Skolkommissionens flathet

Det var väntat att de stora förändringar av skolsystemet som genomfördes i början av 90-talet skulle vara centrala i skolkommissionens analys av problem med bland annat likvärdighet i den svenska skolan. Såväl ”kommunaliseringen” som friskolereformen har pekats ut som viktiga förklaringar till sjunkande kunskapsresultat och minskat likvärdighet. Det gör också skolkommissionen. Men förslagen till åtgärder skiljer högst väsentligt.

Å ena sidan föreslås en ganska omfattande statlig styrning som svar på kritiken mot det kommunala huvudmannaskapet. Å andra sidan finns praktiskt taget inget som innebär att de negativa effekterna av friskolereformen och skolvalet minskar eller elimineras. Kommissionen tycks ha gett upp och skriver ”Kommissionen delar den parlamentariskt sammansatta Friskolekommitténs bedömning att de fristående skolorna och valfriheten har kommit för att stanna.”

Jag tycker att skolkommissionen uppvisar en ganska provocerande flathet. I betänkandet finns tydliga beskrivningar av problemen med framförallt en ökande segregation men skolkommissionen förordar insatser mot boendesegregationen istället.

Segregationen i skolan och i boendet är, anser jag, olika delar av samma problem. Alltså en samhällsutveckling med ökande skillnader och som underlättar och rentav stimulerar segregerande lösningar. Därför är det inte rimligt att skolkommissionen mest hänvisar till insatser på andra samhällsområden och i det här fallet till ett område som ”avpolitiserats” ännu mycket mer än skolan.

Jag gissar (!) att skolkommissionen helt enkelt inte vågar utmana de starka samhällskrafter som anser sig vinna på friskolereformen och ”valfriheten”. Kanske inte så konstigt när det är tveksamt om det är något politiskt parti som vågar ifrågasätta skolvalet, just nu åtminstone.

Det är mycket enklare att ifrågasätta kommunerna och ”kommunaliseringen”. Jag tycker inte att skolkommissionen är övertygande i sin redovisning även om det pekar på flera saker som inte gick bra under 90-talet men frågan är hur starkt samband detta hade med kommunaliseringen av lärartjänsterna att göra. Jag har skrivit om detta tidigare – klicka här om du vill läsa.

 

 

 

Funderingar efter en kongress

Om Vänsterpartiets kongress 5 – 8 maj.

Det var en kongress med en positiv stämning och många bra beslut men ändå har jag ett stort frågetecken om vart Vänsterpartiets politik är på väg! Programkommissionen, där jag ingått, hade ett uppdrag, från kongressen 2012, att komma med ett förslag på en socialistisk strategi. Jag hade gärna sett att de förslagen varit fler och mer radikala men trots detta så kom inga förslag om skärpningar utan tvärtom så föreslogs försvagningar varav en dessutom en bifölls av kongressen.

Varning! Nu kommer ett långt inlägg som jag behöver för att förklara och redovisa min inställning.

Programkommissionen valde att omarbeta partiprogrammets strategiska huvudlinjer och där tillgodose kongressens beställning på en socialistisk strategi. Det finns säkert lite olika uppfattningar om vad som ska kallas just ”socialistisk strategi” och av inledningen i de strategiska huvudlinjerna är det tydligt att de handlar om både ”våra socialistiska och feministiska värderingar och mål”.

Min tolkning är att den socialistiska strategin framförallt fångas upp i avsnitten, Solidaritet och sammanhållning,  Vidgade klyftor och finansiell maktkoncentration, Makten över arbetsmarknaden och arbetslivet,  Stärk den generella välfärden, Fördjupad demokrati, Ett fritt och blomstrande samhällsliv på en levande planet och Bygg bostäder och boendemiljöer för mångfald, jämställdhet och gemenskap! Där finns förslag som riktar sig mot den kapitalistiska maktordningen i varierande grad förstås. Därmed inte alls sagt att de andra avsnitten är mindre viktiga men jag tror att det finns enighet om att de andra avsnitten, till exempel  Bekämpa mäns våld mot kvinnor har en annan riktning men uppdelningen är inte helt självklar.

Jag ska göra ett försök att beskriva nya eller skärpta förslag i programkommissionens förslag.

Det är en stark betoning av att arbetsmarknaden och arbetslivet är av stor betydelse för att vi ska kunna flytta fram positionerna i socialistisk riktning. Företagens makt har ökat och i takt med det otryggheten och osäkerheten. Det påverkar starkt arbetslivet men också men också möjligheterna till facklig kamp och organisering.

