Gökungen – Rot

Rot- och rutavdragen kan visa sig vara en gökunge som är besvärligare än regeringspartierna har redovisat. En fråga är förstås vad de visste och vad de trodde. De kalkyler som redovisades i propositionen stämmer inte alls, det är betydligt större omfattning på verksamheten och kostnaderna för staten.

 Idag redovisar Expressen höjda timpriser med bortåt 20 procent på hantverkstjänster. Uppriktigt sagt så trodde jag att det blivit mer och det kan förstås dölja sig högre siffror bakom det som redovisas. Ingen utomstående, till exempel skattemyndigheten, kan ju kontrollera hur många timmar som debiteras istället för att ta fullt pris för materialet för att bara nämna en möjlighet.

 Men hela konstruktionen inbjuder till att man tänjer på reglerna. Avdrag medges för att klippa träd men inte häckar. Men vem vet? På Gotland säljs ett hus med bostadsrätter där huvuddelen av ombyggnaden inte är genomförd utan det räknar företaget med att de nya ägarna fixar med rotavdrag.

 Rot användes tidigare som en konjunkturstimulans i den väldigt konjunkturkänsliga byggbranschen och då med klart lägre avdragsmöjlighet, det var 30 procent mot dagens 50 procent och enbart när sysselsättningen var låg. Kanske skulle en sån sysselsättningsstimulans vara bra att till hands nu när konjunkturen sviker men den möjligheten är redan bortslarvad genom de senaste årens stora omfattning och de redan mycket höga avdragen.

På kort sikt är förstås de fördelningspolititiska effekterna värst. Det är höginkomsttagare som har råd att anlita tjänster i hemmet. Rotavdragen omfattar i första hand villor och i andra hand bostadsrätter. På lång sikt kan dessutom den här gökungen få så stor omfattning att den på allvar hotar statens skatteintäkter. Regler som tänjs och ett politiskt tryck som kräver ”mer rättvisa” kan komma att kosta många viktiga miljarder.

Partiledarjargong?

Visst kan man fundera hur en person som ännu inte fyllt 30 år ska fungera som partiledare. Annie Lööf själv verkar inte ha några tvivel och har snabbt markerat hur hon ser på sig själv. Redan idag pratade hon om sig själv i tredje person. Bland partiledarna var det nog Göran Persson jag senast hörde prata om sig själv i tredje person men då hade han haft sitt uppdrag som partiledare och statsminister i ganska många år.

Fungerar bromsarna idag?

Håller allt på att ställas på ände? Gäller tyngdlagen? Kan vi cykla? Fungerar bromsarna? Några forskare har mätt upp att några små partiklar rör sig snabbare än ljuset. Kanske är det mätfel trots noggranna kontroller men om inte, så är det tydligen en mycket revolutionerande upptäckt. En fysiker sa på radion i morse ” Det skulle leda oss in på en helt ny fysik”. Kanske stora möjligheter men kan vi fortsätta lita på gravitation och friktion under tiden?

Jag gissar på mätfel.

 

 

Juridiken hotar demokratin

Lagen om offentlig upphandling (LOU) är framförallt konstruerad för företagen och leder till omfattande krångel och minskar det lokala inflytandet. När nu det andra överklagandet över upphandlingen av vaccin mot livmoderhalscancer så visas bristerna tydligt upp.

Vaccinupphandlingen är, som många andra upphandlingar, komplicerad och olika faktorer måste vägas mot varandra. Det går säkert att med väldigt rimliga metoder komma till ganska olika resultat men det finns ingen anledning att överlåta besluten till domstolar. Det är en typ av överväganden som det representativa demokratiska systemet måste klara och jag är övertygad om att det också gör det.

Detta överklagande (DN 22/9) innebär ytterligare en allvarlig försening av den vaccinering av unga flickor som skulle minska förekomsten av cancer hos kvinnor. Självklart blir det också ett ifrågasättande av om det demokratiska systemet förmår att leverera. Det kommer att ytterligare lite att försvaga uppslutningen bakom en stark demokrati och jag dessvärre att det för en del är ett av syftena med lagstiftningen.

 Genom att begränsa de demokratiska organens beslutsmöjligheter och istället överföra makt till domstolarna så kommer demokratin att försämras och försvagas. Se över LOU nu!

