genom Oxfams rapport om förmögenheterna i världen som visar att de åtta rikaste personerna äger lika mycket som den fattigaste halvan av världens befolkning. Samtidigt pekar (bland annat) personer som Johan Norberg och Hans Rosling på stora framsteg när det gäller minskad fattigdom, hälsa och läskunnighet. Det kan förstås diskuteras i vilken grad förhållandena hänger ihop med kapitalismen, men åtminstone Johan Norberg framhåller det sambandet.

För nån vecka sedan skrev Niklas Ekdahl, tidigare borgerlig ledarskribent, en artikel (DN Kultur) om en kommande bok som hävdar att mekanismerna som leder till stora skillnader i inkomster och förmögenheter ”är mer eller mindre obönhörliga”. Niklas Ekdahl gör detta till ett angrepp Läs hela inlägget här »

Annonser

Vinstintresse och samhällsansvar

september 27, 2015

Sedan nyliberala idéer fick vind i seglen för några decennier sedan har privatiseringar haft en framskjuten plats i den politiska debatten och de politiska striderna. Högerns tidigare position var i första hand att stat (och kommuner) skulle lägga sig i så lite som möjligt. Låga skatter och lite regler skulle istället lämna utrymme för individer och idérika, ”fria” företag.

Den positionen höll högern fast vid men vänstern/mitten vann de flesta slagen och samhället blev mer och mer socialiserat och civiliserat. Utvecklingen var inte alls varken problemfri eller spikrak men i stora delar av den mer industriellt utvecklade världen fick välfärdsstaten ökad betydelse.

Nyliberalismen gav utrymme för nya idéer som syftade till att företagen skulle få ett ökat samhällsansvar genom utvecklandet av nya former för att driva gemensamt finansierade verksamheter men också mycket sofistikerade/komplicerade styrsystem och relationer mellan det offentliga och företagen.

Tydligast har detta märkts inom de offentliga styrsystem där New Public Management (NPM) kom att utvecklas. Ett system som byggdes upp för att kunna passa oavsett om verksamheten bedrevs i offentlig eller privat regi. Resultatet har blivit en komplexitet och byråkratisering som troligen överträffar de värsta farhågorna. Men resultatet visar också hur illa det fungerat.

Exemplen på hur illa det har fungerat har varit många. Rena bluff och bedrägerier har avslöjats, kanske mest inom LSS (personliga assistenter) men fler områden har varit med i detta. Lika allvarligt är förstås de olika former av anpassningar och friseringar av verksamheten och redovisningarna som gjorts. Vilka patienter och elever har blivit målgruppen? Vilken omfattning har insatserna egentligen haft?

Misstänksamheten från vänsterhåll har givetvis varit stor men systemen har varit svåra och insynen har ofta varit väldigt begränsad, av högst rimliga sekretesskäl. Samtidigt har kompetensen succesivt flyttat över till de privata verksamheterna.

Mycket av debatten har haft fokus på tilltron till företagens förmåga, vilja och trovärdighet inom områden som traditionellt varit i offentlig drift. Men det borde också gällt andra områden, till exempel miljöområdet, där de företag som agerar, i princip, alltid varit i privat ägo. Stålföretag, cementindustri, bilföretag för att nämna några.

Genom till exempel utsläppsrättigheter och bonussystem har företagen fått ett mer tydligt samhällsansvar, ett samhällsansvar som de ofta mycket villigt tagit på sig och använt i sin marknadsföring. Och systemen och mätmetoderna har blivit mer komplexa och de pengar som står på spel har ökat kraftigt. Som gjort för fusk och ”tillrättalägganden” men ändå;

Volkswagens fuskmetoder har överträffat de flestas fantasi. Hur många kunde ens tänka sig att det var möjligt att programmera 11 miljoner bilar så att de skulle känna av när de är i laboratoriemiljö? Hur kan ett företag komma på tanken att fixa en avgasrening med bra effekt som kopplas bort när bilen åker ut på vägen? Och detta i ett av världens största företag med huvudkontor ett industriland som verkligen ansträngt, framgångsrikt, att stå för trovärdighet och kvalité!

