Skolans problem är större

Det är uppenbart att regeringen genom sin utbildningsminister Jan Björklund har lyckats att vrida perspektivet på den svenska skolan. Det finns nästan ingen opposition även om det förstås då och då dyker upp lite detaljförslag som avviker från regeringens förslag. Idag ett från Socialdemokraterna som de själva beskriver så här på DN Debatt:
”Socialdemokraterna har förnyat sin skolpolitik och lagt fokus på skickliga lärare i skolan. Nu vill vi presentera ytterligare en pusselbit för att vända den negativa utvecklingen i skolan: varenda elev ska få läxhjälp i grundskolan. Socialdemokraterna investerar därför 110 miljoner kronor för läxhjälp.”
Givetvis är det socialdemokratiska förslaget bättre än regeringens där läxhjälpen skulle kunna köpas med så kallat RUT-avdrag, men någon ny skolpolitik handlar det knappast om utan är en fortsättning av Björklunds betoning på kontroll och betyg.
Samtidigt visar många olika rapporter att skillnaderna i skolan ökar, segregationen ökar och resultaten faktiskt minskar. Dessutom hotas många skolor av nedläggning nu när elevunderlaget krymper något och frikolorna skummar marknaden. Men framförallt har de tidigare höga ambitionerna om skolan som en del i ett jämlikhetsprojekt med mer demokrati, samarbete och ett arbetssätt som ger alla elever möjlighet att utveckla sina resurser. Istället är skolan ett sorteringsinstrument och debatten handlar mest om hur sorteringen ska kunna bli så effektiv och i någon mening så rättvis som möjligt.
Visst handlar en framgångsrik skola också om resurser men minst lika mycket om arbetsformerna och inriktningen. Dagens skolpolitik visar dessutom att dåliga arbetsformer för skolans verksamhet innebär ett stort resursslöseri. Lärarna tvingas i allt högre grad ägna sig åt olika administrativa uppgifter istället för att arbeta med undervisning. Det mycket stora inslaget av friskolor innebär ett stort resursslöser som kanske framförallt blir tydligt nu när elevunderlaget minskar lite. Men inget av detta verkar rymmas i skoldebatten och definitivt inte i Socialdemokraternas artikel i dagens DN.
Uppenbarligen har artikelförfattarna, Damberg och Baylan, läst Skolverkets gedigna rapport om problemen i grundskolan när de skriver ”Ökningen av individuellt arbete i skolan har i forskningsrapporter från Skolverket lyfts fram som en av anledningarna, jämte ökad segregation, särskiljande lösningar och ineffektiv resursfördelning, till att resultaten i skolan sjunker.” men de drar dessvärre inte några slutsatser från denna läsning.
Läs gärna rapporten, den finns här!

Stärk partierna

Politiken behöver mer av helhetssyn och samhället behöver mer av djupgående politiskt engagemang. Därför har partierna en mycket viktig roll och de flesta (?) verkar också anse att det skulle vara bra för samhället om fler engagerade sig i de politiska partierna.

Men väldigt mycket av utvecklingen och stora delar av debatten går ändå i motsatt riktning. Det har också lett till att partiväsendet i Sverige kraftigt har försvagats och jag är övertygad om att det leder till en långsiktig försvagning av demokratin. Kanske är inte alla ense om att det är nåt problem men vi behöver inte titta så långt för att hitta länder där demokratin är mycket svag och där kan vi lätt se stora negativa konsekvenser på många samhällsområden. Grekland, Ryssland, Italien, Ungern för att bara nämna några exempel.

Nu senast har frågan om stärkt personval dykt upp och syftet är förstås att försvaga partiväsendet. Frågan drivs både på debattsidan och ledarsidan i DN. I debattartikeln framhålls att kryssen påverkar den enskilde kandidatens karriärmöjligheter och att detta måste lyftas fram som en positiv effekt av personkryssen. På ledarsidan skriver Erik Helmersson ”Det finns goda skäl att stärka personvalet på partiernas bekostnad.”
Men inte är det väl mer solokör och karriärpolitiker vi behöver för att främja en starkare demokrati.

Starta den viktiga debatten!

