Socialdemokraterna ger upp skolpolitiken

november 27, 2010

Efter flera års högervridning av skolpolitiken så har Socialdemokraterna gett upp och accepterar Björklunds linje. En linje som inneburit mer pluggskola med mätbara fakta istället för förståelse och eget tänkande. Mer mätande och vägande med nationella prov och tidigare betygssättning. Ökad segregation som i hög grad har blivit följden av den kraftiga friskoleexpansionen. Dagens (27 november) kompromiss innebär att Socialdemokraterna genom sin talesperson Mikael Damberg i realiteten accepterar all detta.

Tekniskt handlar uppgörelsen om en mycket liten fråga men Mikael Dambergs motiv för uppgörelsen är just att långsiktigheten i skolpolitiken ska garanteras och därför är det viktigt med blocköverskridande samsyn.. Givetvis måste då den samsynen gälla även för de betydligt större politiska frågor som Björklund drivit igenom.

Tidigare var skolan för Socialdemokraterna ett politikområde som beskrevs som en spjutspets mot framtiden. Skolan skulle utjämna klasskillnader och ge alla en bra ställning i samhället genom att alla skulle lära sig hävda sin rätt, tänka själv och söka sina egna vägar. Jag tror man kan påstå att nästan allt av detta numera är utraderat. Fakta ska hamras in. De som inte ”duger” ska tidigt få besked om det. Inte ens resurserna ska tydligen fördelas efter behov utan kommer i friskolesystemet mer att ses som en näringspolitisk fråga där rättvisa mellan företagen ska upprätthållas.

Annonser

Är tillväxt ett mål eller ett medel?

november 18, 2010

”Tillväxtpolitiken” verkar få en viktig roll i socialdemokratins förnyelsediskussion. Men vad handlar det om?

Trots att många i den politiska debatten för fram att vi måste ha en bättre politik för tillväxt så är det ofta svårt att förstå varför tillväxten är så viktig. Behöver vi fler prylar eller större bilar? Är det fler tjänster vi ska köpa av varann? Eller är det egentligen helt andra mål som ska uppnås? Jag har förstått att många anser att hög tillväxt är ett sätt att få ner arbetslösheten. Jag har uppfattat att en del menar att tillväxten i den privata sektorn egentligen är till för att öka den offentliga sektorn.

Kanske borde det städas i debatten och kanske borde vi fråga oss själva och andra vad vi tycker är viktigt, egentligen.

Är det viktigt

  1. att vi ökar konsumtionen av prylar eller andra materiella nyttigheter?
  2. att vi ökar konsumtionen av tjänster?
  3. att vi kan ha mer personal i sjukvård och äldreomsorg?
  4. att vi kan satsa mer på våra skolor och universitet?
  5. att arbetslösheten minskar?
  6. att skillnader i inkomst och förmögenheter minskar?
  7. att vi kan minska vår arbetstid?

Jag har väldigt svårt att tro att de två första punktera skulle få särskilt hög rankning om vi alla svarar ärligt på detta. Däremot är det nog många som tror att lösningen på många problem går just genom ökad privat konsumtion och produktion av varor och tjänster. Jag tror inte alls att det är så och om man tittar i backspegeln är det lite svårt att förstå önskan om tillväxt.

Mätt som tillväxt har ju Sverige haft en strålande utveckling sedan mitten av 90-talet. BNP har ökat med ungefär 50 procent på 15 år. Det har inte löst finansieringen av den offentliga sektorn. Arbetslösheten har hela tiden varit hög och haft en svag tendens att öka. Inkomstskillnaderna har ökat.

Det här borde socialdemokratins förnyelsediskussion handla om.

Då skulle tillväxt och materiell konsumtion kunna ifrågasättas. Då skulle förhoppningsvis en kritisk diskussion om marknadsekonomin kunna föras. Då måste socialdemokratin på allvar fundera över vilken samhällsmodell som svarar på framtidens behov.

 

 

 

 


Visst finns höger och vänster

november 16, 2010

Modeller kan bli schanblonartade men är ju till för att göra verkligheten lite mer begriplig. Varför vill just högern förneka att det finns höger och vänster.

Givetvis finns ett ganska brett politiskt spektra bland Socialdemokraternas medlemmar och företrädare. Det finns en höger, det finns en vänster och det finns många som däremellan. Svensk socialdemokrati har däremot aldrig haft organiserade fraktioner men kampen mellan höger och vänster har ändå funnits och nu är den aktuell igen.

