Det räcker inte att det går dåligt för borgarna!

Regeringen har stora problem, inte bara med opinionsstödet. Efter att ha genomdrivit en tuff politik med ökade klyftor och privatiseringar visar det sig nu att politiken inte fungerar. De påstådda positiva effekterna uteblir eller snarare blir det ytterligare försämringar. Jobbskatteavdraget och sänkningen av restaurangmomsen ger inte fler jobb, tvärtom ligger ungdomsarbetslösheten på rekordnivåer. Privatiseringarna och ”valfriheten” har gett ökad segregation och stora kvalitetsbrister (för att uttrycka sig försiktigt) har redovisats.

Det har varit en typiskt borgerlig politik som drivits och nästa steg verkar vara att försöka driva igenom sänkta löner för dom som redan har de lägsta lönerna, också det typiskt borgerligt. De borgerliga partierna tror på att skillnader i inkomst och förmögenhet är bra eller åtminstone nödvändiga. Det verkar inte väljarna tycka.

Behovet av en ny politik verkar mer uppenbar än på flera år. Läget för de rödgröna partierna att presentera sin samhällssyn och sina förslag till politik är bra men det är också nödvändigt. Kanske går det att vinna val på att den sittande regeringen misslyckats men mandatet att genomföra en bra politik kan vara väldigt svagt om en genomtänkt politik och samhällssyn inte har presenterats före valet.

Tyvärr verkar oppositionstiden mest ägnas åt att kritisera regeringens tillkortakommanden men också åt att ansluta sig till de ”reformer” som den borgerliga regeringen redan genomdrivit, till exempel RUT och jobbskatteavdrag. Vänsterpartiet är förstås ett lysande undantag och står fast vid sin politik. En del av kraften, till exempel inom skolpolitiken, ägnas också åt att försöka snabba den borgerliga regeringens politik!

Politiken de senaste 10 åren (minst) har i hög grad varit inriktad på att öka den privata konsumtionen. Men det är inte ökningen av den privata konsumtionen som lyfts fram av de olika regeringarna utan retoriken har handlat om jobben och välfärden och en del annat förstås. Rimligen måste man förstå detta som att många partier ser en ökad privat konsumtion som medel att åstadkomma viktiga förbättringar i samhället, men det är väldigt svårt att se några sådana förbättringar. Tvärtom finns väldigt mycket som pekar på att politiken för ökad materiell konsumtion lett till många problem som till exempel ökad utslagning på arbetsplatserna, högre miljöbelastning, ökad arbetspendling och ökade inkomstskillnader.

Jag tror att de rödgröna partierna måste inse att vägen till ett bättre samhälle inte går genom ökad materiell konsumtion. Det borde vara utgångspunkten när en alternativ politik presenteras. Då kan en helt annan syn på rättvis fördelning presenteras. Då måste helt andra åtgärder för att bryta massarbetslösheten redovisas. Då blir det möjligt att genomföra viktiga satsningar inom landsting och kommuner. En tulipanaros? Jag tror inte det.

Den boja vi ska frigöra oss från är inriktningen att politikens utgångspunkt måste vara att tillgodose företagens möjlighet att tjäna pengar. Det blir allt tydligare att politiken begränsas av detta. Ibland låter det som om vi bedriver äldreomsorg för att företag ska kunna tjäna pengar och när skatteverket berättar varför de jagar skattesmitare bland företagen så är det den ”rättvisa konkurrensen” som lyfts fram och inte solidariteten med våra gemensamma verksamheter.

Jag hoppas att Vänsterpartiet har förmågan att beskriva hur ett solidariskt samhälle kan fungera, utan vinstintressen, orättvisor och utslagning. Och givetvis de första konkreta förändringarna som måste genomföras.

Jag hoppas att Socialdemokraternas mycket snabba opinionsuppgång gör att de vågar tänka igenom sin syn på vinster inom välfärden och de avregleringar som har genomförts inom el, apotek, järnväg, bostad….

Jag hoppas att Miljöpartiet tänker igenom vad deras krav på rättvist miljöutrymme betyder i den nationella politiken.

Jag hoppas att de rödgröna partierna kan ha ett samarbete inför nästa val även om det kanske inte blir ett gemensamt valprogram. Men förutsättningen är förstås en någorlunda gemensam samhällssyn och en vilja att regera tillsammans.