Socialisera Internet

Till slut föll jag till föga och valde att uppdatera Java som tjatat i månader. Jag vågade inte avstå hur länge som helst eftersom jag befarade problem med att använda min dator, eller logga in på viktiga sidor, använda mina bankkort eller bankcertifikat.

Men jag undrar vad uppdateringen gav mig egentligen, annat än nackdelar. Nu finns några förvalda adresser inlagda i verktygsfältet på min internetläsare. Nån musikadress eller nåt jag aldrig efterfrågat. Facebook, som jag hittar ändå. Youtube som jag aldrig har tid att besöka. Och några till som väl betalat för att få sin plats.

Det går nog att ändra allt detta, tills det är dags för nästa uppdatering. Jag bestämde själv att uppdatera men i verkligheten är vi väldigt mycket i händerna på dem som alltmer tagit makten över Internet. Det är många som kämpar om makten och fortfarande finns väl lite luckor i systemet men till exempel Google har väl ingen allvarlig utmanare. Jag har knappt nån aning om vad reklamintäkterna till Google är värda, jag vet inte ens vad som går att köpa men det är ofta irriterande att sökningar via Google alltmer går till helt meningslösa köpsighter. Jag vet att jag inte betalar direkt till Google för att använda deras tjänster och det är tillåtet att avstå men det är bara ett teoretiskt resonemang, åtminstone för de flesta av oss.

Internet är av avgörande betydelse för samhället och många av oss använder Internet dagligen. Makten över sighterna och flödena är viktig och tycks vara värd miljarder eller snarare biljoner. Var finns kontrollen? Var finns våra möjligheter att som enskilda påverka?

Jag vet att det finns en del regler för Internet men har uppfattat att de mest är av teknisk karaktär. Det är väl kanske snarare giganterna som Google, Facebook, Microsoft och några till som håller på att styra användningen och flödena efter sina egna intressen. Det behövs en demokratisk kontroll över detta.

Det finns vänster och höger

Jag tycker att det funnits lite hopp om att Miljöpartiet ska inse vad som krävs för en verkligt grön politik. Men de senaste månaderna har visat att Miljöpartiet snarare håller på att bli ett parti utan principer och en konsistent hållning i många viktiga frågor.

 Idag beskriver Per Gahrton på Brännpunkt (SvD) att en av grundbultarna är och alltid har varit att försöka stå över ”blockpolitiken”. Tyvärr innebär detta inte alls bara ett taktiskt vägval utan också ett förnekande av att det finns vänster och höger i politiken och att detta är mycket grundläggande.

 Miljöpartiets tal om solidaritet borde leda till en tydlig vänsterinriktning av partiet. Solidaritet är själva kärnan i politiken för de partier som definierar sig som vänster och högern vill ju bedriva en politik så långt bort från solidaritet som opinionen tillåter. Miljöpartiets försök att hitta nya ekonomiska modeller borde också leda till vänster, eller åtminstone bort från höger som allt mer envist håller fast vid krassa och kortsiktiga ekonomiska formler. Men så resonerar alltså inte Miljöpartiet och givetvis är det partiets medlemmar som har makten över det egna partiets linje och beslut.

Tyvärr talar mycket för att Miljöpartiet är på väg mot pragmatismen som överordnad idé för att komma så nära makten som möjligt. Där ett naturreservat, några öre i bensinskatt eller lite elbilsstöd kan räcka för att stödja lite av varje. Alltså ungefär den position som Centerpartiet länge hade i den svenska riksdagen.

 

Inte förvånande

Varför skulle effektiviteten bli bättre när offentliga verksamheter privatiseras? Det finns inga rimliga skäl till att detta skulle ske och därför är SNS redovisning och dagens artikel i DN inte alls förvånande.

Privata företag har som syfte att gå med vinst och därför är det förstås det som står i förgrunden och vinsten beror sällan eller aldrig på effektivitet. För de verksamheter som finns inom välfärdssektorn så är den självklara idén ”Välj din kund”. Det är så vinster kan uppkomma och där finns inget samband med vare sig effektivitet eller kvalitet, snarare tvärtom. Det handlar om att använda konster och knep för att ”billiga” kunder ska välja vårdcentralen eller skolan. Och kanske framförallt att ”dyra” kunder inte ska välja just deras vårdcentral eller skola. (Jag inser att det är ett lite förenklat resonemang eftersom det förekommer lite olika bidrag/priser men inom respektive grupp så ska man hitta de billigaste).