När den socialdemokratiska politiken ska omprövas så är det självklart att högern, mitten och vänstern försöker få igenom sina förslag. Ingen verkar vilja gå ut och öppet säga att politiken bör ligga mer åt höger, istället heter mer mot mitten. Intressant nog är det också flera som står till höger i partiet som vill förneka att det finns en höger-vänsterdimension i den inre partidebatten, kanske anser de att den dimensionen inte alls finns.

Visst blir det lätt schablonartat när höger och vänsteretiketter klistras på och det finns många viktiga frågor som inte passar på en höger-vänsterskala men den finns och etiketterna kan vara viktiga.

Det är framförallt i synen på fördelningen och i synen på individuella respektive kollektiva lösningar som höger-vänsterskalan är tydlig i den svenska politiken. Små eller inga inkomstskillnader är vänster. Stora inkomstskillnader är höger. Gemensam statlig, dvs kollektiv och obligatorisk finansiering av sjukvården är vänster. Individuell finansiering är höger. Gemensam och demokratisk drift av sjukvården är vänster. Enskilt ägd och vinstdriven drift av sjukvården är höger. Någon däremot?

Det är nog lite skambelagt att vara höger i den svenska politiken. Borgerligheten kallar sig nog aldrig för ett högeralternativ. Högerpartiet bytte ju namn till Moderata samlinspartiet för över 40 år sen.

 


Vilka krav ställde Mona?

november 15, 2010

Mona Sahlins avgång måste ha föregåtts av en agenda som hon inte fick stöd för. Hennes uttalande dagen efter avgången pekar på att övriga i partiledningen borde förstått bättre.

Det blir lite gissningar och spekulationer eftersom vi inte kommer att få reda på hela sanningen än på många år. Men nu när Mona Sahlins avgång är klar så framstår ett ganska tydligt mönster från den senaste veckan. Hennes uttalande ”Äntligen är krisinsikten på allvar” tyder på att det varit en tuff diskussion i partiledningen.

Ylva Johansson och Thomas Östros har haft var sin artikel i DN där de presenterat förslag till en delvis ny politisk inriktning. Framförallt förslagen i Thomas Östros artikel var en tydlig förflyttning högerut men även Ylva Johanssons drog åt det hållet. Ylva Johansson och Thomas Östros tillhör/tillhörde Mona Sahlins närmaste förtrogna så självklart kände Sahlin till att artiklarna skulle komma.

Samtidigt sökte Mona Sahlin stöd för ett fortsatt partiledarskap säkerligen baserat bland annat på innehållet i de två artiklarna. Något tillräckligt stöd fanns uppenbarligen inte i det verkställande utskottet och därmed blev utgången som den blev. De uttalanden som Mona Sahlin gjorde de senaste veckorna visar att hon önskade en politik mer till höger eller om man så önskar; närmare mitten än under valrörelsen. Säkert var det en politik som utgick från ett lägre skattetryck. Kanske var det ett accepterande av nån sorts RUT-avdrag.

Kanske är jag lite för enkelspårig men när jag hör om mer jobbskapande, tillväxt och tjänstesektor så hör jag också lägre skatter och större inkomstskillnader. Och särskilt när jag inte hör nåt om rättvisa, resurshushållning eller demokrati.

 


Tar maktspelet över?

november 14, 2010

Socialdemokraterna borde genomföra en bred ideologisk diskussion men risken är nu väldigt stor att det bara blir maktspel och personfrågor som tar all kraft.

På flera sätt var Mona Sahlins besked logiskt men hon borde ha suttit kvar under den omprövning av politiken som är nödvändig. Den omprövningen skulle förstås kunna gå fort men det är väl uppenbart att det är stor oenighet om vad den omprövningen ska innehålla. Höger står mot vänster.

Först när politiken ordentligt diskuterats är det rimligt att välja ny ledning men med den tidplan som nu är aktuell finns knappast nån tid för en ordentlig politisk diskussion. Krisgruppernas förstudier är ju inte ens presenterade och om drygt tre månader ska kongressen och ordförandevalet ske.

Kanske är detta det definitiva slutet för Socialdemokraterna som folkrörelseparti, alltså ett parti där medlemmar är med och utmejslar politiken. Det vi nu ser är i hög grad partielitens egen kamp och försök att få en så bra position som möjligt. Politiken kan ju sen alltid utformas av opinionsundersökningar och reklambyråer.

 


Byt jobb Östros

november 13, 2010

Fastighetsskatten borde vara en bra skatt som minskar orättvisorna och som kan bidra med pengar till välfärden. Om inte Thomas Östros kan försvara en bra fastighetsskatt så kan han inte vara ekonomisk talesperson för Socialdemokraterna.