 

Demokrati, byråkrati eller marknad?

När styrningen och huvudmannaskapet för de svenska skolorna diskuteras borde frågan ställas just så; Ska skolorna styras demokratiskt, byråkratiskt eller genom marknadsmekanismer? Just nu verkar det byråkratiska alternativet få ökat stöd. Ett förstatligande leder ju just åt det hållet.
Idag framträdde en lärare i P1 och beskrev hur han utsatts för påtryckningar av olika rektorer för att sätta högre betyg och därmed förbättra skolans statistik och förmåga att attrahera fler elever. Lärarnas riksförbund uppger att var femte lärare har utsatts för sådana påtryckningar och många har gett efter. Det är bra illustration till hur marknadsmekanismerna fungerar eller snarare inte fungerar i en skola. Men jag tror det finns värre effekter.

De senaste dagarna har anställda och tidigare anställda vi skolverket deltagit på DN Debatt, senast i söndags genom förre generaldirektören Per Thullberg. Per Thullberg förordar (bland annat) ett förstatligande av grundskolan. Per Thullberg menar att utvecklingen i den svenska skolan de senaste 15 åren visar att kommunaliseringen var ett misslyckande. Min undran är vad skolverket egentligen vet. I deras egen stora forskningsgenomgång som publicerades hösten 2009 går det inte att utläsa att kommunaliseringen ens till någon del är en orsak till de sämre resultaten. Snarare tvärtom kanske, så här skriver skolverket (sid 25):

Sammantaget finns det betydande skillnader mellan kommuner när det gäller resurstilldelningen till skolan. Frågan är om skillnaderna har ökat. Två svenska studier har belyst effekter av decentraliseringsreformerna och kommer fram till motsatta resultat. Ahlin och Mörk (2005) analyserade förändringar i kommunernas resursallokering till skolan under tidsperioden 1989–2005. Fokus i undersökningen var om decentraliseringsreformerna medfört en större variation i resurser till skolan.
Resultaten visade att kommunvariationen i de totala resurserna och i lärartäthet minskade som en följd av decentraliseringsreformerna, vilket kan ses som ett oväntat resultat.

Bilden är väl snarast just den motsatta, alltså att kommuner med god ekonomi har satsat och kommuner med svagare har sparat på skolan, tvärtemot hur behoven ser ut men skolverket dementerar detta.

I skolverkets rapport är det fyra områden som pekas ut som förklaring till de försämringar som skolverket anser har sketts sedan början av 90-talet:

 Segregering, decentralisering, differentiering och individualisering.

Och den decentralisering som pekas ut är i första hand en decentralisering till den enskilda skolan.  ”Sedan mitten av 1990-talet har skolornas handlingsfrihet ökat kraftigt när det gäller att prioritera och besluta om hur tilldelade resurser ska användas.” skriver skolverket.

Ungefär samtidigt med kommunaliseringen så genomfördes friskolereformen och elevernas rätt att välja skola. Det betydde, i realiteten, att besluten om skolorna förflyttades, inte till de demokratiskt utsedda nämndledamöterna, utan till den enskilda skolan och rektorerna. Nu handlade det ju om att locka elever till just ”sin” skola och de som misslyckades skulle ju inte få finnas kvar. Jag var oppositionsråd i Örebro för Socialdemokraterna de här åren i början av 90-talet och tvingades se på när skolorna började ”profilera”, marknadsföra och därmed till stor del stöpa om sin verksamhet. Kampen om ”skolpengen” hade börjat.

Vi i den socialdemokratiska oppositionen gjorde en lite undersökning om hur arbetet gick till och vilka diskussioner som förekom på skolorna, bland rektorer och lärare i första hand. Vi kunde då lätt se att de långsiktiga effekterna inte alls fanns med i några diskussioner och jag tror att det är den naiviteten vi nu ser resultatet av.

Självklart ville alla skolor ha mer skolpengar men också ”rätt” elever. Elever som kostar mindre än skolpengen och elever som drar upp resultat/betygsstatistiken på skolan var förstås önskvärda och de andra eleverna mindre önskvärda. Detta sägs förstås inte rakt ut men hur det skulle det annars fungera när pengarna och marknaden ska styra? Men naiviteten var som sagt mycket stor.

