Naiva nationalekonomer

Professor Per Krusell beskriver idag (på DN Debatt) nationalekonomin som viktig samhällsforskning och undrar över varför detta ifrågasätts. Hans artikel visar bra hur samhällsfrånvänd nationalekonomin är. Trots massiv kritik så förmår Krusell inte att förstå vad kritiken går ut på.

Jag ska ta två exempel där nationalekonomiska teorier använts i samhällsdebatten i Sverige. Två exempel som visar hur oerhört begränsat synssättet kan bli när nationalekonomin används som utgångspunkt.

13 november kom Boverket med sin marknadsrapport och där hade deras ekonomer räknat ut att samhällets välfärdsförlust var 9 miljarder om året därför att fel människor bodde i attraktiva hyreslägenheter. Enligt boverket ökar välfärden om fler med högre inkomster bor i Stockholms innerstad, för att ta exempel. Troligen hade de räknat ut detta helt korrekt enligt de teorier och mallar om nationalekonomin erbjuder men deras svar blir ändå så totalt fel! Jag har bloggat om detta tidigare: https://larsbjurstrom.wordpress.com/2013/11/13/cynismen-pa-boverket/

Förra veckan hävdade professorn Lars Calmfors att låglönekonkurrens från utländsk personal som jobbar i Sverige är bra för välfärden. Det är väl uppenbart att såna slutsatser av, kanske, Sveriges mest ansedde nationalekonom inte ökar trovärdigheten hos denna ”vetenskap”. Här är Calmfors artikel: http://www.dn.se/ledare/kolumner/tillat-laglonekonkurrens/

Jag förstår att det finns starka ekonomiska och politiska krafter som vill öka orättvisorna i samhället men det kan knappast kallas vetenskap. Krusell gör i sin artikel en lite jämförelse med partikelfysik och det kanske kan vara en bra jämförelse. Nationalekonomin tenderar just till att studera ”små partiklar” och utifrån detta försöka generalisera en politik för hela samhället. Nog borde Krusell ha sett detta och bättre förstått kritiken.

Räntevapnet alltför trubbigt

För många av oss framstår Riksbankens agerande de senaste åren som ganska obegripligt. Ett mål en egen sedelpress och ändå har misslyckats. Genom att Riksbanken under mycket lång tid legat betydligt under inflationsmålet så har arbetslösheten pressats upp på ”onödigt” hög nivå. Riksbankens inflations mål på 2 procent har dessutom bankens ledning fått sätta själv. Det var knappast så här det var tänkt när Riksbankens blev själständig i penningpolitiska frågor.

Men det är inte Riksbankens misslyckande att klara inflationsmålet som är den viktigaste frågan för den ekonomiska politiken. Viktigare är att Riksbanken fått och tagit en roll som de inte har rätt ekonomiska medel att genomföra. Problemet är att regeringens ekonomiska politik i huvudsak lämnar åt marknaden att hantera arbetslöshet och bostadsbrist. Det borde vara självklart för regeringen att agera offensivt när arbetslösheten ligger på 8 procent och ingen ljusning för de arbetslösa är i sikte.

Arbetslösheten har länge legat på mycket hög nivå trots, faktiskt, mycket låga räntor och Riksbankens sänkning av styrräntan för några dagar sedan var från 1 procent till 0,75 procent. Ingen kan väl tro att arbetslösheten kommer att påverkas, ens mätbart, av detta. Och snart finns inga räntesänkningsmöjligheter kvar, ens tekniskt. Men i realiteten har förstås räntevapnet varit uttömt sedan länge. Räntan handlar mer om finjustering och inte sätt att styra den ekonomiska utvecklingen men det är ju just det som behövs nu.

Vi skulle behöva ett ökat bostadsbyggande, ökade satsningar på en infrastruktur och omfattande förbättringar av många byggnader för att minska energiförbrukningen. Och givetvis skulle vi behöva ökade resurser inom många av våra ”välfärdsområden”. Allt detta skulle givetvis också ge många möjligheter till arbete.

