Snäv syn på skolan

(Ledare i ETC Örebro den här veckan)
Genom det ökande mätandet och alltmer betygssättning blir det de lätt mätbara kunskaperna som skolan kommer att handla om. Skolan borde istället handla om förståelse av sammanhang och att skapa nyfikenhet.

Skolan är sedan en tid ett av de områden som diskuteras mest i den politiska debatten. Fler väljare än tidigare angav skolfrågor som avgörande för deras ställningstagande i förra årets val. I Socialdemokraternas kriskommission anges skolfrågorna som ett av de avgörande områdena. TV-programmet ”Klass 9 A”, som den här gången är hämtad från Örebro har satt starka avtryck i massmedias bevakning.

Dessvärre är det en väldigt snäv syn på skolan och skolans uppgift som redovisas och som ligger till grund för mycket av diskussionen. Det är de lätt mätbara kunskaperna som i allt högre grad framhålls och tidigare ambitioner om en skola för ett mer demokratiskt samhälle och arbetsliv känns alltmer avlägsen.

I klass 9 A är det Pythagoras sats och ordförståelse som blir exempel på viktiga kunskaper. En av de så kallade superpedagogerna säger med viss fasa i rösten att flera av klassens elever på ett prov har svarat att vitsippor är ett djur. För många som växt upp med vitsippor utanför husknuten är det förstås svårt att acceptera. Men kanske vet eleverna istället vad en proxyserver är eller kanske att LAN inte längre är en förkortning på de nedlagda länsarbetsnämnderna.

Relevanta kunskaper förändras helt enkelt och i en alltmer komplex värld borde skolan snarare satsa på förståelse av sammanhang och förmåga att hantera ny information och nya ord. Men istället är det enkla och lätt mätbara fakta som står i förgrunden. Regeringens krav på prov, betyg och andra kontroller driver tydligt skolorna åt det hållet även om flera andra ambitioner formellt fortfarande finns kvar i läroplanen.

Samtidigt betonas ”entreprenörskapet” och därmed förmågan att skapa nya idéer och hantera just den komplicerade omvärlden men lösningen på detta är att vi ska återskapa mer av en skiktad utbildning. Det är just det som är kännetecknet på Björklunds och regeringens gymnasiereform där en tydlig åtskillnad ska göras mellan studieförberedande program, yrkesförberedande program och lärlingsutbildningen. En statusordning som stärker klassamhället förstås. Bara en del elever ska erbjudas att i skolan tillägna sig de förmågor som behövs för att fullt ut navigera i samhället, ta tillvara sina demokratiska rättigheter och utöva sitt medborgarskap. För de övriga räcker det att bli anställningsbar på en arbetsplats där det är någon annan som sköter ruljangsen och fattar de viktiga besluten. 

Socialdemokraternas kriskommission framhåller skolan som ett viktigt område för förnyelse. Det är bra om partiet skaffar en egen skolpolitik och inte bara ängsligt vandrar i Björklunds fotspår som vi i alltför hög grad sett de senaste åren. Men då krävs en betydligt större ansats är den som kriskommissionen anlagt. Kriskommissionen väljer att se skolan enbart som en förberedelse för arbetslivet och som en del i Sveriges framtida konkurrenskraft. Givetvis betonas alla elevers lika möjligheter och därmed möjligheten till klassresor i båda riktningarna men det är ju knappast nåt nytt att försöka ta tillvara alla begåvningar oavsett bakgrund, Däremot finns inget i kriskommissionens förslag om skolan som en viktig del i ett mer demokratiskt arbetsliv eller som ett sätt att minska skillnaderna i levnadsvillkor. För det är väl knappast så att alla åker uppåt i klasshierarkin.

Skolan borde se som en av sina viktigaste uppgifter att grundlägga för livslångt lärande, inte minst genom att skapa nyfikenhet och lust till lärande. Lust till lärande hos alla åstadkommer man knappast med fler prov och kontroller där hälften av eleverna varje gång kommer att få beskedet att deras resultat är sämre än genomsnittet. Jag tror det är Michel Tournier som har sagt och skrivit ”Att undervisa ett barn är inte att fylla en vas – det är att tända en eld.”

Nyheter i public service

Jag såg en snutt i morgon-TV där det först var en liten ordväxling om public service och alla (bland annat en deltagare från Timbro) var rörande eniga om att public service är en viktig del i demokratin. Sen kom Tvärsnytt – våra regionala public service-nyheter.

Två polisnyheter och fyra idrottsnyheter och så vädret. Sånt kan göra den mest entusiastiska public service-vän tveksam.

