Tomhänt minister om segregationen

Det är väldigt lätt att hålla med minister Ibrahim Baylan när han i en artikel i Aftonbladet slår fast att segregationen ökat och att det är ett mycket stort problem.

Baylan skriver bland annat ”Samtidigt har inte segregationen på områdesnivå brutits, tvärtom,” och ”Det är inte rimligt att samhällservicen minskar i våra socialt utsatta områden” när han beskriver läget och de otillräckliga insatserna. Och beskrivningen kunde gjorts skarpare och med många fler exempel.

Men när Baylan börjar redovisa förslag till vilka politiska insatser som behövs blir det faktiskt pinsamt.

Ingenting om vad som krävs för en likvärdig skola.

Ingenting om vad som behöver göras för att klara en anständig samhällsservice för alla.

Ingenting om att den nedmonterade bostadspolitiken behöver återuppsättas.

Ingenting om hur klyftorna i samhället ska minska och inte fortsätta att öka.

Bara och jag betonar verkligen bara några allmänna resonemang om långsiktighet, tidiga insatser och samverkan. Just det bara.

Långsiktighet och samverkan ger väl knappast resultat utan verkliga politiska insatser som leder rätt. Tidiga insatser minskar knappast segregationen men kan kanske minska effekten av segregationen. Tyvärr visar Baylans artikel hur tomhänt socialdemokratin är!

Här finns Baylans artikel:

http://www.aftonbladet.se/debatt/a/Jd9JR/vi-gjorde-fel–darfor-okar-segregationen

Fritt val av skola som inte finns!

Från första dagen har jag varit kritisk till det ”fria skolvalet”, av väldigt många skäl. Någon riktig diskussion baserat på ett ordentligt var det heller aldrig när det infördes i början av 90-talet.

Nackdelarna och problemen är många. Ökad segregation. Svårigheter att ha en utjämnande resursfördelning. Utarmning av det lokala samhället när den lokala servicen och verksamheterna tunnas ut. Skolor som försöker locka elever med helt orimliga metoder, till exempel generösa betyg. Listan kan göras lång och till denna kan läggas de allt större svårigheterna att erbjuda alla elever en bra skola där de bor.

Här på Gotland har flera skolor ett ganska få lever, en naturlig följd av att det bor få på i en del områden. Genom det ”fria skolvalet” kan då några enstaka föräldrar påverka förutsättningarna för en hel bygd.

Just nu är jag extra engagerad i skolplanering och skolstart i Stockholm där jag har närstående förväntansfulla men som just fått beskedet att ingen av de två kommunala skolor som finns i området har plats för sexåringen! Ingen plats! Uppenbarligen har Stockholms planering av barnens skolgång helt kollapsat. Jag är ganska övertygad om att det ”fria skolvalet” är en avgörande orsak. Kommunen vet ju faktiskt inte hur många elever som ska gå i den kommunala skolan trots att kommunen har skyldighet att i god tid planera och erbjuda alla barn förskola och skola.

Det har blivit ett ”fritt val” av skola till skolor som inte finns! Hög tid att ändra detta! Hur kunde någon tro att en mer marknadsmässig planering skulle kunna lösa skolfrågan så att den blir bra för alla!

Visst finns en del andra svårigheter i skolplaneringen. En är att kommunen tillåter exploatörer/byggherrar att pressa in så mycket bostäder som möjligt på den mark de köpt för dyrt utan att mark avsätts för förskolor, skolor, parker och andra gemensamma angelägenheter. En annan är en uppseendeväckande vaksamhet mot nya byggnader/verksamheter som också gör det väldigt svårt att anpassa bebyggelsen till nya förutsättningar eller ordna tidigare misstag. Överklaganden av planer för att bygga skolor alltså!

 

Bostadsbristens profitörer behöver hjälp av staten!

Sedan marknadskrafterna fått ökat spelutrymme inom bostadssektorn har det mesta gått snett. Bostadsbrist, höga priser och segregation för att nämna några av de tydligaste effekterna.

Nu inser uppenbarligen marknadstillskyndarna själva att staten måste ”hjälpa till” om inte effekterna av marknadiseringen ska bli orimliga. Sedan SKL redovisat att det är byggarna som fördröjer eller stoppar byggandet av bostäder, särskilt i mindre kommuner så förordar Sveriges byggindustrier att staten ska gå in med lån och därmed ta den stora risken – vinsterna ska förstås gå till företagen. Det är ju en melodi vi känner igen!

I dagens DN (15 mars) finns följande ” Oavsett hur stort bostadsbehovet är så måste byggherrarnas kalkyler gå ihop, påpekar Björn Wellhagen, samhällspolitisk chef på Sveriges byggindustrier.” Det kanske låter rimligt men Wellhagen glömmer då att nämna att avkastningskraven från byggföretagen är betydligt högre på mindre orter, en kalkylränta på 7 – 8 procent är inte ovanlig och sådan avkastning ligger långt ifrån vad som är rimligt på bostäder som ska byggas för åtminstone 50 år.

Wellhagen föreslår därför (enligt DN) att staten ska ta den största risken genom en speciell sorts lån.

Men som sagt; Vi har hört och sett det förut: Företagen driver på för att marknaden ska få styra och plockar gärna hem vinsterna men när det gäller att få det att fungera för alla då ropar de på staten.