Utvecklingen (?) i Sverige, och kanske ännu mer i några andra europeiska länder, borde innebära slutet för de regler om statliga budgetar och andra restriktioner som finns den ekonomiska politiken. En politik som borde bli mer aktiv för att bryta den rekordhöga arbetslösheten och återta de nedskärningar som genomförts i många länders välfärdssystem.

Parallellt med den svaga ekonomiska utvecklingen så slår många börser rekord och stora ansträngningar görs för att ytterligare sänka löneandelen av produktionsvärdet och därmed åstadkomma en ytterligare uppgång för aktiekurserna. Nu senast påstår nationalekonomen Lars Calmfors, på DN:s ledarsida, att låglönekonkurrens från utländsk personal som jobbar I Sverige är bra för välfärden! Och hans inlägg är bara ett i raden som går ut på att arbetsvillkoren ska försämras.

Målet har officiellt varit att hålla nere inflationen men effekten har blivit hög arbetslöshet, nedskärningar och rekord på börserna. Jo, det var lite bra att Riksbanken sänkte räntan men det ändrar inte den ekonomiska politiken och det är just det som behövs.

Öka det lokala inflytandet

En amerikansk studie visar att alkoholskadorna kan påverkas mycket genom en medveten politik där alkoholintressena inte tillåts styra utan reglerna ska användas för att skydda mot missbruk och överkonsumtion. DN skriver om detta på ledarplats idag.

Det är en viktig diskussion, på flera sätt, som DN tar upp idag. De tidigare ganska tvärsäkra påståenden som alkoholforskningen tidigare haft har ju börjat ifrågasättas den senaste tiden mer än tidigare. Sambanden mellan tillgänglighet, totalkonsumtion och alkoholskador har legat till grund för den svenska alkoholpolitiken men samtidigt har EU:s starkt kommersiella syn på alkoholförsäljning tvingat fram en påtaglig uppluckring av alkoholpolitiken.

Effekterna av den liberaliserade alkoholpolitiken som tvingades fram av EU-inträdet innebar också en stor ökning av alkoholkonsumtionen. Men trots fortsatt liberalisering har alkoholkonsumtionen de senaste åren minskat något och det har gjort att de samband som ansetts sanna ifrågasatts. Givetvis är detta ett område som påverkas av många faktorer i samhället och där alkoholpolitik i lite snävare mening bara är en faktor.

I den amerikanska studien har det (troligen) varit möjligt att studera just alkoholpolitiken påverkan genom att delstaterna har olika regler och metoder. Sverige är förstås litet i förhållande till USA och även i förhållande till många delstater men själva tanken att kunna jämföra olika metoder är ändå intressant. Jag påstår inte att just alkoholområdet är särskilt intressant och att vi därför ska kunna ge kommunerna hur stort beslutsutrymme som helst men hela tanken visar ett viktigt värde av den mångfald som ett lokalt beslutsfattande kan ge.

Jag har tidigare några gånger pekat på hur bland annat Ekot (P 1) när de beskriver att kommuner har valt olika lösningar också gör just detta till ett problem. Och det senaste årets krav på ökad statlig styrning inom skola och sjukvård är andra exempel på en debatt som ifrågasätter det lokala inflytandet och bestämmanderätten.

Jag är övertygad om att en stark lokal demokrati stärker demokratin både genom sin närhet till de berörda men också genom att beslutsfattandet kan bli effektivare. Dessutom är det så att de variationer i lösningar som det lokala beslutsfattandet innebär ökar vår samlade kunskap och förbättrar våra möjligheter att göra samhället bättre.

 

En tidigare blogg om Ekot och kommunerna

Varför bara en timme?

Var är analysen?

På DN-debatt tas bristerna i den svenska skolan upp och debattörerna redovisar som lösning att kommunernas ansvar måste minska. Någon analys görs egentligen inte utan debattörerna nöjer sig med att ”kommunaliseringen” tidsmässigt stämmer ungefär med den nedgång som de anser att bland annat den senaste PISA-mätningen visar.

En rimlig fråga som borde ställas är förstås om det är några andra större förändringar som kan ha påverkat skolan som har inträffat under samma tid. Och så är det förstås – i hög grad är det så.

