Marknaden och skolvalet ökar orättvisorna.

När skolvalet infördes i början av 90-talet lades grunden till nya orättvisor. Skolvalet är ett försök att ta efter kapitalismens marknadsprinciper i en skattefinansierad verksamhet. Tvärtemot de principer som bör gälla i ett välfärdssamhälle där de skattefinansierade verksamheterna ska syfta till att utjämna skillnader.

Trots att ”reformen” har genomgått några små justeringar för att hugga bort de värsta avarterna ligger grunderna fast.

Idag har ledande företrädare för LO och de två lärarfacken en viktig artikel på DN-debatt. Där pekas på mycket stora problem och en del konstruktiva förslag som skulle kunna minska bristerna en del men trots det så föreslås det ”fria skolvalet” vara kvar.

Idag har också en doktorsavhandling av Anna Ambrose i ämnet redovisats (disputation imorgon, 27 januari). Av presentationen att döma så är problemen minst så stora som framförs av kritikerna i den dagliga debatten.

”Skolans plats och rykte. Det är faktorer som har stor betydelse för hur ungdomar och föräldrar använder det fria skolvalet. Och som riskerar att leda till både elevsortering och skilda framtidsmöjligheter. En ny avhandling i barn- och ungdomsvetenskap bekräftar bilden av en reform som slagit fel.
…….

Den lokala demokratin är viktig

En väl fungerande demokrati måste vara ordentligt förankrad i hela befolkningen. Det är inget som görs snabbt men processen måste pågå varje dag. ”Demokratin måste erövras av varje generation” säger vi när vi vill uttrycka det lite högtidligare.

Jag tror att demokratiskt styrda föreningar och väl fungerande processer i kommunen är viktiga inslag för att förankra demokratin, alltså visa att den fungerar och träna oss att använda de olika verktyg som behövs. Givetvis menar jag inte alls att demokratins fokus ska vara de lokala frågorna men de är en viktig del i en fungerande demokrati.

Alltför ofta är vi benägna att kompromissa missa bort det lokala inflytandet när vi hittar nån fråga som vi brinner för och förstås ska många frågor avgöras på nationell eller internationell nivå.

I fredags så skrev jag på den här bloggen:

”Lokala frågor ska kunna avgöras lokalt. Det går förstås alltid att diskutera vad som är lokalt och vad som påverkar ett större område och fler människor men det hindrar inte att det finns frågor som är lokala för en kommun, en kommundel eller en region. Och det kommunala självbestämmandet bygger också på den principen men det är ett självbestämmande som de senaste decennierna

Skulle vi behållit skolagan?

Det är en märklig utgångspunkt som DN har i sin huvudledare idag (130814), även om den inte är helt överraskande. DN menar nu på fullt allvar att det är lärarna och lärarnas synpunkter som ska vara utgångspunkten och rentav ”måttet” på skolpolitiken. Visst måste vi organisera och finansiera skolan så att skolan attraherar bra lärare och annan personal men utgångspunkten för skolpolitiken måste givetvis vara barnen/ungdomarna och deras behov.

Idag är det väl knappast som någon som skulle vilja återinföra agan i skolan men när skolagan debatterades under 40- och 50-talen innan den avskaffades 1958 så var det framförallt från lärarhåll som agan försvarades. Motståndet mot agan drevs framförallt från politiska vänsterkrafter. Jag menar på inget sätt att dagens lärare är ansvariga för de åsikter som fördes fram av lärare på 50-talet, givetvis inte. Men exemplet visar att det ibland är nödvändigt att inte utan vidare acceptera synpunkter som kommer från de som är professionellt verksamma inom viktiga samhällsområden.

DN:s generella slutsats i sin ledare är att den kontrollfråga som riksdag och regering alltid måste ställa sig är: ”Hur skulle denna förändring påverka lärares möjligheter att i vardagen göra ett gott jobb?

Reformer som inte klarar det testet bör inte genomföras.”

Däremot är det beklagligt att skolan alltmer fått rollen som myndighet som bedriver en viktig maktutövning men det är framförallt en direkt följd av en borgerlig skolpolitik som satsar på mätande och sortering. Ingvar Persson skriver utmärkt om detta i Aftonbladet idag. DN däremot har nästan helt och hållet ställt upp på Björklunds politik som lett till en alltmer pressad situation också för lärarna.

 

Vinstförbud räcker inte!

Segregationen är ett av de största hoten mot en bra skola för alla. En skola som lägger en bra grund för ett samhälle baserat på solidaritet och respekt för alla människors lika värde. Det som var en av de viktiga utgångspunkterna när den gamla urvalsskolan avskaffades och den svenska grundskolan byggdes upp. En modell som sedan varit förebild för skolreformer över stora delar av världen.

