Barnbidrag till alla (barnfamiljer).

oktober 16, 2017

Inte sällan kommer förslag om att begränsa vilka barnfamiljer som ska få barnbidrag och på senare tid har jag noterat att det inte bara är från högerhåll. Barnbidraget är ett effektivt sätt att förbättra ekonomin för de som allra bäst behöver det. Barnbidragen är också ett bra exempel på den generella välfärden som varit en väldigt framgångsrik metod att bygga ett bättre samhälle för alla och samtidigt stärka solidariteten i samhället.

Jag vill därför framhålla betydelsen av att alla barnfamiljer får barnbidrag. Jag kan förstå ilskan när inkomster och förmögenheter hos de allra rikaste redovisas och att någon därför drämmer till med förslag om att rikaste inte borde få barnbidrag. Men det skulle vara en väg som kan leda till att fler delar av den generella välfärden börjar ifrågasättas och jag tror att högern snabbt skulle utnyttja detta.

När det gäller barnbidragen så är jag dessutom övertygad om att de relativt små besparingar staten skulle kunna göra snabbt skulle slukas av den administration som skulle behöva börja sköta inkomstprövade barnbidrag. Det skulle ju knappast kunna vara en tydlig gräns där barnbidrag utgår eller inte, utan en mer glidande övergång ner till noll. Barnbidraget är idag nästan 4000 kronor i månaden för en trebarnsfamilj och ingen tycker väl att det är rimligt att någon tusenlapp i lönehöjning skulle innebära att hela barnbidraget faller bort.

Jag tycker vårt partiprogram argumenterar bra för vår linje att alla ska få barnbidrag eller glasögonbidrag till barn, för att ta ett annat exempel. Alla betyder alla som anses behöva, dvs alla barn i det ena fallet och alla barn som ser lite sämre i det andra, men ingen inkomstprövning.

Här några klipp ur partiprogrammet (Strategiska huvudlinjer) som försöker sätta in den generella välfärden i ett strategiskt sammanhang:

”Progressiva samhällsförändringar förutsätter att breda lager av tjänstemannakollektivet solidariserar sig med arbetarklassen istället för med överheten. Detta kan uppnås genom mobilisering för politiska reformer som knyter samman intressen, till exempel sådana som slår vakt om och stärker den generella välfärdsmodellen.”

 

”Genom att finansieringen och inkomstutjämningen sker via ett progressivt skattesystem och inte individuella avgifter eller efter behovsprövning, betonas individernas rättigheter. Inkomstbortfallsprincipen innebär att nästan alla, inte bara de fattigaste, omfattas och gynnas av systemet. Därmed skapas en solidaritet även hos samhällets mellanskikt. Ett generellt välfärdssystem baserat på tillit till medborgarna ger en effektiv administration samt stor överblick och insyn.”

 

 

Annonser

Demokrati mot byråkrati

januari 28, 2017

När välfärden började byggas upp efter andra världskriget valde arbetarrörelsen att satsa på kommunerna. Det berodde delvis på att kommunernas verksamhet fanns nära de människor som det handlade om men också på att staten och statliga tjänster bedömdes som alldeles för byråkratiska.

Till stor del var uppbyggnaden av välfärden en framgångssaga, fler kunde börja leva värdiga liv, tryggheten ökade, orättvisorna utjämnades och demokratin stärktes. Men givetvis gjordes också misstag, en del mycket allvarliga som bland annat många fosterhemsplacerade barn har upplevt och berättat om.

Striden om ansvaret för verksamheterna och synen på hur styrningen ska ske har fortsatt och jag tror att den frågan flyttat fram i debatten sedan new public management trädde i på arenan. Den var ett instrument för högern att försöka börja återta tappade positioner.

New public management (NPM)är ett sätt att avdemokratisera offentligt finansierade verksamheter. Jag tycker att det är tillräcklig skada men en minst lika allvarlig skada är den byråkratisering som är en följd av NPM. Istället för öppenhet, debatt och demokratiska beslut ska styrningen ske med regler och mätningar.