Vi måste erkänna att det finns en del svårigheter att hitta områden som är bra att beskatta, åtminstone i tillräcklig omfattning, så att vi klarar att finansiera en bra offentlig verksamhet. Ofta överdrivs svårigheterna men visst har vi sett hur skatter på ett område har lett till att verksamheter har mer eller mindre försvunnit. Jag tänker bland annat på den så kallade valpskatten som skulle beskatta en del finansiella instrument, typ derivat. Verksamheten i Sverige upphörde helt och det kanske inte var så mycket att sörja men det pekade ändå på ett problem.

Men fastigheter flyttar inte så lätt. Till alldeles övervägande del så är det förmögna eller människor med goda inkomster som äger de dyraste fastigheterna och så fungerar nog hela skalan, det finns ett samband mellan fastighetens värde och ägarens betalningsförmåga. Ofta är det dessutom så att många väldigt högt värderade fastigheter har fått sina värden av samhälleliga beslut om infrastruktur eller lokalisering av viktiga utbildningsverksamheter. Ibland kan det vara motsatsen liknande, alltså samhälleliga restriktioner som ökar värdena. Strandskydd eller begränsning av hur mycket som kan byggas i attraktiva områden innebär förstås också att de som redan har ett hus/fastighet blir vinnare.

Det finns helt enkelt väldigt många goda skäl för att beskatta fastigheter utifrån fastighetens värde. Visst kan skevheter uppstå som kräver nån sorts jämkning men i det stora hela är det en väl fungerande skatt.

När nu Thomas Östros, som är talesperson för Socialdemokraterna, går ut och föreslår att vi i praktiken inte ska ha nån fastighetsskatt så är det att ge upp. Ge upp försöken att förklara ett väldigt rimligt förslag. Jag menar att då kan han lika gärna ge upp försöken att vara ekonomisk talesperson för Socialdemokraterna för en sån har betydligt svårare uppgifter framför sig.

 

Visst kunde man ana av gårdagens artikel att det bland annat var fastighetsskatten han ville ha bort när han skrev om ”enkelhet” och ”breda skattebaser”. Jag tänkte spekulera lite om detta i mitt förra blogginlägg men ville inte vara alltför spekulativ.

 

 

 


Anpassning högerut

november 12, 2010

Sänkta skatter men inga förslag som minskar arbetslösheten. Thomas Östros föreslår en ekonomisk politik som definitivt flyttar socialdemokraterna till höger.

Det är bra att de olika förslagen till socialdemokratisk ”förnyelse” tydliggörs. Dessvärre är det fortfarande mer av samma som de senaste 20 åren drivit partiet mer åt höger. Idag (DN-debatt) redovisar Thomas Östros sitt förslag till ekonomisk politik. Den problembild han redovisar känns rimlig och angelägen men förslagen ligger väldigt nära den borgerliga regeringens.

Eller vad sägs om:

”Drivkrafter för arbete, sparande och företagsamhet är centrala. Tjänstesektorns behov ska tillmötesgås. Skatterna ska vara internationellt konkurrenskraftiga: bolagsskatten och villkoren för privat kapitalbildning ska vara gynnsamma.
Det är viktigt med begränsade marginaleffekter i inkomstskattesystemet för låg- och medelinkomsttagare.”

Det betyder sänkt skattekvot och mindre av utjämningseffekter i skattesystemet. Östros hoppas också att det ska var möjligt för Sverige att återta det tekniska försprång som fanns fram till 1980 och i några avseenden levt vidare längre. Den förhoppningen innebär att vi inte ska behöva bekymra oss om att marknaden pressar ner lönerna för de lägst avlönade. De jobben ska vi se till at de istället finns i andra länder.

Visst slår Östros också fast ”Välfärd efter behov – inte plånbok” men han är inte beredd att redovisa hur det ska åstadkommas med lägre skatter, ökade inkomstskillnader och alltmer privat drift av skolor och sjukvård. Det är ju precis de faktorerna som bäddar för mer privat finansiering av de tjänsterna. Istället skriver han ” Den växande mångfalden inom välfärden har stärkt kvaliteten. Ytterligare effekter kan uppnås genom samarbete mellan samhälle och näringsliv.” Inget bråk om privatiseringarna alltså.

Läs själv artikeln på DN-debatt 12 nov.

Och det är inte bara röster som står till höger inom socialdemokratin som hörs. Daniel Suhonen skrev ett välgörande inlägg i SvD häromdagen.