Klassresor istället för jämlikhet

 Visst är det väl en rejäl positionsförflyttning att förespråka klassresor som mål istället för jämlikhet. Jag vet att en del ogillar höger- och vänsteretiketter men här är det väl uppenbart vad som är höger och vänster. Det är två ledande Socialdemokrater som idag, ganska uppgivet, skriver i Aftonbladet att ”Att lösa klyftor genom mer integration leder politiken fel.” Ord som jämlikhet nämns överhuvudtaget inte och istället skriver Carin Jämtin och Anneli Hulthén:

 ”Vi har allt mer blivit övertygade om att uppmärksamheten i stället bör riktas mot den sociala rörligheten och vad vi kan göra för att öka den. Det handlar om möjligheterna att ta sig till en annan social position än föräldrarna, att inte vara fastlåst av ett socialt arv. Det är den viktigaste frågan för sammanhållningen på sikt och det är här det största misslyckandet finns i dag.”

 Alla ska ha chansen i livets lotteri och men bara en del kommer att vinna och andra kommer att förlora. Det utropas som ”den viktigaste frågan för sammanhållningen”.

Stöd och granska public service

 Bra public service-massmedia är ett viktigt inslag i en bra demokrati. I Sverige har vi ganska bra public service genom SR, UR och SVT. De är en bra motvikt till allt starkare kommersiell prägel av opinionsbildning, information och underhållning. Dessbättre verkar det finnas hyfsad uppslutning av en fortsatt stark public service-verksamhet, men det hindrar inte att verksamheten utsätts för attacker.

 Dels har de kommersiella massmedia fått igenom krav som troligen kommer att begränsa spridningen av public service i Internet. EU ser ju som sin uppgift att framhålla marknadslösningar som samhällets huvudidé.

 Och nu kommer också attackerna från Moderaterna, den här gången genom kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth som för fram ytterligare förslag till begränsningar av public service verksamheten. Den är den ”gamla” diskussionen om underhållning och nöje som kulturministern tagit upp. Hennes tanke är att sånt som andra kanaler gör ska inte SVT och SR göra. 

 Idag går SR:s ledning till motattack på DN-debatt. Jag tycker de argumenterar ganska väl men ser det kanske lite för mycket från sin egen horisont. Det gjorde för övrigt ständigt i ännu högre grad SVT:s vd Eva Hamilton när hon i en intervju kommenterade kulturministerns förslag.

 Ett massmedium i allmänhetens tjänst borde debatteras mer än det gör idag. Det får inte bli en angelägenhet bara för dem som är anställda av public serviceföretagen. Det borde till exempel vara en självklarhet att fler program göra på annan plats än Stockholm. Även här har Eva Hamilton hamnat fel när hon avfärdar såna diskussioner som om det handlade om arbetstillfällen – det handlar givetvis om vilka perspektiv som ska finnas i SVT och SR.

 Jag tror att det är viktigt att SR och SVT fortsätter att producera underhållning och nöje, kanske framförallt för att också sådant ska produceras fritt från kommersiell påverkan. Då måste troligen framförallt SVT fundera över hur deras underhållning och nöje ska se ut. Det finns knappast något egenvärde med att SVT producerar underhållning och nöje utan tanken måste väl vara att det ska vara oberoende som präglar också den delen av verksamheten.

 Hela diskussionen om public service aktualiserar också diskussionen om vem som granskar massmedia. Det borde vara en mer omfattande diskussion om vad SVT och SR gör och hur de sköter sin verksamhet.

Marknadens intåg på apoteken

 Precis som väntat börjar vinstintressena att bli tydligare på apoteken. Marknadskrafterna ska inte underskattas så det kanske inte var alldeles självklart hur det skulle gå till. Inför avregleringen var det faktiskt en ganska märklig diskussion där mycket oro om sämre tillgänglighet framfördes, det var knappast sannolikt och så blev det inte heller, snarare tvärtom. Men merförsäljning var förstås en av de mer väntade effekterna och nu ser vi ganska provocerande exempel.

 Några apotek, bland annat det statliga, har börjat sälja godis, sk Bars, som påstått bantningsmedel. Det var ovanligt korkat men tanken är förstås att utnyttja apotekens trovärdighet för att kunna sälja godis. Fler exempel kommer, var så säker. Nånstans ska naturligtvis det ökade antalet apotek betalas.

Ibland hörs eller syns lite märkliga inslag i media som undrar varför priserna inte sänkts ”nu när det finns konkurrens”. Det är en ganska korkad vinkling även om prisernas utveckling på sikt är viktig men billigare kommer det inte att bli, sånt ger inte vinster helt enkelt och det är ju vinstintresset som blivit styrande.