Nu, sådär 25 år efter NPM:s introduktion, verkar alla vara överens om att regelstyrningen och mäthysterin fått orimliga proportioner framförallt för att det tar stora resurser men också för att det direkt kan påverka verksamheten negativt. Inte sällan är det ”rättssäkerhet” som Läs hela inlägget här »


Marknaden och skolvalet ökar orättvisorna.

januari 26, 2017

När skolvalet infördes i början av 90-talet lades grunden till nya orättvisor. Skolvalet är ett försök att ta efter kapitalismens marknadsprinciper i en skattefinansierad verksamhet. Tvärtemot de principer som bör gälla i ett välfärdssamhälle där de skattefinansierade verksamheterna ska syfta till att utjämna skillnader.

Trots att ”reformen” har genomgått några små justeringar för att hugga bort de värsta avarterna ligger grunderna fast.

Idag har ledande företrädare för LO och de två lärarfacken en viktig artikel på DN-debatt. Där pekas på mycket stora problem och en del konstruktiva förslag som skulle kunna minska bristerna en del men trots det så föreslås det ”fria skolvalet” vara kvar.

Idag har också en doktorsavhandling av Anna Ambrose i ämnet redovisats (disputation imorgon, 27 januari). Av presentationen att döma så är problemen minst så stora som framförs av kritikerna i den dagliga debatten.

”Skolans plats och rykte. Det är faktorer som har stor betydelse för hur ungdomar och föräldrar använder det fria skolvalet. Och som riskerar att leda till både elevsortering och skilda framtidsmöjligheter. En ny avhandling i barn- och ungdomsvetenskap bekräftar bilden av en reform som slagit fel.
……. Läs hela inlägget här »


 Att debattera med massmedia

mars 26, 2016

 

För två veckor sedan (13 mars) så antog Vänsterpartiet Gotland ett uttalande om välfärden och skatten. Det viktigaste budskapet var att vi ska slå vakt om och att utveckla välfärden och det innebär ett nej till stora nedskärningar. Som en följd av detta gav vi också beskedet att vi är beredda att höja kommunalskatten.

Vi har fått en hel del positiva reaktioner på vårt uttalande men givetvis också kritik. Bland de mest högröstade kritikerna har varit ledarskribenterna i Gotlands tidningar som har två ledarsidor. En socialdemokratisk (Gotlands Folkblad/Håkan Ericsson) och en centerpartistisk (Gotlänningen/Eva Bofride).

Den socialdemokratiska ledarsidan var först ut med en bredsida den 16 mars och den centerpartiska hade en skarp text den 17 mars. Jag svarade på den socialdemokratiska kritiken samma dag/kväll, vilket innebar att jag då inte läst den andra ledaren. När jag skulle svara på den andra, centerpartistiska ledaren blev det lite knepigare eftersom jag inte visste i vilken ordning svaren skulle publiceras. Till saken hör att ledarsidorna ligger på samma uppslag i tidningen.

Argumenten för vår politik är ju förstås densamma oavsett om kritiken kom från socialdemokraterna eller från centern, men samma text som svar skulle ju kunna se lite konstigt ut. Jag försökte hitta lite nya vinklingar och räknade med att samma ordning på svaren skulle gälla.

Svaren kom 21 och 22 mars, och 22 mars två nya attacker på vårt förslag och vår politik. ”Nya” kanske kan ifrågasättas, det var mest mer av samma men några små nya inslag fanns.

Det blev en tydlig illustration till hur svårt det är att debattera med en ledarsida – de styr debatten hårt. I det här fallet hade det första svaret dröjt nästan en vecka innan det publicerades. Gotlands Folkblad (S) hade dessutom krävt att jag skulle skära ner min ursprungliga text – jag hade skrivit lika långt som deras text, var men så fick det inte vara.