Ett annat bra knep är förstås att överdebitera eller kanske överbehandla. Ta betalt för så mycket är givetvis en självklart vinstgivande idé. På svenska (och troligen också utländska) universitet och högskolor lärs många knep ut om hur vinsten ska kunna maximeras. Kurserna ges i ämnet ”Företagsekonomi” men den amerikanske benämningen ”Business” beskriver bättre vad det handlar och de flesta böcker är också på amerikanska.

 Självfallet förstår myndigheterna/betalarna dessa problem och försöker utveckla kontrollmetoder och många har också fastnat i kontrollnäten. Men allt detta leder till mer och mer invecklade system som med all säkerhet leder bort från möjligheten driva en så bra verksamhet som möjligt. Men vinsten sätts förstås alltid i förgrunden.

 Slutsatserna borde vara givna!

Det är en intressant artikel som SNS forskningschef skrivit och troligen är rapporten också intressant. Den finns dessvärre inte att ladda hem så det tar en vecka att få fatt på den. Lite synd att debatten om denna viktiga fråga inte fullt ut kan föras med samma tillgång till information för alla, men så kan det bli när forskning finansieras privat.

Ifrågasätt inflationsmålet

Idag redovisar DN att Lars Calmfors ifrågasätter Riksbankens inflationsmål som har satts mycket snävt och som dessutom tillämpats ännu snävare. Uppoffringarna i form av arbetslöshet och nedskärningar av välfärden har varit påtagliga. Det är märkligt att ingen på allvar ifrågasatt inflationsmålet tidigare. Själv skrev jag detta, i maj 2007, på denna blogg.

”Arbetslöshetssiffror

Färska siffror om arbetslösheten i Europa har publicerats, jag hörde det på radio. Holland och Danmark ligger bäst till med 2,7 respektive 3,3 % men även Irland ”ligger bra till med 4,6 %”. Sverige är på väg från 7 % till 6 % arbetslöshet.

På 80-talet betraktades nivåer på över 3 % som massarbetslöshet i den svenska debatten. Nu anses det vara ett strålande resultat. Det kan väl knappast sägas tydligare att det är helt andra mål som prioriterats i den ekonomiska politiken.

När låginflationspolitiken började dras igång på allvar, det var tidigt 90-tal, framfördes (ungefär) följande:

Det kommer att bli tufft under omställningsfasen. Arbetslöshetsnivåerna hänger inte ihop med inflationsnivån, bara vi kommit igenom omställningen. Hög inflation skapar orimliga vinster till ägare av realt kapital, dvs aktier, fastigheter mm.

Nu har vi nån sorts facit. Det var en tuff omställningsnivå – det är sant. Omställningen ledde definitivt till försämrade anställningsvillkor för många. Sämre anställningsskydd. Många korta anställningar. Mer deltider och oregelbundna arbetstider. Arbetslöshetsnivåerna har ökat i takt med att inflationen har skruvats ner. Kapitalvinsterna har ökat kraftigt.

Slutfacit är att det enda som var sant var det negativa men de positiva utfästelserna stämde inte.

Jag tycker absolut inte att hög inflation är nåt positivt men det borde bara vara en del av den ekonomiska politiken. Idag är inflationsmålet överordnat det mesta och det betalas bland annat genom hög arbetslöshet.

Man kan också fundera över hur inflationsmålen sätts. I Sverige är målet att inflationen ska ligga mellan 1 % och 3 %. Joseph Stiglitz, som tidigare varit chefsekonomom på världsbanken, har påstått att det inte finns några starka bevis för att en inflation under 40 % är skadlig. Alldeles tydligt är att deflation, dvs inflation under 0 är skadlig.

Visst måste man undra att säkerhetsmarginalen åt ena hållet är så oerhört stor och åt det andra så oerhört liten.

Klart är att en ekonomisk politik som sätter inflationen i förgrunden har lett till att viktiga traditionella socialdemokratiska värden som jämlikhet, full sysselsättning, stark offentlig sektor har pressats tillbaka. Det var nog det som var syftet – men det lät inte tillräckligt tjusigt så argumenten fick formuleras annorlunda.”