Det är en tydlig vänsterpolitik som behövs

Idag blir den svenska miljöpolitiken utdömd av ett antal forskare/akademiker på DN-debatt. Tyvärr har de nog i allt väsentligt rätt. Miljöpolitiken kräver en betydligt större samhällsförändring än vad regering och riksdag hittills varit beredda att genomföra. Endast två av sexton miljömål kommer att uppnås.

Men inte heller artikelförfattarna är särskilt tydliga med vad som behövs, istället ägnar de sig framförallt åt spekulationer om vad som kan tänkas har orsakat att miljöpolitiken inte alls ens har nått upp till de mål som riksdagen själv har beslutat om. Några antydningar om hur en bättre politik skulle kunna se går dock att utläsa och det leder till en tydlig vänsterpolitik, men det är ”förstås” ett ord om inte används i artikeln.

Jag syftar framförallt på deras skrivningar:

”Då måste politikerna bryta de ideologiska blockeringar som i hög grad lämnar ansvaret för planetens framtid åt aktörerna på marknaden.”

”Men det kräver ocksåen rättvis fördelningspolitik så att alla har råd med omställningen, och rättvisa spelregler så att inte samhällets privilegierade tillåts att ta för sig oproportionerligt ur resurskakan. ”

Mindre marknadsstyrning och rättvisare fördelning alltså. En tydlig spark i magen på regeringen Reinfeldt som ju satsat ju på mer marknadsstyrning och en politik som inneburit ökade inkomstskillnader och nya klassorättvisor.

I just diskussionen om riksdagens sexton miljömål borde dessutom finnas ytterligare en aspekt som handlar om politikens redskap och implementering. Miljömålen är ju ett försök att använda just målstyrning och mer eller mindre överlämna genomförandet till myndigheter och företag, men det är ett väldigt naivt sätt att se på samhället och politiken. En stor del av politiken ställs ju på prov när den konfronteras med andra intressen och därför kan inte en trovärdig politik utformas bara som en önskelista/mål utan att förses med redskap och resurser om hur den ska genomföras.

Riksdagens miljömål är tyvärr en övertydlig illustration att målstyrning inte fungerar på ett rimligt sätt. Jag skrev på min blogg om detta redan i mars 2010 när regeringen redovisade att endast ett av sexton miljömål skulle klaras.

Föraktet kommer från överklassen

För två dagar sedan bloggade jag om de jobb som utförs med rut-avdrag, eller det var inte det jag gjorde. Mitt blogginlägg handlade om hur två forskare agerar, framförallt i en artikel på DN-debatt som jag tyckte, och tycker, inte var skriven som man kan kräva av forskare, när de redovisar sin forskning.

Jag menar att de hade bestämt sig för vad det tyckte och utifrån detta valde de fakta och formuleringar noga.

Däremot skrev jag nästan ingenting om den sakfråga de tog upp. Hur ser vi på ”rut-jobben” och hur ska vi se på ”rut-jobben”. Men när nu DN:s ledarskribent Erik Helmersson påstår att föraktet mot ”rut-jobben” kommer från vänster så känns det viktigt att också ta upp den tråden.

Jag tror att Erik Helmersson har helt fel. Jag tror att det som vanligt är överklassen som ser nedlåtande på de människor som tvingas leva under andra villkor. Ingen av de jag känner någorlunda väl har jag hört uttala sig nedlåtande om städjobb, diskjobb eller trädgårdsjobb och jag skulle bli väldigt förvånad om jag hörde något sådant, från dom alltså och där finns nog ingen som tillhör överklassen. Men vi kan ju se hur deras barn beter sig när de kommer till Gotland en vecka om året!

Däremot finns det, givetvis, en stark kritik från vänster mot ett system med skattesubventioner för till exempel den som vill anställa en städare eller en kokerska hemma. Det finns också en stark olust hos många av oss att skillnaderna i samhället ska vara så stora att en del ska kunna köpa sig fria från de lite mindre trevliga vardagssysslorna, som nog egentligen är en del av livet.