På annan plats i DN idag går det att läsa att två projektledare för PISA i ”menar att data pekar ut det fria skolvalet, och de ökande klyftor det lett till som viktiga faktorer bakom raset”. Det fria skolvalet finns inte alls nämnt i artikeln på DN-debatt. Kanske för att det är en mycket viktig omständighet som kommunerna inte alls råder över och därför inte skulle bekräfta den tes som drivs i artikeln.

Sedan början av 90-talet har klyftorna ökat på många samhällsområden. I huvudsak därför att politiken monterats ned och skatterna sänkts och det märks inom välfärdssektorn, bostadspolitiken, arbetsmarknaden och många fler områden. Det har givetvis också påverkat skolans förutsättningar.

Författarna hänvisar till Skolverket och skriver ”När Skolverket går igenom orsakerna till de försämrade skolresultaten är det tydligt att det handlar om segregering, decentralisering och differentiering, samt en individualisering i form av ensamarbete som i själva verket lämnade eleverna i sticket. Dessa fyra faktorer förklarar i stor utsträckning varför svenska elever presterar sämre i skolan i dag än tidigare.” Jag förmodar att det är rapporten från 2009 de avser som pekade ut just dessa fyra orsaker. Men decentralisering betyder inte nödvändigvis att det är kommunernas ökade inflytande som pekas ut.

Så här skrivs i rapporten ”Resultaten visade att kommunvariationen i de totala resurserna och i lärartäthet minskade som en följd av decentraliseringsreformerna, vilket kan ses som ett oväntat resultat.” Däremot har det också skett en decentralisering av beslut till den enskilda skolan. Dels som ett resultat av direkta statliga beslut om rektors ansvar men också i hög grad som en indirekt följd av det (sk) fria skolvalet och skolpengssystemen. Skolpengssystemet har också starkt försvårat kommunernas möjligheter fördela resurser klokt.

Just idag tar P 1upp frågan om skolornas vilja och förmåga att ge stöd till elever som har extra behov av stöd. Kritiken är omfattande och det är in te oväntat. Dagens system med ”fria val” och skolpeng innebär ju att skolorna tvingas konkurrera på en marknad. Tydligen tror inte skolorna att de blir vinnare genom att bli bäst på att ge stöd till de elever som behöver mest stöd. Det är ett tydligt exempel på hur statliga regler griper in direkt i skolornas arbete trots ett kommunalt huvudmannaskap.

Det ökade mätandet och vägandet i skolan med mer prov och tidigare betygssättning är ett annat statligt krav. Det är stor oenighet om effekten på skolarbetet men på en punkt verkar det vara stor enighet: Administrationen för lärarna har ökat kraftigt.

Men säkert kunde de flesta kommuner gjort bättre och mer för skolan. Men att kommunaliseringen av lärartjänsterna har spelat någon stor roll finns ingen som har visat, det verkar snarare handla om någon sorts allmän misstro mot kommunerna. Kanske handlar det rentav av om en misstro mot demokratiskt och lokalt inflytande överhuvudtaget.

 

2 par glasögon för 995 kr blev 1 par för 3 095 kr

Jag har varit hos optikern. Numera behöver jag inte gå dit så ofta och under de nästan 50 år som jag haft glasögon har förstås tekniken gått framåt och då tänker jag just på glasögon. Glasögon har nog alltid uppfattats som ganska dyrt men som sagt med mer avancerad teknik så verkar också tekniken att sälja ha blivit mer avancerad.

2 par glasögon för 995 kronor erbjöds jag om jag valde de bågar som jag gillade. Det finns lite billigare också men också dyrare bågar. Då ingick standarglas och enklaste varianten av så kallat progressiv slipning. Det man behöver när linsen (den egna i ögat alltså) har stelnat lite och det blir svårt att läsa på nära håll, samtidigt som man är närsynt.

Trots att jag inte har något ovanligt synfel så behövdes lite mer avancerade glas och slipning. Den enklaste progressiva slipningen behövde plussas på lite, ”två steg” á 700 kronor. Ett glas med starkare brytning rekommenderades så att glasen kan bli lite tunnare, 700 kronor till och så antireflexbehandling 700 kronor. Alla tilläggen gällde bara för ett par som då skulle komma att kosta 3 795 istället men om jag valde att bara köpa ett par istället för två som erbjudits så kunde jag få rabatt med 700 kronor.

