Granska elbranschen

Det är nu drygt 20 år sedan elbranschen avreglerades. Alla förstår ju att för en sådan bransch kommer det alltid att finnas hundratals regler för att hela vårt sammankopplade elnät ska fungera och det tror jag vi alla vill. Så avregleringen gällde ju bara att vi som elanvändare skulle kunna välja att köpa elen från andra bolag än de äger elnätet där vi bor. Dessutom blev det nya regler också för elnätet.

Jag ska nu cirka 20 år efter avregleringen ge en enkel ögonblicksbild av hur det fungerar:

Vi har bytt elbolag igen! För att få ett någorlunda bra pris så ska man byta bolag, kanske lite svårt att förstå men så är priserna giorda. Nya kunder erbjuds nämligen lägre pris an tidigare kunder som vill förlänga. Dessutom har några bolag, alltid, kampanjpriser och just nu när vårt avtal löpte ut så ingick inte vårt bolag bland de kampanjande. Så var det också för tre är sen när vi bytte senast (vi brukar har treårsavtal).

Skillnaden i pris mellan att byta och förlänga var över 20 procent och det betyder över tusen kronor om året. Inte jättemycket pengar men ändå värt någon timmes insats och dessutom slippa känslan att ha blivit lurad (det är värt mer). Hur kan så stora prisskillnader förekomma när ”produkten” är exakt densamma och levereras till exakt samma plats (uttagen i väggen). Det är dessutom lätt att hitta priserna till alla bolag.

Det är väl ganska uppenbart att elbolagen spekulerar i att en hel del kunder slentrianmässigt förlänger sina avtal och då kommer mer pengar som kompenserar de lite lägre kampanjpriserna. Som jag påstått många gånger förr: Tro inte att en marknad fungerar särskilt bra!

Jag har bloggat om detta tidigare se länkar i slutet.

Avregleringen fick ju också konsekvenser för den del som fortsatta att vara reglerad och styrd av tillstånd, alltså nätverksamheten. De senaste åren har vi ju märkt kraftiga höjningar av nätavgifterna och möjligen är det nu så att regeringen kommer att ingripa. Mönstret bakom prishöjningarna är ganska klassiska. Den första effekten av avregleringen, som innebar att elförsäljning och nätverksamhet separerades, var att antalet personer som skötte näten minskade och istället ökade marknadsavdelningar och administration. Den andra effekten var att bolagen började söka luckor i lagstiftningen som egentligen bygger på att nätavgifterna bara ska motsvara självkostnad. Till slut lyckades nätbolagen övertyga nån domstol att de borde ha rätt till avkastning och dammluckorna öppnades. Till detta ska läggas att riksdagen och den allmänna opinionen krävt ökad leveranssäkerhet som rimligen också kostar.

Jag har däremot sett väldigt lite av någon ordentlig granskning och debatt. Jo förstås, en del ifrågasätter tillstånden för näten och de monopol som de innebär. Jag tror att en uppluckring av det bara skulle försämra läget.

Trots allt så har delar av elförsörjningen gått åt rätt håll. Vind- och sol ökar och kärnkraften kommer att avvecklas. Jag gissar att marknadsförespråkare hävdar att detta delvis skett tack vare avregleringen men inte heller det har varit föremål för mycket debatt.

Det som skett är, enligt min mening, en mycket intressant marknadsmanipulation som inte är en följd av avregleringen utan är ett direkt inhopp av en lagstiftning. Det är de sk gröna certifikaten jag menar. Gröna certifikat som ”tvingar” oss alla att köpa en viss andel vind- eller solel. Certifikaten har varit viktiga för att öka elproduktionen och därigenom också satt lite press på priserna. Därför har inte heller priserna på el ökat särskilt mycket de senaste åren.

Jag tycker att stora delar av avregleringen visar hur illa marknaden fungerar men jag tycker ändå att det skull vara intressant med en bredare granskning av hela effekten.

Som sagt; jag har bloggat på detta tema tidigare och här några ganska gamla inlägg.

 

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2012/03/09/finns-det-lyckade-avregleringar/

 

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2014/02/19/avregleringar-och-skurkfasoner/

 

 

Vilka ska ha yrkesförbud?

Eller kanske: Vilka ska kunna vara politiskt engagerade? Om vi menar allvar med att fler ska engagera sig politiskt så måste vi också fundera över vilka konsekvenser vi tycker att ett politiskt engagemang ska ”leda till”. Jag tänker närmast på diskussionen om Elin Segerlinds jobb på P 4 Värmland som nu samstämmigt (?) verkar ifrågasättas sedan det visat sig att Elin är aktiv i Vänsterpartiet.

Frågan är förstås betydligt större än så och handlar inte bara om hur fler kan engageras i politiskt arbete utan om hur vi ser på partipolitiskt engagemang överhuvudtaget. Jag skulle gärna se mångdubbelt fler partipolitiskt aktiva i alla(!) partier, eller nästan alla partier. Tyvärr är den långsiktiga utvecklingen att antalet politiskt aktiva minskar. Det gäller inte Vänsterpartiet men flertalet andra partiet även om det förstås går lite upp och ner i takt med opinionsläget.

Men om konsekvensen av ett politiskt engagemang är att många dörrar stängs, till exempel i yrkeslivet, så är det väl inte konstigt om många tvekar inför att engagera sig. Jag är medveten om att det finns fler skäl.

Vi behöver fler som aktivt och kunnigt deltar i den politiska diskussionen och ett medlemskap i ett parti är en bra sådan möjlighet. Vi behöver fler som är med och utformar partiernas politik. Vi behöver många som på ett ”kamratligt” sätt är med och diskuterar och ifrågasätter de ledande företrädarnas agerande och ställningstaganden.

I redovisningen av nyheten om Elin Segerlinds jobb (vikariat) på P 4 Värmland så framstod det som självklart att det varit ett misstag och de kritiska frågor som ställdes handlade om hur detta kunnat ske och varför det inte upptäckts tidigare. Ingen fråga togs om detta var principen var rätt eller rimlig! Det framgick att inga tveksamheter märkts men ”blotta misstanken”… Blotta misstanken om vadå, undrar jag. Nu gällde det public service men vilka fler områden skulle kunna bli aktuella?

Kan en rektor vara politiskt aktiv? En lärare? En domare? En åklagare? En polis? En dörrvakt? En arbetsförmedlare? En läkare? Jag inser att denna lista kan uppfattas lite skruvad men visar ändå ett problem som inte fullt ut kan lösas med yrkesförbud.

Förutom yrkesförbud har vi också ett samhällsklimat som i allt högre snarast stigmatiserar politiskt arbete. Jag är aktiv i två föreningar, en utvecklingsförening här i Klintehamn och ett politiskt parti. Det är ganska tydligt att det ena är fint och värt att uppskattas men det är andra är tveksamt och inget att gilla. Värst i detta avseende är nog massmedia!

Jag har under den tid, snart 50 år, jag varit politiskt aktiv blivit intervjuad ganska många gånger, ibland av journalister som jag känt till haft andra politiska sympatier. Jag har aldrig uppfattat det som ett problem, snarast har jag uppfattat att de verkligen bemödat sig om att hantera intervjun korrekt och inte försökt vinkla utifrån den egna politiska uppfattningen. Jag menar helt enkelt att det kan vara positivt att det finns en öppenhet om de politiska sympatierna för vi tror väl inte att journalister saknar politiska åsikter…

Här finns ett av inslagen om Elin Segerlind

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6899367