Den kritiken måste förstås få framföras utan att det görs till ett förakt gentemot de som utför de har jobben. På samma sätt måste till exempel försvarsindustrin få kritiseras utan att det uppfattas som ett förakt mot de som jobbar där, eller privat sjukvård, miljöstörande kalkbrytning, tobaksförsäljning…

Högern och rutavdragsanhängarna försöker helt enkelt blanda bort korten.

Med tanke på tonläget, från bland annat forskarna, så är dessutom siffrorna i forskningsrapporten inte helt övertygande. Där redovisas en enkät som gjorts till människor som jobbar inom ”rut-branschen” och enligt denna så instämmer 5,1 procent helt i påståendet att ”Andra människor ser ner på mitt arbete” och 20,4 procent anser att det stämmer ganska väl.

Jag tror tyvärr att det går att hitta motsvarande siffror för många andra jobb där villkoren är ungefär som i ”rut-branschen”.

Nu kommer marknadshyror.

Idag blev det tydligt. Marknadshyror ska införas. Det är kanske ingen överraskning men visst hade det varit hederligare om den borgerliga alliansen gjort detta tydligt redan när de första attackerna mot bostadspolitiken sattes in.

Men idag kom alltså den så kallade Hyresbostadsutredningen. Där tydliggörs att det är marknadshyror som ska införas dels genom att läget ska få en avgörande betydelse när hyran sätts och dels genom att Hyresgästföreningens förhandlingsmöjlighet minskar eller rentav försvinner. Hyrorna i de mest attraktiva områdena kommer givetvis att öka, troligen blir det en dubblering inom några år.

Två direkta effekter är självklara:

Rikare fastighetsägare och ökad segregation.

Jag förmodar att de borgerliga allianspartierna gillar båda dessa effekter som väl stämmer ganska bra med en borgerlig samhälls- och människosyn. De rika ska bli rikare och de med lägre inkomster får bo i särskilda områden.

Den borgerliga regeringen har agerat mycket systematiskt för att pressa fram mer och mer marknadslösningar.  Men samtidigt har deras politik varit lätt att genomskåda så nog borde debatten och protesterna vart tydligare.

Nu används till och med bostadsbristen som ett skäl att höja hyrorna framförallt på de bostäder som byggdes för ganska länge sen, i de stora städernas mest centrala delar. Deras argument är faktiskt så märkligt som det låter. De menar på fullt allvar att genom att höja hyrorna på gamla hus på Södermalm och på Östermalm så ska det bli lättare att bygga nya bostäder.

Det finns förstås många problem med den argumentationen, ett är att det knappast är på Södermalm och Östermalm som det finns plats för de över 100 000 nya bostäder som behövs i Stockholmsområdet. Så ser det ut på många fler platser och absolut inte bara i Stockholm även om läget där är lite extra tydligt.

Ökade hyror kommer inte avskaffa bostadsbristen men kanske kommer köerna att kortas när många inte längre kommer att ha råd efterfråga en bra bostad. Det är ju så marknaden är tänkt att fungera. Den så kallade konsumetmakten ger ju förstås mest makt åt de som har mycket pengar.

Alternativet till en mer och mer marknadsanpassad bostadspolitik är att staten och kommunerna återtar planeringsinitiativet inom bostadsektorn. Vi måste sluta att anpassa oss till vinstintressen som spekulerar i ökade markpriser och bara vill bygga dyrare och dyrare bostäder. Ett exempel på effekterna av vinstintressenas framfart är att produktionskostnaden (per kvadratmeter) för bostadsrätter har ökat med 141 procent under tiden 1998 – 2010. (Under samma tid har KPI ökat med 18 procent).

Ett direkt stöd till produktion av hyreslägenheter bör också införas. Ett stöd som motsvarar villaägarnas och bostadsrättsägarnas ränteavdrag. Ett sånt stöd fanns tills regeringen Reinfeldt avskaffade det direkt efter valet 2006. Stödet kompenserade inte fullt ut men efter stödets avskaffande så rasade nyproduktionen av hyreslägenheter snabbt.

