Vänstern måste tänka till

Tankesmedjan Katalys har lagt fram ett omfattande förslag till reformerat skattesystem. Katalys har tidigare haft en tydlig vänsterprofil och därför är många delar av deras skatteförslag, minst sagt, förvånande:

• Sänkt inkomstskatt med 20 000 kronor i månaden för den som har en månadslön på 150 000, som till exempel statsministern har.
• Arbetslöshetsersättningar över 4 000 kronor i månaden ska ges som lån!
• Pensionsrätten för tiden som föräldraledig försvinner.
• Bolagsskatten avskaffas helt.

Och den höjda skatten på maten kan nog också läggas till den listan.

Förslagets syfte är, enligt författarna:

1. Häva utanförskapet, öka jämlikheten och förbättra och försvara välfärden.

2. Rädda klimatet och den ekologiska mångfalden från dagens utveckling som utmanar livet på jorden som vi känner det.

Och receptet är att öka den offentliga verksamheten och då krävs en högre skattekvot. Och den finns utan tvekan intressanta förslag och resonemang i deras rapport. Men till stor del går de ändå vilse i ett alldeles för ekonomistiskt tänkande som påminner mycket om Moderaternas ”arbetslinje”.

De som gynnas är personer med goda inkomster och en stark ställning på arbetsmarknaden, genom sänkta skatter på höga inkomster och samtidigt för höginkomsttagarna bättre sjukregler och högre pensioner.

En del av de höjda skatterna, i första hand fastighetsskatten, kommer förstås att betalas av de med höga inkomster men inte alla drabbas av detta och dessutom sannolikt en del med låga inkomster. Men jag tror ändå att en höjd fastighetsskatt är rätt väg även om den nivå som Katalys föreslår verkar hög. De föreslår 1,6 % av taxeringsvärdet vilket är en hel högre än den tidigare fastighetsskatten som var 1 %.

Dessutom förslås höjd moms bland annat på mat. Med det ekonomistiska resonemang som Katalys har å är det rimligt att höja skatterna på bostäder och på mat. Det ju precis sådana ”skattebaser” som är stabila och därför inte anses vara skadliga för ekonomins sätt att fungera. Alla måste ju……

Förslagets tydliga ekonomistiska linje framgår kanske tydligast i deras förslag om A-kassa. Arbetslöshetsersättning över 4 000 kronor i månaden ska ges i form av lån, upp till 75 procent av den tidigare inkomsten. Visserligen med generösa avskrivningsregler, om man kan återgår i arbete. För äldre arbetslösa är risken uppenbar att en stor skuld ska återbetalas av pensionen. Det här är ett förslag som skulle vara omöjligt (trodde jag) att lägga fram, till och med för en moderatledd regering.

En positiv beskrivning av förslaget kanske kan vara att det visar hur svårt det är att hitta ett skattesystem som fungerar både för att ge bra välfärd och att tillgodose marknadssamhällets mekanismer. Därför måste nog en rimlig slutsats vara att välfärden bäst värnas om vi också vågar utmana marknadsekonomins inneboende mekanismer med vinstintressen och inkomstskillnader. Vänstern måste tänka till! Det behövs betydligt mer radikalt omtänkande för att klara de utmaningar som vi står inför.

En grundläggande utgångspunkt för en mer radikal förändring borde vara att också öka demokratin. Medborgare istället för kund kan man också utrycka det. Tyvärr verkar den apekten helt ha tappats bort i rapporten från Katalys och möjligen har de i hastigheten avskaffat kommunerna. Den kommunala beskattningsrätten har de i varje fall tagit bort. Jag tror inte mer centralt fattade beslut är ett sätt att öka demokratin.

Avslutningsvis så har jag dessutom ett stort tvivel på att kalkylerna som Katalys presenterar går ihop. Det är bra att föreslå satsningar på mer och bättre offentlig välfärd och det är förstås rätt att också räkna in de statsfinansiellt positiva effekterna, som de gör, det är svårt att hitta de minskade skatteintäkter som följer av en minskat privat konsumtion som rimligen måste komma om skattekvoten ökar från 44 % till 51 %.

Här kan du hitta hela rapporten: http://katalys.org/

Här är deras presentation på DN Debatt, 10 november: http://www.dn.se/debatt/sa-far-vi-ett-smartare-och-rattvist-hogskattesamhalle/

När marknadskrafterna ska styra

En bra välfärd på lika villkor borde vara en de centrala utgångspunkterna för politiken. Och ganska ofta så låter det också så. Vård, skola och omsorg har varit slagord som alla partier använt i sin retorik under lång tid och särskilt i valrörelserna, även om det var lite mindre framträdande 2010.

Men om man skrapar lite på den ytliga propagandan om välfärden så framträder förstås en annan bild. Idag tar DN, i en ledare, upp frågan om välfärdens finansiering som givetvis är en av de grundläggande förutsättningarna.

DN avvisar, i princip, möjligheten att finansiera en bättre välfärd men ökade skatter. Det är en ganska vanlig uppfattning men frågan är om den är sann och vad det i så fall betyder.

DN:s utgångspunkt är inte välfärden utan hur vi ska kunna ha en någorlunda fungerande marknadsekonomi och då blir slutsatsen att skatterna inte kan höjas. Jag tycker DN överdriver men problemet finns där. En ekonomi som bygger på privata vinstintressen och egennytta kräver förstås också regler som belönar detta.