Välfärdens betydelse för demokratisering och utjämning av livsvillkor betonas hårdare och infogas därmed tydligare som en del i en socialistisk strategi.

I avsnitten Vidgade klyftor och finansiell maktkoncentration och Fördjupad demokrati finns/fanns de tydligaste förslagen som går i socialistisk riktning, alltså förslag som direkt ska minska privata ägares makt och istället öka det demokratiska inflytandet över samhällsutvecklingen. Det handlar om ägande av produktionsmedel, banker och infrastruktur men också om beskattning. Nytt var förslaget ”Samhällets infrastruktur i bred bemärkelse, till exempel järnväg, energiförsörjning, bankväsende och välfärd, ska ägas och drivas i offentlig regi.”

Avsnittet Ett fritt och blomstrande samhällsliv på en levande planet hade som helhet utvecklats och i den nya texten fanns systemförändrande resonemang men kanske inte väldigt konkreta förslag. Genom formuleringar som ”Det är varken rimligt eller framgångsrikt att försöka lösa klimatproblemen genom att människor förväntas ge upp privat konsumtion inom ramen för dagens system. Vi måste på samhällelig nivå se till att varor och tjänster produceras och fördelas på ett annat sätt än under dagens profitdrivna logik.” framgår sambandet mellan förändringar i socialistisk riktning och miljöpolitiken.

Programförslaget har varit känt sedan början av hösten och efter en del små förändringar gick ett förslag som var underlag för motionsskrivande ut i början av december. Det kom 184 motioner med om partiprogrammet.

Två motioner, som bifölls, krävde en lite tydligare skrivning om att bankerna på sikt ska vara statliga annars var det inga som innehöll fler eller bättre förslag som handlade om ”socialistisk strategi”. Jag ska medge att en sådan klassificering inte är självklar men jag anser att jag har god grund för det påståendet. Jag menar förstås inte att de övriga 182 motionerna var oväsentliga, partiprogrammet innehåller ju mycket mer än en beskrivning av vår strategi för att närma oss ett socialistiskt samhälle. Den stora invändning som går att ha mot mitt resonemang är att en bra politik på väldigt många områden påverkar möjligheten att driva och få stöd för socialistiska förslag. Yttrandefrihet, organisationsfrihet och utbildningsfrågor för att bara nämna några tydliga exempel. Jag använder den beskrivning som finns i partiprogrammet och som uttrycks så här:

”Framgång i strategisk mening betyder konkreta förändringar som gör livet rikare och friare för fler, här och nu, samtidigt som grundläggande maktförhållanden synliggörs och angrips. Vänsterpartiet ska i handling visa att det främst är ett förändrande parti, inte ett förvaltande.

 Reformer som varaktigt förändrar styrkeförhållandena i kampen för ett jämlikt samhälle som innebär ett verkligt folkstyre, som fördjupar och utvidgar demokratin på marknadens och kapitalmaktens bekostnad och som minskar klyftorna i samhället är inte bara framsteg i sig, utan innebär också att vi i morgon lättare kan uppnå det som är omöjligt idag.”

Och jag vill särskilt peka på formuleringen ”utvidgar demokratin på marknadens och kapitalmaktens bekostnad och som minskar klyftorna i samhället” som blir en lite snävare definition vad en socialistisk politik innebär. Då tycker jag att det är rimligt att hävda att det var högst två motioner som hade mer eller bättre förslag som lever upp till den beskrivningen.

Flera motioner fanns däremot som föreslog en nedtoning av den skrivning som tydliggjorde sambandet mellan miljöpolitik och förändringar av produktionen av varor och tjänster. Istället ville motionerna ha mer betoning av konsumenternas beteende. Programkommissionen  hade besvarat motionerna med ett förtydligande så att det skulle framgå att ett aktivt arbete lokalt var viktigt men att det handlade just om förändringar på samhällelig nivå och inte individuell.

Inför kongressen fanns en reservation i programkommissionen som föreslog att texten ”Samhällets infrastruktur i bred bemärkelse, till exempel järnväg, energiförsörjning, bankväsende och välfärd, ska ägas och drivas i offentlig regi.” skulle strykas och ersättas av ”Vinstdrift blir också en fråga om hur vi ser på varandra och på samhället. På vårdcentralen vill vi vara trygga med att vi bemöts utifrån vad vi behöver, inte utifrån hur lönsamma vi är. När våra barn börjar i skolan vill vi att de möts som elever, inte som kunder eller vinstmöjligheter. Välfärden ska kunna vara en fristad från kommersialiserade relationer.” Motivet som redovisades var att programkommissionens förslag ansågs inskränka möjligheten till kooperativa driftsformer inom välfärden och skulle därmed försvåra Vänsterpartiets arbete mot vinster i välfärden. (Ali Esbati, en av reservanterna, har utvecklat resonemanget här).