I början av 2000-talet gjorde Timbro en undersökning av betygen i de kommuner som hade stor andel friskolor. Timbros undersökning visade att både friskolor och kommunala låg över de tidigare betygsnivåerna. Inte ens då ringde larmklockorna för alla utan mätningen sas visa att allt blev bättre med konkurrens. Nu inser vi alla att det var betygsinflationen som tog fart när konkurrensen skärptes.

Det ökade demokratiska inflytandet fick aldrig någon chans när kommunaliseringen genomfördes, istället var det marknaden som tog över. Nu när resultaten framstår som katastrofala borde det väl vara marknadens makt som ifrågasätts och inte idén med en mer demokratiskt styrd skola.

När jag hörde Per Thullberg argumentera för ”sin sak” i P 1 så var det också ”valfriheten” som han kritiserade och bara väldigt krystat fick han ihop det med kommunaliseringen. När kommunaliseringen genomfördes 1991 så fanns en lång erfarenhet av statligt/byråkratiskt styre och praktiskt taget alla som deltog i den lokala skoldebatten såg problemen med det statliga styrsystemet.

Den debatt om förstatligandet som nu pågår är lite märklig på två sätt:

1. Ingen redovisar hur ett statligt huvudmannaskap ska se ut. Ska staten sköta allt? Eller ska det bli, som tidigare, ett dubbelt huvudmannaskap där kommunerna står för lokaler, skolmat och en del annat? Ska skolverkets generaldirektör bestämma vilka skolor som ska få finnas kvar eller läggas ner?
2. Nästan ingen av de tusentals kommunalt förtroendevalda, som alltid annars, försvarar kommunernas lokala beslutsmöjligheter träder fram i debatten. I kommentarer och bloggar till Per Thullbergs artikel fanns en ”lokalpolitiker” som skrev nåt. 

 Jag skrev om detta också 1 februari och flera inlägg hösten 2009.

Visst skaver det.

Naturvårdsverket förberedet ny lagstiftning som ska öka återanvändningen av kläder och andra produkter som vi tröttnat på. Kommunerna ska utvidga sin verksamhet inom avfallsområdet och det kan minska bland annat koldioxidutsläppen. Visst verkar det bra och rimligt…
Men det vore väl ännu rimligare att vi inte köper nytt innan det gamla är utslitet, så är det uppenbarligen inte idag. Förslaget passar bäst i ett samhälle med stora inkomstskillnade, där en del kan köpa ”hur mycket som helst” och andra får nöja sig med det som blir över. Därför skaver det lite.

Carema har levt efter den kapitalistiska etiken

Vårdföretagens eget etiska råd har nu konstaterat att Carema följt vårdföretagarnas etiska riktlinjer. http://www.dn.se/nyheter/sverige/caremas-vanvard-slatas-over . Javisst, de har ju tjänat pengar. Carema får viss kritik av det etiska rådet men etiken har man alltås följt.
Det är bra att vårdföretagarna ger ett tydligt besked, det borde underlätta nä det nu är dags att röja upp.

Finns det lyckade avregleringar?

Idag signalerar kommunledningen i Stockholm att de ska ta itu med ”Taxiträsket” http://www.dn.se/sthlm/politikernas-krav-nu-ska-taxitrasket-saneras . Det är verkligen på tiden för problemen har funnits länge men har kanske i första hand drabbat förarna men nu har det blivit tydligt att även ”högre samhällsklasser” drabbas.
Efter några månader med många berättelser om hur privatiseringen har påverkat äldreomsorgen börjar det väl bli dags att ställa lite mer generella frågor om avregleringar och privatiseringar.

Finns det några viktiga positiva exempel överhuvudtaget? Jag gör här ett litet försök at starta en diskussion och genomgång av vad som hänt. Telebranschen brukar ju tas som det lysande positiva exemplet och kanske ska man börja där.