Jag inser att det inte är meningsfullt att fortsätta. Våra argument är kända och vårt tekniska underläge för stort. Som ni märker av den här texten blir det lätt lite omständligt att debattera texter när läsaren inte har de olika texterna aktuella så som blir fallet när publiceringen kan dra ut på tiden bortåt en vecka.

Jag ska ändå här bemöta de (lite) nya inslag som ledartexterna hade den 22 mars, de som svarade på mina svar.

Den socialdemokratiska skrivningen som nog är bland det märkligaste jag sett. Så här skriver Håkan Ericson:

” De säger sig vara beredda att höja kommunalskatten, samtidigt som de säger sig vilja jobba med effektiviseringar och hushållning. Skatterna ska användas på det mest effektiva sättet, det kräver medborgarna, skriver Lars Bjurström.

Om man i den ekonomiska obalans som regionen nu befinner sig i, både säger sig vilja höja kommunalskatten och samtidigt effektivisera användningen av skatterna, då är man populist och försöker inta två ståndpunkter samtidigt.”

För det första är det väl knappast ett populistiskt budskap att vara positiv till höjda skatter men hela resonemanget är ju galet. Socialdemokraterna som under flera decennier byggt sin politik på en allt större offentlig sektor och därför höjt skatterna åtskilliga gånger skulle alltså, enligt Håkan Ericsons logik, inte kunnat driva kravet på en effektiv verksamhet. I princip är det tvärtom, vi som är beredda att ta ut lite högre skatt har ett extra ansvar att se till att skatten används effektivt. Den socialdemokratiske socialministern Gustav Möller myntade uttrycket ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Gustav Möller var socialminister och partisekreterare för socialdemokraterna i 35 år och betraktas som en av tillskaparna av välfärdsstaten. Anser Håkan Ericson att Gustav Möller var populist?

Eva Bofride ifrågasätter mitt/vårt påstående att jobbskatteavdragen drabbat välfärden, så här skriver hon:

”Reinfeldtregeringens sänkningar av den statliga skatten, på 140 miljarder, har lett till en utarmning av den svenska välfärden” skriver Lars Bjurström utan att ange källa för detta påstående.

För det är ju helt enkelt inte sant. Under samma tid som jobbskatteavdragen genomfördes har skatteintäkterna ökat, inte minskat. Välfärden har fått mer pengar men det hjälper inte då kostnaderna ökar mer än intäkterna.

En ekvation som inte går att lösa med endast mer tillförda skattepengar. Särskilt inte eftersom höjda skatter leder till färre arbetade timmar och därmed lägre skatteintäkter. Samma mekanismer som ledde till att intäkterna ökade när skatterna sänktes: Däremot har sysselsättningen i samhället vuxit, antal arbetade timmar, liksom lönerna. Det har gett ökade skatteintäkter med nära en tredjedel sedan 2006, 32 procent, 454 miljarder har blivit 600, förklarar ekonomireportern Måns Wikstrand, Dagens Samhälle, i en pedagogisk text inför förra valet.”

 

.

Att jobbskatteavdraget lett till mindre skatteintäkter på 140 miljarder kräver väl knappast nån särskild källa men jag tolkar Bofrides skrivning som att det handlar om vad som hänt i välfärden. Och det kan vi se! Samtidigt som vi har en ökning av den privata konsumtionen så pressas välfärdsverksamheterna hårt, det är inte svårt att se. Men Bofride försöker med siffror visa att skatteintäkterna ökat och det till följd av sänkta skatter. Men det visar inte de siffror Bofride hänvisar till, snarare tvärtom.

 

För det första så är det statens inkomster som minskat genom jobbskatteavdraget – de siffror Bofride hänvisar till är kommunernas och landstingens skatteintäkter.

 

För det andra så är inte ökningen en effekt av att folk jobbar mer för att skatten sänkts. Huvuddelen av intäktsökningen är de årliga lönehöjningarna som till allra största delen behövs för att även kommunanställda ska ha samma lönehöjningar. Under åren 2006 – 2014 ökade lönerna drygt 20 procent, dessutom ökade befolkningen 7 procent och kommunalskatten (i snitt) 1 procent. Om detta multipliceras blir det nästan exakt de 32 procent som Bofride hävdar att intäkterna ökat.

