Odell vet vad han gör.

Nya sätt att sätta hyror ska få fart på byggandet. Är det nån som tror att det kan betyda nåt annat än högre hyror?

 Igår kom regeringens proposition om de allmännyttiga bostadsföretagen och nya sätt att sätta hyror. Nu väljer den ansvariga ministern Mats Odell att betona att förslaget ska ge ett ökat byggande och metoden är självklar. Öka lönsamheten i fastighetsbranschen så ökar investeringarna. Enklaste sättet att öka lönsamheten är förstås att höja hyrorna och det är i hög grad vad det här handlar om. Givetvis finns helt andra metoder att välja men det skulle nu vara ett avsteg från att bejaka marknaden.

 De kommunala bostadsföretagen ska upphöra (i realiteten) att vara allmännyttiga och istället drivas affärsmässigt. En del av allmännyttan har varit att ha självkostnad som princip men det upphör nu, dvs om propositionen går igenom. Hyrorna har hittills satts med de allmännyttiga bostadsföretagens hyror som norm men det kommer inte att gälla i fortsättningen.

 En lite förenklad beskrivning är att det hittills varit den kommunala allmännyttiga bostadsföretagen som varit modellen och normen också för de privata och nu blir det tvärtom. De privata företagens princip, affärsmässigheten, ska styra även de kommunala. På sikt är det här förstås en mycket stor förändring av bostadsmarknaden.

 Det kommer att bli högre hyror men också betydligt större hyresskillnader, jämför gärna med bostadsrättmarknaden. Segregationen kommer att öka.

 Det har ju varit en ganska lång process men knappast nån stor allmän diskussion. Jag tycker det verkar som om för många vill att frågan ska lösas i en ganska begränsad krets och så verkar det nu bli. Möjligen är frågan lite för krånglig.

 Det som såg att dra ihop sig till en stor ideologisk strid blåstes av genom ett gemensamt förslag från Sabo (de kommunala bostadsföretagens organisation) och Hyresgästföreningen. Tyvärr var det inget bra förslag utan snarare ett förslag som verkar vilja rädda det som räddas kan, inte minst den egna organisationen.

 Och över alltihopa vakar EU och EU:s regler som var den direkta bakgrunden till att utredningen en gång i tiden tillsattes av Mona Sahlin som då var samhällsbyggnadsminister. Troligen är relationen till EU den mest avgörande faktorn till att frågan inte tas upp som en viktig ideologisk fråga. Det skulle naturligtvis vara ett allvarligt bakslag om det visar sig att EU verkligen har en avgörande roll, för ingen minns väl att den frågan var redovisad inför medlemskapet och folkomröstningen 1994.

Svajig Euro

Euro-samarbetet visar att det EMU:s grundidé inte fungerar. Penningpolitik räcker helt enkelt inte.

 När jag argumenterade mot en svensk anslutning till EMU/Euron inför folkomröstningen 2003 så tog jag bland annat upp risken för kriser när ekonomin utvecklas olika i olika delar av valutaområdet. Skillnaden till en nationell valuta är ju väldigt stor, framförallt för att omfördelningsmöjligheterna genom statens/EU:s budget är så olika.

 Staterna har ju en budget på mellan 30 och 50 % av BNP men EU:s budget är på ungefär en procent. Det ger ju väldigt begränsade omfördelningsmöjligheter i EU jämfört med hur en nationell omfördelning mellan olika regioner kan fungera. Och det är ju precis det vi ser nu.

 Det blir en ingen omfördelning till de delar av Europa som fåt problem med ekonomin istället gäller Eurons järnhårda lagar och tvingar fram nedskärningar i de offentliga utgifterna, välfärden alltså. Det är så det är tänkt och därför borde ingen vara förvånad.

 Euron är lite av nyliberalismens krona (!) på verket. Den ventil som en rörlig valuta kan vara finns ju inte längre. Och några omfördelningsmöjligheter av betydelse finns ju inte heller. Återstår nedskärningar och lönesänkningar.

Målstyrningens död

Idag visar regeringen tydligt målstyrningens misslyckande, miljön får betala.

 Sedan ganska länge har målstyrning varit den politiska styrningsmodell som dominerat i Sverige. Under 80-talet pågick slaget men sedan början av 90-talet har målstyrningen alltmer vunnit. Det går inte att säga tanken bakom målstyrning är god, den är bara naiv.

 Det borde vara självklart att politiska mål åtföljs av åtgärder och en analys av målkonflikter men genom målstyrning så kan de politiskt ansvariga låtsas/intalas att det inte behövs. Men så är förstås inte fallet och idag kom ett nytt tydligt exempel.

