Återvinningsindustrin skyller ifrån sig

Miljöminister Karolina Skog har med rätta riktat skarp kritik mot ”återvinningsbranschen” som istället för att återvinna exporterar stora mängder plast till, bland annat Kina.

Nu slår branschen genom sin VD Lina Bergström tillbaka på ett häpnadsväckande sätt. Det framgår av en artikel i DN.

Bergström menar att miljöministern och regeringen bör göra mer på EU-nivå för att dels få till regleringar, men ännu viktigare: att återupprätta en europeisk återvinningsmarknad för att skapa rätt incitament för återvinningsindustrin.

– Vi tycker att ministern har en självklar position att driva på avfallsåtervinning på europeisk nivå, säger Bergström.

Till saken hör förstås att det är varje producent som är ansvarig för att använda plast och andra förpackningar så att det kan användas igen på ett resurseffektivt sätt. I första hand ska mängden förpackningar begränsas och i andra hand är det återanvändning, till exempel returglas, som ska användas. Men branschen har gjort precis tvärtom:

Förpackningsmängderna har ökat och returglasen håller på att försvinna helt! Det är beslut som producenterna fattat och självklart blir det då problem!

Producentansvaret beslutades 1993 – 1994 så branschen har haft 25 år på sig!

Tyvärr är producentansvaret ett enormt fiasko. Ett fiasko som i hög grad beror på att producenterna, som har ansvaret enligt lagen, och de företag som de valt att överföra ansvaret har satsat hårt på att slippa undan. Och det gäller allt:

Insamlingen har misskötts och producenterna har försökt lägga ansvaret på andra.

Ingen anpassning av produkterna har gjorts för att öka återanvändningen och minska resursslöseriet.

De insamlade produkterna har i hög grad gått till förbränning eller exporterats.

Jag har bloggat ganska många gånger om detta tidigare. Här några av inläggen:

https://larsbjurstrom.wordpress.com/tag/producentansvaret/

 

 

 

 

 

 

 

https://www.dn.se/nyheter/politik/atervinningsindustrin-forvanad-over-miljoministerns-skarpa-kritik/

Ny bostadspolitik

Jag har under några dar i Almedalen deltagit i ett antal seminarier om bostads- och fastighetsfrågor och det är ganska uppenbart att det finns många att välja på men den är en väldig dominans av ägarnas och branschens perspektiv. Höga vinster och marknadsmekanismer verkar vara den patentmedicin som ska fortsätta att skrivas ut. Nytt är att många från fastighetsägarsidan förordar ett ökat ”konsumentstöd”, typ högre bostadsbidrag för att fler ska klara de högre hyrorna. Det kan ju låta anständigt men bakom detta finns förstås tanken att driva igenom marknadshyror och högre hyresnivåer och kunna skicka räkningen till staten.

Vi behöver förstås en ny bostadspolitik för att vi ska klara bostadsbristen, rimliga bostadskostnader och bekämpa segregationen. Tyvärr presenteras alldeles för få genomarbetade tankar om detta och det speglar till stor del styrkeförhållandena i Almedalen. Men det beror nog också till en viss del på en uppgivenhet efter riksdagens beslut 2010 som förändrade allmännyttan och hyressättningsreglerna. Uppgivenheten är troligen lite större eftersom förändringen 2010 gjordes med hänvisning till att EU:s regler tvingade fram detta och ingen har därefter riktigt på allvar gett sig i kast med detta.

Idag framkom att imorgon kommer ett underlag om hur Sverige kan utforma en ny (social(?)) bostadspolitik trots EU:s regler. Det är ”Bostad 2030” som ska presentera detta. Bostad 2030 är en delegation och ett projekt som initierats av Hyresgästföreningen.

Jag tycker det verkar hoppfullt. För nåt år sedan fick jag ett PM om detta, efter att jag deltagit i en mediedebatt. Jag hade då ingen kraft att driva detta vidare men jag bifogar detta PM (lite ”bearbetat/anonymiserat”).

Här en text om EU-rätten och bostadspolitiken.

Angående min bild av bostads- och fastighetsfrågorna så hörde jag Martin Hofvberberg beskriva ungefär som jag skrivit i inledningen så lite ”stöld” är det kanske men det stämmer väl med min bild och det är mina formuleringar.

 

Om seminarier och demokrati på Almedalsveckan

Jag har hamnat på korta och ganska styrda seminarier och jag tycker det stämmer dåligt med tanken(?) att Almedalsveckan är en viktig demokratisk arena. Jag vet ju förstås inte hur alla andra seminarier har varit, förutom att de allra flesta är korta.

När jag skriver att det är styrda seminarier så är det två saker jag tänker på.

För det första: Inget eller nästan inget utrymme för ifrågasättanden från deltagarna/publiken. Någon enstaka fråga ibland är den uppläggningen som verkar gälla – jag har bara stött på ett undantag.

För det andra så verkar panelerna vara väldigt noggrant utvalda, vilket innebär att det finns stor samstämmighet bland de som medverkar i panelen, även om de kan ha lite olika infallsvinklar.