De allmännyttiga företagens uppdrag måste också förändras så att de återfår uppgiften att bygga bra bostäder åt alla och inte efterlikna de privatägda vinsdrivande bostadsföretagen.

Här kan du läsa mer om frågan:

Sveriges radios nyhetsinslag:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5385458

En artikel i DN:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/hyror-kan-hojas-om-nagra-ar

Vänsterpartiet på Gotland som visar bostadspolitiken effekter de senaste åren:

http://gotland.vansterpartiet.se/2012/11/23/bostadsbyggandet-har-havererat-ateruppratta-bostadspolitiken/

Och här hela utredningen som kom idag:

http://www.sou.gov.se/

 

Får forskare göra hur som helst?

Kanske är priset för fri forskning att en del forskare gör propaganda när de presenterar sitt material. Idag presenterar två forskare hur se ser på de RUT-avdragen och vad som blivit konskevensen av RUT-avdragen.

Enligt artikeln på DN-debatt har forskarna (?) kommit fram till att ett av de största problemen för de som jobbar inom sektorn är att det förs en kritisk debatt om de arbeten som subventioneras med RUT-avdragen.

Alldeles uppenbart är att de jobb som forskarna i första hand skriver om i sin artikel, städning i hemmen, aldrig kommer att bli välbetalda eller ges ett sånt innehåll så att Vesa och Lars, forskarna som skrivit artikeln, kommer att söka sig dit. Men Vesa och Lars väljer att jämföra med andra jobb som de troligen inte eller kommer att söka för att visa att hushållsarbete innehåller en del fördelar.

Det tycks som om Vesa och Lars har missat att det förs en kritisk debatt också om arbetsvillkoren i andra branscher, bland annat för att många jobb är hårt styrda och övervakade.

Jag har inte uppfattat att den huvudsakliga kritiken mot RUT-avdragen handlar om att just de jobben är mycket sämre än alla andra jobb. Men för Vesa och Lars blir kritiken mot en del arbetsförhållanden det stora arbetsmiljöproblemet.  För att visa det ägnar de sig bland annat åt ett rejält sifferdribblande, eller vad sägs om följande formulering som de använder på DN-debatt:

”Det är tydligt att nedlåtenheten är ett av hushållsarbetarnas viktigaste arbetsmiljöproblem. Mer än var fjärde uppger att påståendet om att andra människor ser ner på deras arbete stämmer ganska eller mycket väl. Mindre än fyra av tio säger att påståendet inte stämmer alls.” Ett tydligt försök att manipulera tanken.

Det är ju uppenbart att det är fler som inte tycker att andra ”ser ner på arbetet” men skrivningen leder tanken åt motsatt håll. Dels försöker ”forskarna” genom ordvalet att få 26 procent att låta mer än 39 procent. Dels har de lagt samman två svarsalternativ för att få fram ”26 procent” men till de ”39-procenten” räknas bara den gruppen som uttryckt sig säkrats, alltså inte ”ganska-gruppen”.

För mig handlar RUT-avdragen av hur vi ska klara välfärden. Hur ska den finansieras och hur ska vi se till att de som har de största behoven av vård och omsorg också får den. RUT-avdragen går i motsatt riktning.

Bland förespråkarna för RUT-avdragen har många framhållit att RUT-jobben ger många utan utbildning en chans att ta sig in på arbetsmarknaden. I den forskning som Vesa och Lars gjort tidigare har de till stor del funnit att det inte alls är människor med särskilt svag utbildning som jobbar. Den vanliga hushållarbetaren är ”42-årig svensk kvinna som har avslutad grundutbildning och minst gymnasieskola eller yrkeshögskoleutbildning i bagaget ” enligt högskolans (Kristianstad) hemsida.

Visst kan man tycka att det är märkligt att detta inte framhålls. Det slår ju faktiskt sönder en hel del av argumentationen hos förespråkarna. Men uppenbarligen passar inte det de två aktuella forskarna.

Tyvärr ligger inte deras allra senaste rapport tillgänglig, trots att det påstås på DN-debatt, så därför har jag uppskattat 26 respektive 39 procent för att illustrera vad mer än var fjärde och mindre än fyra av tio betyder. Mindre än fyra av tio kan ju vara 1 procent också om man hårdrar innebörden.