 Idag har regeringen tvingats redovisa att de miljömål som riksdagen beslutat inte kommer att klaras, möjligen ett av 16 kommer att klaras. Är det nån som är förvånad? Visst är det ett politiskt misslyckande att regeringen inte bättre beslutat om insatser för att klara målen men framförallt är det misslyckande för styrmodellen.

 Politik är ju i själva verket i hög grad en intresseavvägning och ställningstaganden till målkonflikter. Där är målstyrning naiv, det är bara att beklaga att miljöpolitiken är ett av de områden där misslyckandet märks tydligast.

Finns en genomtänkt bostadspolitik?

Jag kan inte hitta några förslag som löser de viktiga bostadspolitiska frågorna, när jag läser de rödgröna partiernas artikel.

 Jag tyckte det var hoppfullt när de rödgröna partierna kom med ett gemensamt bostadspolitiskt förslag i början av februari. Visst saknades en del och visst verkade det väldigt exakt när det gällde kilowattimmar men väldigt luddigt när det gällde hur nya bostäder skulle byggas med rimliga hyror. Men det fanns ju tid att utveckla politiken.

 När partiledarna/språkrören idag på DN-debatt kommer med några mer konkreta besked med också tvingas välja vad de vill betona så blev jag väldigt besviken. Nu blir det tydligt att det är beskeden om fastighetsskatten som är det viktiga. Kostnadsneutraliteten mellan upplåtelseformer ska utredas men inga som helst konkreta redovisningar om vad det kan innebära. Fastighetsskatten som borde kunna vara ett instrument för kostnadsneutralitet ska uppenbarligen inte användas.

 Och så förstås fortsatt total tystnad om regeringens förslag att göra allmännyttan affärsmässig. Hur tolkar de rödgröna partierna det egentligen? Jag tror att det förslaget, som tydligen de rödgröna partierna stöder, innebär allvarliga begränsningar att bedriva den bostadspolitik som partierna säger sig önska, men önska räcker inte.

• Hur ska nyproduktionen klaras?
• Hur ska kostnadsneutralitetens uppnås?
• Vilka instrument tänker sig de rödgröna partierna att använda i kampen mot segregationen?

 Till alldeles övervägande del så saknas svaren. De borde komma nu innan riksdagen behandlar förslaget om nya förutsättningar för allmännyttan och hyressättningen.

 Jag hittade en illavarslande formulering i dagens artikel (som jag missat i det tidigare materialet). De rödgröna partierna skriver så här

 ”Vi vill möta bostadsbristen genom ökat bostadsbyggande. Vårt gemensamma mål är att bostadsbyggandet 2016 ska uppgå till 40.000 bostäder om året varav en majoritet bör vara hyresrätter. Möjligheterna att klara detta är beroende av den ekonomiska utvecklingen samt insatser från kommunerna.”

Jag tror att nyproduktionen av bostäder är väldigt avgörande för bostadspolitiken. Det går inte att försvara en bostadspolitik om den inte klarar att ge alla möjligheter till ett boende, då kommer kraven på att marknaden tar över. Men det är också viktigt att nya bostäder kan produceras till rimliga priser, annars kommer nyproduktionen att öka värdet och priset på gamlas bostäder som innebär mycket stora förmögenhetsöverföringar. De rödgröna partierna verkar dessvärre vara tomhänta när det gäller en av bostadspolitikens grunder.

Avregleringen märks. Taken rasar.

Inom byggsektorn kom avregleringen tidigt och effekterna märks tydligt.

 Under 90-talet genomfördes en omfattande avreglering av byggsektorn. Mest uppmärksammat var nog avregleringen av bostadssektorn även om debatten om detta inte har varit särskilt stor. Till stora delar la staten ner sin bostadspolitik och n u kan vi tydligt se effekterna, men det har jag skrivit om tidigare och tänkte inte ta upp just detta nu. Men en del av avregleringen gällde allt byggande. Normer mjukades upp och kontrollen privatiserades.

 Skälen till avregleringarna var både en stark kritik från byggarna och en alltmer uppbyggd skepsis mot myndigheters verksamhet. Jag kan inte påstå att det helt saknades grund men givetvis hade förändringar kunnat göras utan att ta steget till en privatisering.

 Genom att byggarna nu själva får välja vilka som ska kontrollera deras byggen så blir mekanismerna såna att de som har hård kontroll säljs bort och försvinner eller får lätta på sina insatser.