Så jag slog till på ett par glasögon för 3 095 kronor och det blir nog bra. Och jag fick bra service och en korrekt genomgång av vilken slutsumma som skulle bli aktuell, då när vi satt där i butiken. Och jag betalade en hel del mer när jag gjorde ett liknande inköp för flera år sedan

Men två frågor dyker ju förstås upp.

1.  Varför säger de 995 kronor för två par glasögon i sin marknadsföring när det så snabbt blir helt andra summor? Varför tar de risken att kunderna ska känna sig grundlurade?
2. Hur trovärdig är prissättningen när en ganska liten ökning av den progressiva slipningen på ett par glasögon kostar flera hundra kronor mer än två kompletta par glasögon som givetvis är individuellt utprovade. Och så lite annat material ytterligare 1 400 kronor.

Jag gillar att tekniken har gått framåt så att vi som ser dåligt får bättre hjälp. Och teknikutvecklingen kanske har varit ännu tydligare när det gäller linser och operationsmöjligheten. Men jag gillar inte att säljteknikutvecklingen har tagit den här vägen.

Inte bara PISA

För Björklund måste det förstås vara ett enormt bakslag att PISA:s kunskapsmätningar pekar på sjunkande resultat. Ingen annan skolminister har ju så starkt betonat att skolan ska ägna sig åt just det som PISA mäter. Och Björklund har själv sagt att han reformering av skolan har syftat till att nå bättre resultat i just det som PISA mäter.

Tyvärr har alltför många andra också hängt på de mätningar och den inriktning som Björklund påstått sig ha. Debatten har därför kommit att handla mycket om huruvida Björklund medel har varit rätt urformade och nu kan han väl knappast själv tro på att han valt väg.

Framförallt har Björklund och hela borgerligheten missat att en bra skola måste vara bra för alla. Istället har det varit valfrihetssystem och elitssatsningar som fått ökat utrymme och givetvis mätningar och kontroller. Fiaskot är monumentalt. Kanske finns det några som skulle vara beredda att svälja en del av de beska piller som Björklund tvingat på skolan om medicinen hade någon positiv effekt. Prov och kontroller är väl ingen som önskar men kanske om det ger något positivt men när det helt uteblir så är det förstås ett viktigt läge för en radikal omprövning.

En mycket ingrediens i en sådan omprövning måste då också vara själva fundamentet för Björklunds syn på skolan. Jag menar då betoningen av mätande och kontrollerande som tyvärr hade börjat redan innan Björklund trädde till.

Jag klipper direkt några rader från Sveriges Radios hemsida (igår):

”Skolan sysslar med korvstoppning och skapar sedan specialgrupper för de som inte klarar tempot visar ny forskning. Den stora bristen är att lärarna inte skapar lust hos eleverna, enligt docent Joanna Giota som på uppdrag av Skolverket sammanställt den kunskap som finns på området.”

Jag anser nog att det här är en minst lika förödande kritik mot den svenska skolan som PISA-resultatet. Framförallt finns förstås riskerna på lång sikt och på vad skolan gör med och för de elever som presterar mindre bra. Jag ska medge att jag ännu inte läst Johanna Giota rapport, det är därför jag klipper några rader från Sveriges Radion, men bilder stämmer ju väl med effekter som kan förväntas av den skolpolitik som Björklund har lyckats genomdriva.

Det borde vara slut på elitsatsningar, skolval, företagsvinster och allt mätande och kontrollerande. Nu kanske det går att hoppas att jämlikhet, demokrati, kreativitet och lust att lära kan få en plats i skolan. Och givetvis en vilja att betala skatt så att skolan och andra viktiga verksamheter ges bra förutssättningar.

Många uppmärksammar PISA-mätningen idag. Hoppas leder debatten vidare:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/sverige-samst-i-klassen/

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/pisa-studien-sveriges-skola-samst-i-norden_8786376.svd?sidan=1

http://www.expressen.se/nyheter/svenska-skolan-rasar-i-stor-jamforelse/

http://www.aftonbladet.se/nyheter/live/1/

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5722035