Jag har varit på två seminarier som handlat om akademi-skola eller vetenskap-praktik. Många paneldeltagare på båda som verkade ense om det mesta – och det finns givetvis ingen anledning att söka konflikter men; på det ”andra” seminariet fanns en paneldeltagare från det ”första” och hen var klart upprörd över delar av innehållet (på det andra seminariet) men hon fick inte komma till tals – det ingick inte i uppläggningen.

Min poäng är att det verkar finnas nån konflikt i denna fråga som inte tilläts komma upp på bordet. Hela frågan handlar ju om hur skolan ska utveckla sin verksamhet och bra metoder att nå de uppsatta målen så det är ju nog inte nån liten intern akademisk träta det gäller.

En annan iakttagelse jag gjort är att det handlar väldigt mycket om former, t ex vilka roller olika aktörer ska ha eller hur samarbete/samverkan kan läggas upp och väldigt lite om vad som verkligen kan göras för ökad likvärdighet i skolan, mer förebyggande hälsoarbete eller bättre integration som jag tror (!) att det egentligen handlat om.

Jag har svårt att tro att en bred demokratisk diskussion bara kan handla om former och det har också varit uppenbart att seminarierna inte syftat till ”en bred demokratisk diskussion”, snarare tvärtom. Jag får absolut en känsla av att det finns en stark rörelse som handlar av avpolitisering eller kanske rentav om avdemokratisering.  Jag tror att det är en tveksam väg att gå i ett läge när demokratin behöver stärkas.

Seminarium för jämlikhet.

Vänsterpartiets ekonomisk-politiske talesperson Ulla Andersson beskrev på söndagen stora förändringar av skattesystemet för att skatterna ska blir mer rättvisa och för att välfärden ska få ökade resurser. Men framförallt så redovisade Ulla Andersson växande orättvisor i Sverige sedan 1991 och varför det blivit så.

Här kan du hitta hela underlaget:

https://www.vansterpartiet.se/sverige-behover-en-jamlik-skattereform/

Det är en besvärande utveckling som framförallt borde få Socialdemokraterna att ompröva viktiga delar av politiken. Skattereformen 1991 var framförallt underfinansierad och har bidragit till att minska skattekvoten och därmed möjligheterna att ha en stark välfärd. De besparingar som gjordes har i hög grad drabbat socialförsäkringarna, dvs sjukförsäkring och A-kassa. Självklart ökar det de ekonomiska skillnaderna.

Efter skattereformen har dessutom förmögenhetsskatten, arvsskatten och gåvoskatten avskaffats. Och därefter har också, i realiteten, fastighetsskatten avskaffats. Dessutom bidrar rot- och rutavdragen till ökade skillnader. Jobbskatteavdragen ökar ytterligare den ekonomiska skillnaden mellan sjuka och friska och arbetslösa och de som har jobb. Det är både socialdemokratiska och borgerliga regeringar som drivit fram skattebeslut som ökat skillnaderna.

Därför är det utmärkt att Vänsterpartiet nu redovisar ett omfattande förslag till förändringar av skatterna. Men jag tror det krävs mer för att vi ska öka jämlikheten. Det handlar om trygga jobb med anständiga löner men det handlar också om bostadspolitik.

Löneskillnaderna har ökat kraftigt och nån vändning syns inte. Visst kan ett rättvisare skattesystem bidra men det kommer inte att räcka.

Det kan mycket väl vara så att hyresrätten håller på att förändras kraftigt och att ett politiskt avgörande måste komma de närmaste åren. Marknadshyror håller på att införas och det kommer att förändra läget på bostadsmarknaden kraftigt. I Vänsterpartiets finns några förslag som berör bostadsfrågorna men mer behövs!

Ulla Anderssons presentation var på ett seminarium som nog ”egentligen” var en presskonferens. Därför blev det ingen diskussion och inga frågor, förutom från media, var planerade. Om Almedalen ska vara en demokratisk arena krävs en annan form!

 

 

Almedalen – arena för speed-dating!?

Jag håller nu på att fördjupa mig i programmet för årets Almedalsvecka. Det omfattande programmet kom i en papperskatalog redan igår….

Tre saker är väldigt uppenbara:

Det är ett stort utbud av ”rubriker”.

Det är starka organisationer och företag som kraftigt dominerar.

Tendensen med väldigt korta ”seminarier” är väldigt stark. Det är få seminarier som är över 60 minuter”! Jag fick ser, till exempel, ett seminarium ”För en attraktiv skola på vetenskaplig grund – forskning i nära samverkan mellan skola och akademi”. 60 minuter! På programmet finns 10 medverkande redovisade, några professorer, några lektorer, en generaldirektör, en universitetsrektor för att nämna några exempel.  Det är ett samarrangemang mellan fyra universitet.

Jag tror säkert att det går ”att glutta” lite på frågan men varför inte redovisa och diskutera rejält när så många kvalificerade medverkande är på samma plats för just detta syfte. Tanken med ett offentligt seminarium måste väl vara att vi som inte är inne i denna värld också ska få en insikt, åtminstone liten, om vad som sker och vad det kan betyda. Min känsla är att fler och fler nöjer sig med att bara visa sig och jag tror inte att detta seminarium är värre än andra – kanske tvärtom men antalet medverkande beskriver, enligt min mening, den ytlighet som sprider sig.