 Det verkar nu allt tydligare att vinterns takras beror på att konstruktionen eller utförandet har varit för dålig. På DN-debatt tas detta upp idag och debattören menar också att forskningen är eftersatt. Jag tror att det har starkt samband med att staten dragit tillbaka sina aktiviteter i byggsektorn. Därmed har kompetensen och intresset flyttat till företagen som drivs av betydligt mer kortsiktiga intressen. Nu är det dags att staten och kommunerna tar tillbaka initiativet.

(Om du går till DN-debatt så läs inte bara rubriken, den är som vanligt missvisande).

Socialisera myndigheterna

När de demokratiskt kontrollerade myndigheterna inte tillåts göra sitt jobb så dyker privata myndighetsliknande lösningar upp. Det kallas certifieringar.

 Nu kommer böndernas och slakteriernas svar på kritiken mot de dåliga förhållandena inom svinuppfödningen. Det ska bli en ny certifiering av hela branschen, eller snarare de delar av branschen som väljer att gå med i systemet. Det kommer naturligtvis de allra flesta att göra men troligen inte riktigt alla för obligatoriskt blir det förstås inte. Det borde det bli.

 Vi borde veta att all grisuppfödning i landet görs på ett rimligt sätt. Därför borde helt enkelt de statliga reglerna skärpas och myndigheterna ges de resurser som behövs. Nu kommer istället reglerna att fastställas av något eller kanske några privata certifieringsföretag som också ska se till att kontrollen görs

 Det finns många skäl till att myndigheterna försvagats och det har inte alltid varit negativt. De politiska beslutsfattarna har inte alltid vågat ta striden mot bland annat näringslivsintressen. Finansieringen av myndigheter verkar också vara svårare än motsvarande privata lösningar fast det borde vara tvärtom, eftersom alla måste vara med. Dessutom har offentliga verksamheter blivit alltmer snärjda av hårda regler bland annat av EU:s regelverk som inte alls omfattar privata företag.

 Jo, jag tillhör också dom som många gånger svurit över ”hopplösa” myndigheter och visst måste vi se upp med alltför starka myndigheter men hellre kontrollerade offentliga myndigheter än privata okontrollerade myndighetsliknande strukturer.

 Men med rätt uppdrag, bra regler och demokratisk kontroll så väljer jag ändå riktiga myndigheter hellre än en djungel av certifieringar.

Inte bara i Holland

”Matens pris” i SR redovisar att den holländska växthusindustrin släpper ut stora mängder koldioxid utan att betala koldioxidskatt. Man behöver inte åka till Holland för att hitta sånt.

Sveriges Radio har i en programserie ”Matens pris” bland annat uppmärksammat matproduktionens stora miljöpåverkan. Det är bra, men när exemplen förläggs till andra länder kan man kanske tro att den svenska produktionen och de svenska reglerna är bättre.

Idag, 14 mars, handlade programmet om den holländska växthusindustrin som släpper ut stora mängder koldioxid och, enligt programmet, så har växthusindustrin förmånligare skatteregler för koldioxidutsläpp än andra branscher.

Det stämmer säker och samma förhållande gäller i Sverige. Till exempel är skatten på el som används i växthus bara 0,5 öre men systemet med låga skatter gäller all energisanvänding i växthus, som framgår av skatteverkets information.

Så här års brukar vi dessutom få lite märkliga smakprov på slöseriet i växthusbranschen. Redan för en månad sedan kom faktiskt det första exemplet men redovisningen den gången handlade bara om priset, som var 798 kronor för ett kilo gurka. Då skrev jag bland annat . ”Snart kommer tomaterna och lite senare potatisen och jordgubbarna. Samma tokpriser och orimlig energiåtgång. Köp dom inte. Det är inte bara priset som är galet.

Det är ju inte alls första gången men jag blev ändå lite förvånad att grönsakerna redan kommer. Det har ju knappast varit plusgrader någonstans i Sverige sedan vintern kom.” Nu har potatisen också kommit men jag kommer inte ihåg hur mycket den kostade.

Visst är det bra att Matens pris uppmärksammar växthusbranschen i Holland, den är ju gigantisk jämfört med den svenska. Möjligen fick jag ett intryck att de kryddade anrättningen lite väl hårt. Jag tänker på uttryck som att ”koldioxiden släpps rakt ut i luften”, eftersom det inte finns nån reningsmöjlighet så är det ju så det går till men vid ett tillfälle så sas faktiskt att ”50 procent av koldioxiden går rakt ut i luften”. Jag blev väldigt nyfiken på var resten tog vägen men nåt svar kom inte.