Andra och tredje statsmakten

Det har utbrutit ett litet ordkrig mellan statsministern (och hans stab) och Dagens Nyheter. Reinfeldt är missnöjd med rubriksättningarna ”Hyresrätter dålig idé i city” och ”Reinfeldt dömer ut hyresrätter”.

Reinfeldt har därför lagt ut ljudfiler från intervjun på regeringens hemsida för att visa att rubrikerna är missvisande. Det lyckas han inte med tycker jag, rubrikerna har rimlig täckning.

 DN reagerar och tycker att det är en unik åtgärd från statsministern. DN väljer att lägga ut fler ljudfiler.

 En liknande strid pågår i Katrineholm, mellan Katrineholms Kuriren och kommunens högste tjänsteman. Där har tjänstemannen bland annat valt att lägga ut på nätet hela listan på all sin representation och som Katrineholms Kuriren efterfrågat. Det uppfattade Katrineholms Kuriren som en fientlig handling. Kanske hör det till saken att Katrineholms Kuriren inte hittade nåt anmärkningsvärt på listan och därför inte skrev om frågan.

 Bakom dessa ordkrig finns striden om rätten att informera och därmed om vem som ska styra den politiska dagordningen.

 Alla dessa makter bör granskas och deras syften ifrågasättas men det kan aldrig vara fel att makthavare sprider sin bild direkt till medborgarna utan att detta silats och gnuggats av tredje statsmakten.

Marknadshaveri

(Skrivet 3 februari)

Ibland hör jag säga att ”marknaden ska användas som dräng”. Alltså att marknaden kan vara ett effektivt sätt att genomföra viktiga mål för samhället bland annat inom miljöområdet. Nu börjar vi få ganska rejäl erfarenhet av ”marknaden som dräng” inom ett viktigt område.

 När producentansvaret infördes var tanken att företagen visste bäst produkter skulle utformas för att resurshushållningen skulle bli så bra som möjligt. Företagen skulle därför inom vida ramar få välja själva hur de skulle uppnå de mål som riksdagen och regeringen slog fast.

 Nu efter nästan 20 år kan vi konstatera att företagen varit väldigt skickliga att komma undan sitt ansvar och istället pressa andra att ställa upp för miljön. Resultatet är att producentansvaret blivit ett rejält fiasko – marknadskrafterna valde vinsten före miljön den här gången också.

Kommunerna, bostadsföretagen och många andra har upprepade gånger påtalat bristerna hos producenterna men olika regeringar har valt att bortse från kritiken och hoppas på bättring. Senast var det två år sedan frågan var uppe på regeringsnivå och resultatet blev en futtig överenskommelse mellan kommunerna och producenterna i februari 2009.

 Nu kräver organisationen AvfallSverige en grundläggande översyn av producentansvaret eftersom syftet inte alls uppnåtts. Organisationen skrev till regeringen i november förra året men först nu verkar brevet ha blivit uppmärksammat. Idag redovisar bland annat SR Örebro en del av bristerna. Som vanligt blir det fokus på dåligt skötta återvinningsstationer men det handlar om betydligt fler och viktigare frågor.

Den stora bristen i producentansvaret är att den produktutveckling mot mer miljövänliga alternativ totalt har uteblivit, tvärtom har de förpackningar som är bäst ur miljösynpunkt tappat kraftigt och i vissa fall helt försvunnit. Jag tänker bland annat på returglas (som minskat) och retur-PET (som försvunnit).

_______________________________

 Det så kallade producentansvaret infördes av den borgerliga regeringen i början av 90-talet. Tanken är att företagen ska ta ett långtgående ansvar för sina produkter och för en del produkter För en del produkter finns ett mer preciserat ansvar som framförallt syftar till att öka resurshushållningen. När det gäller förpackningar och tidningspapper ska producenterna återvinna tydligt angivna nivåer av den totala mängd produkter som säljs.

Samtidigt som producentansvaret infördes minskade kommunernas ansvar men eftersom producenterna inte tagit sin del har kommunerna pressats att helt eller delvis fortsätta betala. Efterhand har också fastighetsägarna tagit över en del av ansvaret. Därmed har en del av trycket på producenterna försvunnit.

 Tyvärr har också Naturvårdsverket grovt misskött sina uppgifter och snarast systematiskt valt att ställa sig på företagens sida.

Näthaveri

Mitt bredband från TRE haverade för drygt en vecka sen och jag har känt mig lite avskuren från världen. Då och då har det fungerat lite men i huvudsak har det legat nere över en vecka. Jag har därför inte hängt med på min blogg och ett inlägg ”Marknadshaveri” väljer jag att publicera en vecka senare än jag tänkt.