Idag redovisar public servicekommittén sitt förslag, bland annat i en artikel på DN-debatt. (Nej, jag har inte hunnit läsa hela utredningen ännu). Det borde vara en viktig utredning som handlar om hur information, nyheter och opinionsbildning bör hanteras för att stärka demokratin. Till stor del genomför också public service detta uppdrag men jag tycker inte att de senaste årens utveckling helt gått åt rätt håll. Tyvärr verkar debatten redan från början ha fått en väldigt snäv inriktning.
Utredningen föreslår att den nuvarande licensen ersätts av en skatteliknande konstruktion. Jag tror att det är nödvändigt även om varje system förstås har sina nackdelar. Problemet med en skatteliknande konstruktionen anses vara risken för ”politisk” inblandning. Den risken kan nog finnas vad gäller SR och SVT finns viktigare frågor att debattera.
En sådan grundläggande fråga som borde debatteras är just rätten till debatt. Om konstruktionen mellan staten/regeringen/riksdagen och SR och SVT görs så att ingen styrning kan förekomma så borde istället möjligheten för riksdagsledamöter och regeringsmedlemmar att debattera och kritisera SR/SVT och enskilda program tydligt slås fast. Idag finns en överdriven känslighet och räddhågsenhet för detta. Gentemot vanliga lyssnare/tittare är det snarare en stöddighet och självgodhet som uppvisas. Kanske borde SR/SVT åläggas att på nåt besvara den kritik som framförs – idag förblir förmodligen de flesta kritiska mejl obesvarade.
En tydlig utveckling som sker inom public service är också att programledarna blir allt viktigare, ofta får man intrycket att de uppfattas som viktigare är innehållet. Ett exempel är P 1:s så kallade talkshow varje fyra eftermiddagar i veckan Nordegren/Epstein i P 1 där programledarna ofta talar om ”mitt program”. Det verkar dessutom tydligt vara så att det är programledarnas mycket personliga intressen som får styra innehållet.
Tyvärr har heller inte SR/SVT kunnat stå emot den allmänna trenden med mer snuttar och enklare nyheter. Snabbheten har blivit så viktig att djupet försvinner alltför ofta. Några av SVT:s regionalprogram (nyheter) är beklämmande exempel på detta. Det är lätt att få intrycket att nyhetsarbetet där många dagar inskränker sig till att läsa pressmeddelanden – mycket blåljus blir det.
Givetvis kommer också frågan om den digitala förmedlingen att bli allt viktigare. Där krävs enligt nuvarande regler (från EU) att nya satsningar kräver förhandsprövning. Kommittén tar upp detta och hur detta kommer att fungera kan bli centralt för vilken roll public service kan komma att spela.
Trots min kritik (eller kanske just därför) av regionala nyhetssändningar i SVT så anser jag att resurserna och programarbetet i allt högre grad ska finnas utanför Stockholm, helst i alla delar av landet. Jag är övertygad om att det påverkar programmens innehåll och vinklingar.
Och avslutningsvis en liten detalj, kanske. SVT oberoende av andra aktörer kanske förtjänar en särskild diskussion. När jag för någon vecka sedan installerade den mediaspelare som krävs för att titta på SVT Play så kapades en stor del av min dator av de som ”gratis” tillhandahåller detta program. Exakt vad som skedde kommer jag väl aldrig att få reda på men flera inställningar ändrades (trots att jag försökte stoppa detta) och under några dygn så segade datorn rejält, troligen innan allt justerats enligt mediaspelarföretagets önskemål.

 

Jo, jag vet att UR också ingår i public servicefamiljen. Men UR har ju en helt annan roll och jag välkomnar om de kan få en viktigare roll.

(S)orglig läsning

Det är tyvärr inte många rätt när Magdalena Andersson och Veronica Palm, två ledande Socialdemokrater, idag skriver om bostadsfrågan i SvD. Det handlar inte om allas rätt till en bra bostad och en väl fungerande lokal service när Socialdemokraterna idag pratar om bostadsfrågan. Nu handlar det om att få fart på tillväxten och att göra byggandet tillräckligt lönsamt – ett tydligare perspektivskifte kan väl inte göras.
Och tydligare kan väl inte Socialdemokraternas brist på bostadspolitik uttryckas. I artikeln föreslås 1 miljard kronor som stimulans till studentbostadsbyggande. Det kan låta bra men i just det här fallet måste frågan faktiskt ställas i vems ficka den miljarden kommer att hamna. Artikeln ger egentligen inget svar men kanske svaret ska kanske utläsas av deras skrivning ”Bostadssektorn måste bli bättre på att locka investerare och riskkapital.”. Det låter väl inte som om ”miljarden” direkt ska gå till de boende genom lägre hyror.

Problemet med en sådan här ett-årsbonus är förstås också vad som händer nästa år. Hur ska byggandet långsiktigt klaras? Jag tror helt enkelt, som jag numera skrivit många gånger, att det behövs en genomtänkt och sammanhållen bostadspolitik.

I artikeln föreslås också en översyn av plan- och bygglagen och författarna stödjer sig bland annat på en uppgift att det kan ta tio år att få ett färdigt hus i Sverige. Säkert kan en översyn vara bra men uppgiften om tio år bör nog granskas ordentligt. Tyvärr leder förslaget till tanken att byggföretagen, som ofta äger mycket mark, ska få ökad makt. Det försämrar förstås det demokratiska inflytandet och kommer dessutom ytterligare att öka markspekulationen. Billigare kommer det inte att bli för de boende – det är jag övertygad om.
Det finns tyvärr fler exempel på märkliga resonemang i artikeln i SvD som visar på att många års velighet har lett till en helt ny inställning bostadsfrågan. Det som tidigare skulle vara en social rättighet ska nu vara en tillräckligt lönsamt för ”investerare och riskkapital”. (S)orgligt!

Justitieministern lägger sig i – bra!

I Sydafrika åtalas nu över 200 gruvarbetare för mord och mordförsök efter det att polisen skjutit ihjäl 34 av deras arbetskamrater. Åklagaren stödjer sig på nån lag sedan apartheidtiden. Det förefaller vara ett helt orimligt åtal och det har givetvis också landets regering insett och därför har justitieminister Jeff Radebe begärt en förklaring från åklagarmyndigheten.
Jag tror att de flesta stödjer justitieministern inhopp och kanske kan det också göra svenska politiker lite mer talföra när viktiga frågor diskuteras i samhället.
I Sverige skulle ett sånt här inhopp vara helt omöjligt men många, särskilt ministrar förstås, väljer alltför ofta att gömma sig bakom grundlagens förbud med så kallat ministerstyre och ofta tänjs detta begrepp väldigt långt. Bland de senare exemplen finns en vägran att kommentera Näringsdepartementens hantering av representationskvitton med hänvisning till att konstitutionsutskottet ska granska frågan. Är det någon som tror att konstitutionsutskottets granskning skulle bli mildare om den ansvariga och granskade ministern försökte förklara för allmänheten hur hon tänkt.
Men tystnadskulturen gäller inte bara ministrar utan många makthavare som hänvisar till olika slags utredningar, till exempel en förundersökning. Ofta avvisas frågor om vad de själva har gjort med hänvisning till en undersökning, sånt måste man naturligtvis vara särskilt misstänksam mot. Sällan, väldigt sällan, har de annan grund för sin tystnad än att de vill skydda sig själva.