Senare års erfarenheter och utfärderingar visar också att resultaten, så som de nu mäts, blir sämre för de flesta i en mer segregerad skola. Men jag är övertygad om att de stora förlorarna är de som går i skolor där föräldrarnas utbildningsnivå, ställning i arbetslivet och inkomster ligger långt under genomsnittet. Tyvärr finns det alltför många sådana skolor. Skolor som många gånger gör ett fantastiskt jobb men som tvingas kämpa med mycket stora svårigheter.

En svårighet med en kraftigt segregerad skola är den svårigheten att fördela resurserna i tillräcklig omfattning efter de verkliga behoven. Ibland saknas också den politiska viljan.

Idag skriver DN om en ”Ny elitskola tar plats i historiska lokaler”. Nya lokaler som kan tas över när Manillaskolan flyttar från Djurgården. En skolhuvudman, stiftelsen Carpe Diem, som idag driver Fredrikhovs slotts skola på Östermalm. Carpe Diem har ett uttryckligt förbud mot vinster i skolverksamheten.

Det är lätt, mycket lätt, att inse att detta kommer att bli en starkt segregerad skola. Möjligen skulle en starkt styrd intagning kunna ändra på detta men självallet kommer inte något sådant att bli aktuellt. Det här är en minst lika allvarlig utveckling som när företag tar ut vinster från skolverksamheten. På sikt kanske skadan är ännu större.

Det är bra att de alldeles vinsterna i skolan, och på andra välfärdsområden, ifrågasätts men exemplet i dagens DN visar att det inte räcker. Det räcker inte med ett vinstförbud för att återupprätta en likvärdig skola, en skola som lägger grunden för ett demokratiskt och solidariskt samhälle.

Skolans problem är större

Det är uppenbart att regeringen genom sin utbildningsminister Jan Björklund har lyckats att vrida perspektivet på den svenska skolan. Det finns nästan ingen opposition även om det förstås då och då dyker upp lite detaljförslag som avviker från regeringens förslag. Idag ett från Socialdemokraterna som de själva beskriver så här på DN Debatt:
”Socialdemokraterna har förnyat sin skolpolitik och lagt fokus på skickliga lärare i skolan. Nu vill vi presentera ytterligare en pusselbit för att vända den negativa utvecklingen i skolan: varenda elev ska få läxhjälp i grundskolan. Socialdemokraterna investerar därför 110 miljoner kronor för läxhjälp.”
Givetvis är det socialdemokratiska förslaget bättre än regeringens där läxhjälpen skulle kunna köpas med så kallat RUT-avdrag, men någon ny skolpolitik handlar det knappast om utan är en fortsättning av Björklunds betoning på kontroll och betyg.
Samtidigt visar många olika rapporter att skillnaderna i skolan ökar, segregationen ökar och resultaten faktiskt minskar. Dessutom hotas många skolor av nedläggning nu när elevunderlaget krymper något och frikolorna skummar marknaden. Men framförallt har de tidigare höga ambitionerna om skolan som en del i ett jämlikhetsprojekt med mer demokrati, samarbete och ett arbetssätt som ger alla elever möjlighet att utveckla sina resurser. Istället är skolan ett sorteringsinstrument och debatten handlar mest om hur sorteringen ska kunna bli så effektiv och i någon mening så rättvis som möjligt.
Visst handlar en framgångsrik skola också om resurser men minst lika mycket om arbetsformerna och inriktningen. Dagens skolpolitik visar dessutom att dåliga arbetsformer för skolans verksamhet innebär ett stort resursslöseri. Lärarna tvingas i allt högre grad ägna sig åt olika administrativa uppgifter istället för att arbeta med undervisning. Det mycket stora inslaget av friskolor innebär ett stort resursslöser som kanske framförallt blir tydligt nu när elevunderlaget minskar lite. Men inget av detta verkar rymmas i skoldebatten och definitivt inte i Socialdemokraternas artikel i dagens DN.
Uppenbarligen har artikelförfattarna, Damberg och Baylan, läst Skolverkets gedigna rapport om problemen i grundskolan när de skriver ”Ökningen av individuellt arbete i skolan har i forskningsrapporter från Skolverket lyfts fram som en av anledningarna, jämte ökad segregation, särskiljande lösningar och ineffektiv resursfördelning, till att resultaten i skolan sjunker.” men de drar dessvärre inte några slutsatser från denna läsning.
Läs gärna rapporten, den finns här!