 

Men staten har under samma tid inte alls räknat upp de statliga bidragen till välfärden. Det betyder att pressen på den kommunala ekonomin har ökat. Därför är det korrekt att säga att välfärden utarmats pga jobbskatteavdraget.

Här kan du läsa svaren som var publicerade den 22 mars:

http://gotland.vansterpartiet.se/2016/03/22/valfard-for-solidaritet/

http://gotland.vansterpartiet.se/2016/03/21/vansterpartiet-tar-ansvar-for-en-bra-valfard/


Svaret heter demokrati!

januari 18, 2015

Det är ett framsteg att näringslivets forskare nu erkänner att välfärden inte ska vara en arena för marknaden.  De gör det i en artikel på DN-debatt idag där det skriver ”Vård, omsorg och utbildning är till för att hantera grundläggande mänskliga behov. De utmärks också av ”samproduktion”, det vill säga att brukarna själva är involverade i produktionen av välfärdstjänsterna, ett faktum som i hög grad glöms i debatten.”

De framhåller i artikeln att den ökade regelstyrningen hindrar utveckling och anpassning av verksamheten. Det är lätt att instämma i deras beskrivning. Men märkligt nog verkar deras insikter på något sätt vara väldigt begränsade.

Forskarna/artikelförfattarnas utger sig för att vara ”forskare inom statsvetenskap, nationalekonomi och offentlig förvaltning” och det stämmer nog men desto märkligare att de verkar totalt främmande för att det finns nånting som heter demokrati. Deras enda alternativ till styrning, enligt artikeln, är ”antingen byråkrati eller marknad”.

Och förstås missar de totalt att den ökade byråkratin inom välfärdssektorn till mycket stor del är ett svar på den vinstjakt som uppstått när privata aktörer tillåtits driva välfärdsverksamheter enligt de så kallade valfrihetsmodellerna. Alla har insett att det varit nödvändigt att begränsa möjligheten att roffa åt sig pengar och då har alltfler regler konstruerats.

Svaret borde förstås heta just demokrati. Med möjlighet till stort lokalt inflytande från de professionella men också från ”brukarna” (jag gillar inte det ordet). En viktig del av det lokala inflytandet ska förstås handla om vilka verksamheter som ska finnas var. Kanske en självklarhet men det som var en självklarhet för ett något decennium sedan gäller inte längre.

När den privatägda gymnasieskolan för ett halvår sedan flyttade sin verksamhet härifrån Klintehamn var vi som bor i Klintehamn inte informerade, mer än skvallervägen. Och vilka skolor som kommer att finnas i området när mina barnbarn ska börja skolan är inte resultatet av en demokratiskt organiserad planering utan överlämnat till marknadens nycker. För mig är det en gåta att föräldrarna i Stockholm inte revolterar mot den otrygghet som ”valfrihetssystemet” skapat.

Dagens artikel på DN-debatt har flera viktiga poänger men svaret är inte privat drivna verksamheter. Svaret måste vara demokrati. Det inser förstås forskarna som skrivit artikeln men deras uppdrag har varit ett annat och därför finns inte ordet ”demokrati” överhuvudtaget nämnt i deras artikel. Ett annat skäl till att demokrati inte nämns är förstås att demokratin är för svagt förankrad. Här finns ett viktigt uppdrag för vänstern i Sverige!


Offensiv vänsterpolitik!

december 11, 2014

Hur ser ett offensivt program för vänsterpolitik ut? Det är väl den frågan som ställs på DN-debatt idag även om den inte formuleras exakt så.

De senaste decennierna har de ekonomiska orättvisorna ökat, arbetslösheten ökat kraftigt, stora delar av välfärdssystemen deformerats av ”New public management”. Dessutom har arbetslivet genomgått en radikal omstöpning med otryggare jobb och en ökad kontroll av de anställda.