Spelar med hyresgästernas trygghet

(Publicerad i ETC Örebro som analys av beslutet att sälja 1148 lägenheter i Brickebacken, Oxhagen, Varberga och Vivalla i Örebro)

För den borgerliga majoritetens företrädare har ambitionen varit att öka mångfalden i de områden där det nu ska säljas lägenheter. Det låter som en god målsättning men det finns ingenting som talar för att en försäljning till privata fastighetsägare ökar mångfalden. För att det ska vara trovärdigt skulle väl åtminstone några idéer eller exempel presenteras. Men de exempel som finns är snarare avskräckande. 

 Riktigt katastrofala exempel på hur privata fastighetsägare agerar i lite mindre attraktiva områden kan vi hitta i Herrgården i Malmö, Gårdsten i Göteborg och Kvarntorp i Kumla där de kommunala bostadsbolagen tvingats ta över bostadsfastigheter som mer eller mindre övergivits av ägarna. I Örebro finns exemplet Baronbackarna där en del av området såldes när de borgerliga partierna senast hade makten i början av 90-talet. Det har inte lett till någon som helst förbättring och jag har inte hört någon som påstår det, men det har inte heller varit någon katastrofal utveckling.
Öbos styrelsemajoritet har valt att sälja lägenheter i områden med lägre efterfrågan och attraktivitet och det är just i sådana områden som de besvärande exemplen finns. De privata fastighetsägarna har helt enkelt tröttnat på för låg avkastning och det är ju det som styr deras beslut. 



Kan det vara så att Öbos ledning har insett problemet och försöker begränsa skadan? De lägenheter som valts  ligger i områdenas utkanter och det är ett medvetet val. Urvalet har gjorts för att Öbo ska kunna  ”Behålla taktpinnen och styrkraften vad gäller stadsdelens fortsatta förvaltning och utveckling” som de skriver i sina riktlinjer. Vad ska man då med andra fastighetsägare till?
Och visst känns det som ett sista halmstrå när det tycks finnas förhoppningar att mångfalden ökar om Öbos köregler inte omfattar alla lägenheter, som kommunalrådet Fredrik Persson (MP) verkar hoppas på.  Bostadssegregationen är i hög grad ett resultat av orättvisor i samhället. Men ökat godtycke i lägenhetstilldelningen istället för öppna regler kommer inte att minska orättvisorna.
Företrädare för den politiska majoriteten medger nu att det är andra åtgärder som krävs för att öka mångfalden men sådana planer saknas, möjligen med undantag för Vivalla. Och sanningen är ju att det är själva försäljningen som har varit i fokus, eller som Öbos vd Ulf Rohlén beskrev bakgrunden till försäljningsförslaget som styrelsen nu antagit ”Det var det tydligaste uppdraget jag fick”. Inte mångfald. Inte bättre ekonomi. Inte ökad attraktivitet. Det var försäljning som var uppdraget.


De ekonomiska frågorna har naturligtvis också haft en plats i diskussionen. För bara några veckor sedan sa kommunstyrelsens ordförande Staffan Werme (FP) att den planerade fastighetsförsäljning kommer att ge en årlig resultatförbättring på cirka 50 miljoner kronor för Öbo. En försäljning skulle därmed ge fyra till fem procent lägre hyror, enligt Werme. Bo Westerling kommentar om Wermes uttalande är ”Han vet inte vad det här kommer att inbringa”.
Mats Sjöström, som representerar Socialdemokraterna i Öbos styrelse är ännu tydligare när han säger  ”Den här affären har ingen som helst förutsättning att ge ett sånt resultat”. Och när Öbos vd framhåller  ”Vi behöver inte pengarna som kommer in” så är det förstås också ett sätt att göra förväntningarna realistiska. Det är nog klokt. För när affären är klar kommer ju siffrorna på bordet.
Och varför skulle vi tro att det är Öbos och hyresgästernas ekonomi som Staffan Werme slår vakt om. Han som för bara några månader sedan tvingade av Öbo 450 miljoner kronor som istället hamnade i kommunkassan.


Det verkliga agerandet stämmer bättre med den beskrivning som gjordes av Moderaternas kommunalråd Inger Högström Westerling för drygt ett halvår sen när bostadsbyggandet diskuterades i Örebro kommun fullmäktige. Hon lyfte då fram Öbos låga hyror som ett problem som gör att privata fastighetsägare inte vill investera i Örebro.
Och visst är hyresgästernas oro för vad som händer med hyran befogad. Regeringen är ju i full färd med att göra hela hyresmarknaden mer affärsmässigt styrd och de allmännyttiga bostadsföretagen kommer inte längre att vara avgörande för hyresnivåerna.