Bostadsbristens profitörer

Alltför många tjänar stora pengar på bostadsbristen och dessvärre är det också alltför många som får betala ett högt pris. Många av de tjänar de stora pengarna har också ett strakt inflytande över bostadsproduktionen och agerar systematiskt för att upprätthålla bostadsbristen.

Bland de stora profitörerna finns givetvis de stora byggföretagen men där finns också bankerna och deras oheliga allians bidrar starkt till bostadsbristen. Det är den omfattande avregleringen av bostadsmarknaden som har gjort det möjligt för företagen att hålla nere bostadsproduktionen och därmed kunna fortsätta tjäna pengar på bostadsbristen.

Den viktigaste intäktskällan för byggföretagen är höga priser för nyproducerade bostadsrätter och därför ransoneras bostadsrätterna så priserna hålls uppe. I DN idag tar äntligen SKL (SverigesKommunerochLandsting) ”bladet från munnen” och klargör läget. Av artikeln framgår ” I två tredjedelar av de kommuner som under perioden har antagit planer för bostäder har byggherrarna underutnyttjat dem möjligheter som ges.” Många har ropat men knappast hörts och istället har skulden lagts på kommunernas handläggning av planer och bygglov men nu har SKL gjort en med gedigen genomgång som tydligt visar hur det ligger till.

Egentligen har nog alla vetat men marknadsfundamentalismen har varit alltför stark för att ett marknadskritiskt har varit möjligt. Dessutom är det många, många andra, alltså förutom stora byggföretag och banker, som tjänar grova pengar. Det är mäklare, andrahandsuthyrare och privata fastighetsägare. I vissa fall handlar det om mycket stora pengar. Andrahandshyror på 15 000 för bostäder med ett bruksvärde på 6 000 är inte ovanligt.

En av de allra tydligaste slutsatserna i rapporten är att byggföretagen undviker mindre orter trots att bostadsbristen finns i nästan hela landet. Bara helt säkra investeringar är det som gäller. Kanske är detta en av de starkaste faktorerna bakom den mycket starka inflyttningen till stora städer.

Underlaget från SKL är en rapport som blev offentlig idag (tror jag). Rapporten är inte lika tydlig som SKL:s uttalande i DN. Här finns rapporten: https://skl.se/tjanster/press/nyheter/nyhetsarkiv/detaljplaneprocesseningethinderforbyggandet.11594.html

Jag har, förstås, i första hand en bild av hur det ser ut och fungerar på Gotland och det är mycket tydligt att byggherrar som tilldelats mark fördröjer kraftigt och jag är övertygad om att motivet är att hålla uppe bostadsbristen.

Här går det att hitta en insändare jag skrivit om detta för drygt ett år sedan: http://gotland.vansterpartiet.se/2016/02/20/det-ar-nu-vi-behover-bostader/

 

 

 

Odemokratiska riskkapitalbolag!

Ingen har väl trott att riskkapitalbolagen har demokrati som målsättning. Tvärtom förmodar jag. Alla riskkapitalbolag är inte lika och beter sig inte lika men det är demokrati dom är deras ledstjärna utan vinst och ingen är väl förvånad. De köper, styckar upp, lägger ner, säljer vidare och bär sig åt för att tjäna pengar. Kanske behövs dom som någon sorts bulldozer för kapitalismen. Upprätthålla pressen och sätta skräck i facken – det gillar säkert många som placerar pengar.

Jag tycker förstås att vi borde kunna bättre, dvs vi borde ha ett samhälle utan riskkapitalbolag. Ett demokratiskt styrt samhälle och ett samhälle där långsiktighet och socialt ansvar ska var bärande principer för beslut som tas i företagen.

Därför borde en mer omfattande diskussion om spekulationsekonomin föras.

För någon dag sedan publicerades en undersökning om hur stor andel kvinnor som jobbar i riskkapitalbolagen. Inte helt överraskande var männen i mycket stor majoritet, i en del saknades kvinnor helt. För mig är det en bra illustration på att nånting är sjukt i riskkapitalbolagen. Exakt vad just detta tyder på vet jag förstås inte men kanske går det att hoppas att kvinnor har bättre omdöme och vill göra mer rätt och viktigare saker än att jobba i riskkapitalbolag.

Den snabba, och denna gång ganska primitiva, reaktionen var dock att nu måste kvinnor in i riskkapitalbolagen. En ledarskribent på Aftonbladet argumenterade till och med för att det var ” dessutom en fråga om demokrati eftersom dessa bolag i stor utsträckning påverkar vilken skola, vård och omsorg vi har i dag.” Men då är det väl rimligen det vi ska ändra på – inte blir det demokrati av några fler kvinnor på dessa arbetsplatser. Samma ledarskribent uttryckte också att det skulle vara bra för riskkapitalbolagen ekonomi med fler kvinnor och därför… Jag har aldrig tidigare läst på en socialdemokratisk ledarsida att riskkapitalbolagens vinster bör öka!

Det är förstås inte bra att en del arbetsplatser har väldigt ojämn könssammansättning men den ändring av riskkapitalbolagen som bör göras handlar i första hand om helt andra saker.