Det var en helt ny diskussion som kom på programkommissionens allra sista möte och ingen hade tidigare pekat på att en sån tolkning var möjlig. Inga motioner hade heller kommit om detta. Jag menar att det är en mycket långtgående tolkning och syftet med skrivningen är en helt annan, nämligen att genom ett ökat offentligt ägande så ska demokratin fördjupas. (Se gärna i slutet av denna text hur jag argumenterade under kongressdebatten).

Kongressdebatten handlade i huvudsak om annat än den ”socialistiska strategin” och avspeglade ganska väl innehållet i motionerna. Partiordföranden och partiets vice ordförande argumenterade för reservationen i programkommissionen från bland annat Ali Esbati och deras argumentation stämde väl med Alis debatt-text på Vänsterpartiets hemsida. Kongressen beslutade enligt detta och strök därmed meningen ”Samhällets infrastruktur i bred bemärkelse, till exempel järnväg, energiförsörjning, bankväsende och välfärd, ska ägas och drivas i offentlig regi.”

Jag anser att det var ett mycket olyckligt beslut. Det var praktiskt taget den enda text som handlade om ökat offentligt ägande. En fråga som borde vara självklar för ett socialistiskt parti. Nu uttrycks inte någon sådan inriktning i det som ska vara en socialistisk strategi.

I debatten gjordes också flera inlägg som förordade texter som skulle försvagat sambandet mellan miljöpolitik och förändringar av produktionen av varor och tjänster men på den punkten fick programkommissionens kongress stöd.

Summan av motionerna, debattens tyngdpunkt och kongressens beslut gör att jag har ett stort frågetecken om vart Vänsterpartiets politik är på väg. Är Vänsterpartiet på riktigt ett socialistiskt parti?

 

Mitt inlägg i kongressdebatten:

Precis som framhålls i partiprogrammet är ägandet av produktionsmedlen, banker och infrastruktur viktigt för att öka demokratin och för andra viktiga förändringar som vill åstadkomma.

Att ägandet är viktigt för demokratin är förstås inget som den nuvarande programkommissionen upptäckt. Ägandets betydelse har funnits på vänsterns agenda över 150 år och utgör ju själva grunden för vår politik baserat på vår  analys av det kapitalistiska samhället.

i programkommissionens föreslag till nya strategiska huvudlinjer så har vi pekat på behovet och möjligheten att öka det offentliga ägandet inom det vi kallar infrastruktur i bred bemärkelse. Till exempel. Järnväg, energiförsörjning, bankväsende och välfärd.

Dels finns ett starkt stöd för att den kapitalistiska logiken inte ska få styra utbudet och inriktningen av särskilt såna verksamheter som vi alla är väldigt beroende av och där det ofta i realiteten bara finns ett alternativ, en järnväg, en elledning till exempel. Genom offentligt ägandet och demokratisk styrning kan vi tillgodose olika behov på ett rättvist sätt  – det klarar inte marknaden och det inser de flesta – därför är detta en strategisk möjlighet att få brett stöd för ökat en demokratisering genom ökat offentligt ägande.

Jag är ganska förvånad över den väldigt långtgående tolkning som en del talare redovisat här idag. Vi redovisar en inriktning med mer offentligt ägande inom det vi kallar infrastruktur. Möjligen går det att säga som reservanterna att frågan om kooperativa lösningar inom välfärden blir  mer oklart. Men jag kan konstatera att programkommissionens förslag varit känt åtminstone sedan i augusti förra året ingen motion har inkommit om den här frågan, ingen har reagerat på att den här oklarheten skulle kunna uppkomma. Det har inte varit programkommissionens syfte att ifrågasätta den linjen utan vi har ett helt annat syfte med den här skrivningen.

Och att den här skrivningen skulle hindra ett fortsatt arbete mot vinster i välfärden känns inte rimligt.

I strykning i programkommissionens förslag som reservation två föreslår skulle däremot kunna leda till tvivel om vår politik. Jag önskar att vi behåller en offensiv skrivning om ökat offentligt ägande inom områden som är viktiga för hela samhällsbygget.