Allt detta efter en kraftig högeroffensiv som syftat till att marknadskrafterna ska få ökat utrymme.

Det saknas verkligen inte uppdrag för partier som vill driva en vänsterpolitik.

I en sådan måste givetvis också ingå en omställning för ett hållbart samhälle – med den alltmer akuta klimatfrågan i förgrunden.

Men uppenbarligen lyckas inte vänstern formulera offensiva förslag och just idag fanns en kort TT-notis om vilka förslag som Frankrikes socialistregering sätter sitt hopp till för att lösa de ekonomiska problemen: ”Mera söndagsöppet, billigare körkort och konkurrensutsättning av långfärdsbussar”!

Det är så man knappt tror att det är sant!

Så behovet av att formulera en politik är enormt. Men förslagen borde utgå från de försämringar som vi drabbats av när marknadskrafterna tagit för sig.

En välfärd utan vinstintressen har starkt stöd men kravet skulle behöva kompletteras med en beskrivning av välfärden som inte bara handlar om ”utan”. Många av de styr- och kontrollsystem som nu nästan förlamar delar av välfärden (och andra delar av offentliga sektorn) borde monteras ner och istället ersättas av tillit och möjligheten till lokala anpassningar. Det är inte svårt att bli upprörd när det visar sig att statens (väl kontrollerade) stimulansbidrag har hamnat hos de skolor som redan var vinnare. Det är precis den typ av effekter man kan förvänta sig av ett överbyråkratiserat system där kontrollen sätts i förgrunden. Jag blev inte förvånad!

Och precis som Johan Hinnfors förordar i dagens artikel så är arbetsrätten en viktig vänsterfråga. Det handlar både om en förstärkt arbetsrätt men också allas möjlighet till ett arbete som det går att leva på. Rätt utformade skulle sådana reformer också kunna bidra till att minska den oro som uppenbarligen finns inför invandringen.

Åtminstone på kort sikt kan den radikala omställning av samhället som vi måste göra av miljöskäl bidra till många nya jobb. På längre sikt tror jag snarare att det handlar om kortare arbetstid. Men jag är övertygad om att ”marknaden” inte kan lösa detta, och särskilt inte en arbetstidsförkortning.

Bostadspolitiken skulle nog också kunna ingå i en offensiv vänsterpolitik. Det är ett område där vi ytligt sett hur avregleringen och nedmonteringen av bostadspolitiken lett helt fel. Bostadsbrist, segregation och kraftigt ökade kostnader. Titta gärna på detta som finns på Vänsterpartiet Gotlands hemsida.  http://gotland.vansterpartiet.se/2014/12/08/2945/


Rotavdragen hotar välfärden

maj 1, 2013

Jag har skrivit det förut. Rot- och rutavdragen hotar välfärden. Rot- och rutavdragen är väldigt orättvisa.

Ikväll har Uppdrag granskning visat det (väl) alla visste; kontrollen är svår och bristfällig och det leder till att kostnaderna för rot- och rutsystemen ökar. Ska jag vara uppriktig så trodde jag nog kontrollen var lite bättre än skatteverket anser sig ha möjlighet att göra.

För någon vecka sedan beskrev P 1- programmet Kaliber att en stor del av rotjobben dessutom utförs av svart arbetskraft.

Och precis som väntat är det i första hand redan välbeställda som kan utnyttja avdragen.

Det borde vara självklart också för den här regeringen att noga fundera över om avdragen överhuvudtaget är rimliga och i så fall vilka förändringar som krävs. Tyvärr kommer nog ändå ingen sån omprövning. Rot- och rutavdragen ger helt enkelt borgarnas egna väljargrupper alltför stora fördelar.

Läs gärna mina tidigare bloggar, en av dem handlar faktiskt om just den frågan som Uppdrag granskning tog upp ikväll. Den skrevs i september 2011 så frågan är som sagt inte ny.

 

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2011/09/30/gokungen-rot/

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2012/11/30/rutavdraget-underminerar-valfarden/