Motsättningen mellan vinstintresse och samhällsansvar kan knappast framstå tydligare.


Omförhandla EU-medlemskapet

februari 5, 2013

Tyvärr finns många exempel som visar att EU och EU:s regler sätter de privata företagens vinstintresse högre än allmännyttan och demokratin. Idag hävdar en företrädare för Almega, på DN-Debatt, att EU:s regler förhindrar kommuner och landsting att stoppa vinstdrivande företag vid upphandlingar av välfärdtjänster. Kanske har han rätt – jag skulle inte bli förvånad.

EU:s så kallade konkurrensregler bidrog kraftigt till den nya lagstiftningen om de kommunägda/allmännyttiga bostadsföretagen- En lagstiftning som kräver affärsmässighet och nån typ av marknadsmässig avkastning. Krav som kommer att medverka till att hyrorna höjs och att segregationen ökar. Och det var förstås heller inte för de boendes skull som lagen ändrades utan för att göra det lättare för privata företag att tjäna pengar.

EU har också regler som kommer att begränsa SVT:s, UR:s och SR:s verksamhet, framförallt deras publicering på webben. Skälet är förstås inte att informationen och nyhetsförmedlingen ska bli bättre utan att privata vinstdrivande företag ska kunna tjäna mer.

Det är också konkurrenskraven som kraftigt bidragit till att alltfler som jobbar i Sverige tvingas jobba under arbetsvillkor som vi trodde att vi för länge sedan avskaffat. Löner och andra villkor som ligger långt under de svenska kollektivavtalen. Vinstintresset i första hand, som vanligt.

Vi kan begränsa effekterna av EU:s krav mer än vi gjort. Det är ibland lite för enkelt för borgarna att gömma sig bakom EU-kraven när de genomför en politik som de gärna vill se. Men det går inte att komma ifrån att EU:s regler på många områden är besvärande och det gäller också områden som inte alls uppmärksammades under den svenska debatten om medlemskapet. Ingen trodde nog att bostadspolitiken och public service-företagens verksamhet skulle påverkas.

Därför är det mycket rimligt att ta upp en diskussion om villkoren för EU-medlemskapet. En diskussion som i hög grad borde syfta till att vi (och gärna andra länder/medlemmar) ensidigt kan undanta viktiga samhällsområden från de generella konkurrenskraven.

Det var framförallt det fyra områden som han föreslog förändrade det villkor på:Jonas Sjöstedt har tagit upp kravet på omförhandlingen, bland annat på sin blogg.

1) EU-fördraget måste få ett socialt protokoll som stoppar låglönekonkurrens och allt sämre sociala villkor för dem som arbetar i andra EU-länder. Svenska kollektivavtal ska gälla för alla som arbetar i Sverige och EU ska inte få försämra svensk arbetsrätt.

2) Sverige måste få ett juridiskt bindande undantag från hela EMU och Europrojektet. Vi ska inte göras till del av en gemensam ekonomisk politik, den svenska folkomröstningens nej till EMU måste respekteras.

3) Sverige måste få rätten att ställa hårdare miljökrav och folkhälsokrav än vad som sker inom EU. Vi kan inte acceptera att EU förhindrar oss att gå före på miljöområdet. Hänsyn till miljön är viktigare än företagens fria marknad.

4) Vi vill att Sverige lämnar EU:s jordbrukspolitik och att en nationell politik på området istället inrättas. Det ska också öppna för en betydande sänkning av avgiften till EU.

Ett litet tillägg:

Precis som väntat så utbryter nu den stora juridiska trätan och risken är återigen stor att det blir den diskussionen som kommer att dominera eller åtminstone bidrav till att skymma sikten. I inlägget på SvD från två fackliga jurister så hävdar de förstås en annan uppfattning än Almega men deras hållning är långtifrån tvärsäker. För demokratins skull måste vi omförhandla och förhoppningsvis skapa klarhet,