Möjligheten till telekommunikation har förstås ökat nästan oändligt sedan avregleringen och priserna har hållits nere, åtminstone om man räknar per minut eller motsvarande. Men avregleringen av telekommunikationsbranschen kom i ett skede när branschen stod inför jämförligt goda ”utvecklingsmöjligheter”. Tekniken har gjort enorma framsteg och vårt sätt att flytta har förstås också gynnat de mobila satsningarna. Hur denna förändring genomförts med ett bibehållet statligt monopol är givetvis inte så lätt att säga nåt om men med stor säkerhet hade mycket av den positiva utvecklingen ändå kommit.
Jag tycker telekommunikationsbranschen slipper mycket kritik eftersom det finns ett skimmer av en bransch som utvecklas väldigt väl och har förmåga att ge oss nya möjligheter hela tiden. Men bakom detta finns ett myller av obegripliga taxor, tillfälliga erbjudanden och långa bindningstider som gör att många enskilda fastnar i dyra och dåliga lösningar. Med avtal som ofta har träffats med påflugna och listiga försäljare som ringt upp eller kastat sig över oss på gatan. Varför accepterar vi sånt?
En del av telebranschens möjligheter att hålla nere priserna (minutpriserna) beror förstås delvis på ny teknik men också i hög grad på ett ökat ringande. Ju fler samtal desto effektivare utnyttjas ju master och ledningar och minutpriserna kan hållas låga. Men trots låga minutpriser betalar många idag betydligt mer för sitt telefonerande än vi gjorde före avregleringen. Jag tycker inte avregleringen, som helhet, gjort branschen bättre.

När det gäller elbranschen är det betydligt enklare att ta ställning. Det finns inte mycket positivt i avregleringen men de negativa effekterna är betydande! Vinstnivåerna och direktörsbonusarna är orimliga. Det är pengar som istället borde ha satsats på bättre energisystem eller minskad energianvändning. Många vill hävda att vinsterna och de höga priserna beror på dålig konkurrens men det är att göra saken för enkel.
Elpriset sätts som alla andra priser på en marknad. Den sista kilowattimmen som produceras måste betalas, precis som den sista potatisen. Ju dyrare den sista enheten blir desto högre priset för alla produkter. Den som äger anläggningar (eller jordbruksmark) som kan producera billig el (potatis) tjänar på att nya dyr elproduktion (potatisproduktion) behövs och det är precis så det gått till. EU:s system med utsläppsrätter för koldioxid som påverkade cirka fem procent av elproduktionen innebar därför ett högre pris också på vattenkraft och kärnkraft. Det var många miljarder som på det sättet överfördes till ägarna av vattenkraft och kärnkraft. Elbranschavregleringen har varit ett fiasko.

Numera är det väl knappast någon som försöker försvara avregleringen av järnvägstrafiken. Kanske var SJ:s besked att lägga ner trafiken på västkusten lite av sista spiken i kistan. Det beskedet visar ju att det får konsekvenser för helheten när små vinstdrivande företag skär några russin ur kakan. En stor del av de senaste årens trafikkaos på järnvägarna beror också på avregleringen och förberedelserna för avregleringen genom uppdelning av SJ.

Avregleringen eller kanske ska man säga konkurrensutsättningen av vårdcentraler har inneburit fusk med skattepengar och att nya verksamheter startat där det redan finns ett bra utbjud av vård. I Västerbottens län har det inneburit att två vårdcentraler startat i Umeå, där de yngsta och friskaste bor. Som en konsekvens av detta hotas verksamheter (av ekonomiska skäl) i inlandet, bland annat i Dorotea.

Jag är skeptisk till apoteksavregleringen men ska man vara riktigt seriös så är det väl egentligen för tidigt att säga hur det gick.

Högt på önskelistan står en rejäl kritisk genomgång av avregleringar och dess breda konsekvenser. Bostadspolitiken? Spritimporten? Bemanningsföretagen?

Attefalls hyckleri.

Idag redovisar DN, http://www.dn.se/ekonomi/sa-ska-bostadsjakten-bli-enklare, det dåliga utfallet av bostadsbyggandet i Stockholmsområdet. Den misslyckade bostadspolitiken märks inte bara i Stockholm. Nu viftar den så kallade bostadsministern Stefan Attefall med tuffare lagstiftning gentemot kommunerna! Säkert finns en del synder att finna hos kommunerna, det vore i så fall logiskt eftersom regeringen och riksdagsmajoriteten i allt högre grad har bestämt sig för att överlämna bostadsfrågorna till marknaden, byggföretagen och fastighetsägare alltså.
Attefalls utspel kan inte kallas nåt annat än hyckleri. Ett av regeringens första beslut var att avskaffa investeringsstödet till byggande av hyreslägenheter och bostadsrätter. Ett stöd som i någon mån skulle motsvara villaägarnas ränteavdrag. Därefter har regeringens systematiskt minskat det demokratiska inflytandet och alltmer har lämnats till marknadskrafterna. Ändringar av plan- och bygglagen (PBL) och en ny lag för de kommunala bostadsföretagen är exempel på hur de privata fastighetsägarna har stärkts på demokratins bekostnad.