DN förordar därför tillväxt som medel att förbättra skolan och vården. Det finns många invändningar mot att detta är en framkomlig väg. Den starka tillväxten under 60- och 70-talen möjliggjorde stora skattehöjningar och det var skattehöjningarna som gjorde att välfärden kunde byggas. Om tillväxten istället ska ”stimuleras” med skattesänkningar kommer det inte att fungera.

Dessutom finns det mycket som talar för att klimathotet, resurstillgången och andra gränser som miljön sätter måste påverka hela den ekonomiska politiken. Och svaret är knappast ökad tillväxt.

Slutsatsen måste vara att vi vågar ifrågasätta drivkrafterna i dagens ekonomiska system. Varken välfärden eller miljön mår bra av de förutsättningar som marknadsekonomin kräver.

Eller så kommer den offentligt finansierade välfärden att urgröpas och den ”möjligheten” pekar också DN på när de skriver

”Uppslutningen är stor bakom offentlig finansiering av välfärden. Vi måste ändå vara beredda att ställa frågor. Måste alla använda exakt samma tjänster, och i vilken mån får krav och betalningsvilja påverka nivån? Måste vården ransoneras och behovsprövningen skärpas?

Om skattevägen blir den enda till en ständigt utbyggd välfärd stryps den ekonomi som i grunden tar notan.”

Jag stärks i slutsatsen att marknadsekonomin inte har svaret på hur vi ska organisera ett framtida samhälle. Vi är värda nånting bättre.

Rutavdraget underminerar välfärden

För de som önskar mindre generell välfärdspolitik så är Rutavdraget en mycket listig konstruktion. Jag blir mer och mer övertygad om att Rutavdraget ingår just i en sådan strategi och därför borde den politiska oppositionen enigt och entydigt säga nej till detta avdrag. Huvudsakligen gäller detta också Rotavdraget även om det finns en del skillnader.

Just idag är det frågan om bartender som diskuteras. Det är nog inte många som tycker att en bartender hemma på festen ska ge skatteavdrag. Men förespråkarna tvingas bita i den sura oliven och försvara också detta eftersom de förstås inser att gränsen för rutavdraget hela tiden kommer att flyttas och det är en del av själva idén.

Förra veckan var det frågan om läxhjälp ska ge rutavdrag som diskuterades. Alla inser att en sån avdragsmöjlighet inte kommer att ge ökade möjligheter för de som har behov av stöd utan till de som har föräldrar med god ekonomi. Till viss del är det nog samma barn men till största delen är det inte så.  Allt pekar på att läxhjälpsavdraget ändå kommer att införas och på nåt sätt känns det väl ändå rimligare än avdrag för en bartender. Men givetvis så innebär det ett väldigt avsteg från den generella välfärdens idé där det är behoven och inte plånboken som ska avgöra vilket stöd som ges i skolarbetet. Det riskerar också att viljan att solidariskt betala riskerar att minska om fler och fler av tjänsterna ändå behöver kompletteras med egna köp.

Ett av borgarnas argument för Rutavdraget är att det inte är någon subvention eftersom statskassan får in mer pengar än skatteavdraget. Men det är förstås ett helt orimligt resonemang eftersom vårt välfärdssystem bygger på att en stor del av våra inkomster och vår konsumtion beskattas ganska högt, just för att de pengar som behövs till skola, vård, omsorg, gator, parker, polis… verkligen ska komma in till staten och kommunerna. Med en allt större del av sysselsättningen och konsumtionen inom dessa sektorer så kommer förstås skatteintäkterna att minska.

I morse var det en liten debatt på radion (P 1)mellan Maria Abrahamsson (M) och Hillevi Larsson (S) och det finns mycket att kommentera om den. Bland annat visade debatten att gränsen för vad som ska kunna ge rutavdrag kommer att bli allt svårare att dra, i synnerhet eftersom det uppenbarligen är många som önskar att gränsen ska förflyttas. Titta på Skatteverkets hemsida för att inse det. Idag är det till exempel möjligt att göra avdrag för att få häcken klippt men inte för att få träden beskurna. Idag är det möjligt att få avdrag för en kock i hemmet men inte hemkörd mat. Dessutom är det en enorm orättvisa mellan de som bor i en ägd villa och de som hyr en lägenhet.

Villaägande ger avdragsmöjlighet för snöskottning, gräsklippning, städning både ute och inne för att bara nämna några exempel. Dessutom ger ägandet möjlighet till avdrag för upprustning och ombyggnad. I en hyrd lägenhet ska hyran betala fullt pris för snöskottning, gräsklippning, städning ute och i det gemensamma trapphuset. Inga avdrag för upprustning eller ombyggnad är möjliga.

I korthet innebär rutavdraget:

• Skatteintäkterna kommer att minska.
• Viljan att vara med och finansiera en bra välfärd kommer att minska.

Troligen är det också en del i den borgerliga långsiktiga strategin.

Men när allt detta är sagt ska också sägas att det kan finnas anledning att se över reglerna, skatterna, kostnaderna för delar av tjänstesektorn. Det är ett problem att reparationer och renoveringar idag är så dyrt att alltför mycket hamnar på soptippen eller nåt liknande ställe. Om detta ska ändras så måste det förstås göras utan att nya stora orättvisor skapas eller att välfärden hotas.