 (Publicerad i ETC Örebro)

Inte fler poliser

Socialtjänstens och skolans socialt förebyggande arbete får inte innebära att de blir nån sorts hjälppoliser.

 Det är tragiskt att läsa regeringsutredaren Carin Götblads förslag som hon idag (10/3) redovisar i en artikel på DN-debatt. Det är tragiskt därför att utsatthet och utanförskap har gått så långt som beskrivs i artikeln med ökade ekonomiska skillnader och utanförskap. Det är tragiskt därför att regeringens, och kanske hela samhällets, perspektiv på problemen blir riskerna för ökad brottslighet.

 Villkoren för unga människor har på flera sätt blivit tuffare. Ökade ekonomiska skillnader tillsammans med en ökad kommersialisering av ungdomarnas liv skärper motsättningarna. Skolans förändring där friskolereformen minskar intresset att satsa på resurskrävande elever samtidigt som prestationskraven ökar. Kommunernas minskade insatser på fritidsgårdar och föreningsstöd som tidigare nådde breda ungdomsgrupper. Listan kan tyvärr göras längre.

 Ingen borde vara överraskad över att samhällsutvecklingen de senaste 20 åren ger de konsekvenser som Carin Götblad beskriver. Men det är inte genom polisen eller polisliknande insatser från skola och socialtjänst som problemen ska lösas. Det borde vara genom mer grundläggande förändringar som minskar orättvisorna och som ökar insatserna för att alla ska få likvärdiga förutsättningar.

 De förslag som Carin Götblad har, bland annat ”sociala insatsgrupper” kommer i bästa fall att lindra de allra värsta effekterna av orättvisor och utslagning. Kanske är det också det som är meningen. Kanske handlar det bara om att skydda samhället från den brottslighet som kan drabba alla och envar som det nu handlar om att stoppa.

 Många ungdomar som drabbas av ökade orättvisor och minskade samhällsinsatser kommer givetvis inte att blir föremål för de ”sociala insatsgrupperna” eller för skolans uppdrag att försöka minska utslagningen. För de flesta går det ju dessbättre inte så långt som till utslagning eller brottslighet. Friskolorna får väl helt enkelt skärpa kraven på vilka elever som tas emot, det låter väl som den enklaste åtgärden.

Ansvaret för vår mat

Kan den enskilde konsumenten verkligen ta hela ansvaret?

Efter avslöjandena om sojaodlingen i Brasilien har en ny diskussion om matkvalitet, hälso- och miljöfrågor tagit fart. Avslöjandena handlar om att stora mängder soja som importeras till Sveriges svinuppfödning har odlats med bekämpningsmedel och under förhållanden som inte skulle godtas i Sverige.

Är det LRF, en enskilde bonden, foderimportören, slakterierna, handeln eller den enskilde konsumenten som bör se till att denna import försvinner eller ännu hellre den här typen av odling upphör. Det är ju lantarbetarna i Brasilien som drabbats hårdast. Alla förslag som hittills hörts i debatten har på nåt sätt byggt på att det ytterst är den enskilde konsumenten som har makten, även om den makten flyttar åtgärderna ”uppåt” i kedjan. Men det måste finnas märkning, det måste finnas goda alternativ och konsumenter som vill betala och inte minst ta sig tiden att göra ett väl övervägt val.

Är det nån som egentligen tror att det är realistiskt? Knappast och det är väl därför som det finns en benägenhet att flytta ansvaret ”uppåt” i kedjan men var hamnar vi då. Vill vi att LRF ska få avgöra vad som ska få finnas på tallriken? (Det är ju egentligen inte bara maten det gäller). Kanske känns det lite slitet men måste vi inte upprätta en ordentlig samhällskontroll. Inte nödvändigtvis så att bara en sort eller en variant finns men med mycket hårda minimiregler och med en kontroll som kan leva upp till detta. Idag finns en tendens till att samhällets kontroll försvagas och ersätts av olika certifieringar och märkningssystem som sköts av företag även om del kanske kallar sig föreningar. Men var finns överblicken. Jag håller faktiskt på att förlora tilltron till de flesta märkningssystem som används. Dels för att några har urvattnats och dels för att de tar upp alldeles för begränsade aspekter. Kom igen staten!