Och nu när vi ser utfallet tydligt så kritiserar Attefall kommunerna!

Tyvärr finns knappast heller någon levande oppositionspolitik och visst var det uppseendeväckande att endast Vänsterpartiet röstade emot regeringens förslag att göra de kommunala bostadsföretagen affärsmässiga och mer lika de privata fastighetsägarna!

Just i Stockholms så har naturligtvis kommunens utförsäljningar av allmännyttiga bostäder som istället blivit bostadsrätter inneburit att marknadskrafterna nästan helt tagit över bostadsmarknaden i Stockholm. Det är förstås en medveten politik för att bara människor med mycket god ekonomi ska kunna bo i huvudstaden. Ombildningarna har underlättats av beslut som regeringen drivit fram. Men från Attefall hörs inget om detta, istället föreslår han att det ska bli mer av andrahandsuthyrning och ännu mer av otryggt boende som framförallt drabbar unga förstås. Hyckleriet tycks inte ha några gränser för Attefall.

Kommunerna driver på för ökade löneskillnader!?

Sveriges kommuner gör idag gemensam sak med Svenskt Näringsliv och klargör att kommunerna vill se ökade löneskillnader. Det är ingen total överraskning men nog borde kommunerna ha sett effekterna av de senaste 20 årens ökade skillnader och därefter dragit helt motsatt slutsats.

Kommunernas utspel görs i en artikel på DN Debatt av direktörerna Urban Bäckström (Svenskt Näringsliv) och Håkan Sörman (Sveriges Kommuner och Landsting).  I artikeln kritiseras de alltför små löneskillnaderna i allmänhet och LO:s utjämningsförsök i synnerhet. Jag utgår från att den politiska ledningen i SKL står bakom Sörmans utspel, nånting annat borde resultera i ett snabbt avståndstagande.

Visst har kommuner och landsting delvis medverkat till ökade löneskillnader genom sitt agerande i avtalsrörelserna. Mer individuella lönesättning leder förstås till ökade skillnader. Men därifrån till att tydligt att beskriva LO:s syn som ”den utjämningsprofil som har flera skadliga effekter” är det ändå ett kliv att ta men det har nu tagits.

En stor del av problemen med ökade löneskillnader hamnar hos kommunerna och därför kunde man kanske ändå hoppas att just deras insikt var lite större. I kommunerna borde den kraftigt ökade segregationen i skolor och i boendet uppfattas som ett stort problem. Jag är för min del övertygad om att de alltmer våldsamma utryck för missnöje och hopplöshet som i första hand ungdomar visar är resultatet av ökade skillnader. Unga människor som uppfattar att det enda som erbjuds den som fötts på fel ställe är ett tillfälligt låglönejobb.

Är det verkligen mer av segregation, låglönejobb och stora materiella skillnader som kommunerna tror leder till ett bra samhälle. Eller har kommunerna tagit på sig någon annan roll. Tror kommunerna att de är till för att garantera goda löner till ett antal direktörer? Eller…

Kommunernas uppgifter och deras sätt att organisera verksamheten borde hänga ihop. Därför

borde kommunerna vara ett föredöme när det gäller rättvisa löner, demokratiska arbetsplatser, trygga jobb och därigenom också fullfölja sin viktigaste uppgift att lösa invånarnas gemensamma problem. Tyvärr har kommunernas organisation, och därmed förmågan att klara sina uppgifter, i allt högre grad börjat att de höga tjänstemännen och deras ambitioner. De politiskt förtroendevalda har valt, eller pressats, att backa tillbaka. Kommunerna har börjat att styras alltmer som vilket företag som helst. Nu borde ett arbete för att rulla tillbaka detta börja! Demokratisera kommunerna!