Mycket mer kan sägas men en viktig slutsats är att forskarna måste granskas!

Tydlig vänsterpolitik krävs för att stoppa SD

Daniel Suhonen har skrivit en mycket angelägen text i SvD. Artikeln handlar framförallt om vilken väg Socialdemokraterna bör välja en Suhonens text handlar i hög grad också om hela arbetarrörelsen och den politiska vänstern.

En stor del av Suhonens resonemang framgår av följande meningar: ”Att försöka bemöta denna våg genom att främst angripa den förkrympta rasistiska människosyn som många av SD:s ledande företrädare bevisligen har är att angripa symptomen till sjukdomen. Det ska göras men det är inte där slaget ska stå om SD ska besegras.”

Istället gäller det att formulera en trovärdig politik mot orättvisor, arbetslöshet, utslagning och nedskärningar i välfärden. Jag tror att Daniel Suhonen har rätt och många andra har förstås varit inne på samma linje, bland annat några inlägg i Vänsterpress som dessvärre inte längre finns på webben. Den 28 november hade Stefan Arvidsson en artikel på ett liknande tema i DN Kultur.

Men vi behöver mer tydlighet, kanske i form av konkreta förslag, för att visa vad vänsterpolitik innebär. Ett område där många nya förslag skulle kunna tas fram är hur kommunerna ska fungera men också en del andra offentliga verksamheter. Där har det blivit alldeles för mycket marknadsinriktade lösningar men också en återgång till mer myndighetskaraktär av arbetet. Det kanske låter som ett motsatsförhållande men hänger faktiskt ihop.

När mer marknadsinriktade lösningar ska användas inser många riskerna, eller möjligen ser man riskerna efter hand. Då krävs mer kontroll och regler som åtminstone ska undvika de allvarligaste dikeskörningarna. De alltmer vanliga upphandlingarna i kommunerna har kommit att bli alltmer komplicerade bland annat för att undvika rättsliga problem när företag som inte vinner upphandlingen drar igång besvärsmaskineriet som blivit alltmer omfattande. Det har inte längre blivit upp till kommunerna att tolka vad som är bäst för kommuninvånarna utan det överlåts i allt högre grad till domstolarna.

En följd av mer marknadsinriktade lösningar inom stat och kommun har också blivit ökade löneskillnader. De privata företagen blir nån sorts märklig förebild också här. Mer chefande och individuell lönesättning är andra inslag som borde ifrågasättas och istället ersättas av mer demokratiska styrformer och arbetssätt.

Privatiseringar och marknadslösningar har också bidragit till ett allt tuffare arbetsliv och det innebär att allt fler har problem att överhuvudtaget komma in på arbetsmarknaden med rimliga villkor. Tillfälliga anställningar, delade turer, gratisjobb är bara några exempel som är vardag för många.

Allt kan givetvis inte rymmas i en debattartikel men miljö- och klimatfrågan borde kanske ha nämnts. Jag tror inte att vi kan formulera en vänsterpolitik utan att också ha med klimatfrågan. Utan tvekan finns intressanta politiska möjligheter i en radikal klimatpolitik men där finns också många besvärliga omprövningar. Frågor om bilisternas frihet är alltid mycket laddade och för många av de som drabbats hårt av samhällsförändringarna de senaste decennierna är bilen en viktig tillgång. Visst kommer nya tekniska lösningar men jag tvivlar på att det räcker utan också mer beska piller krävs.

Men framförallt krävs en mycket mer omfattande diskussion. En diskussion som gärna kan baseras på en genomlysning av alla dessa misslyckade marknadssatsningar. Järnvägen. Skolan. Äldreomsorgen. Elmarknaden. Bostäderna. Apoteken. Arbetsförmedlingen – bemanningsföretagen. Visst vi tycker mycket men en rejäl genomgång hur det verkligen fungerat efter några år skulle stärka upp hela diskussionen.

När marknadskrafterna ska styra

En bra välfärd på lika villkor borde vara en de centrala utgångspunkterna för politiken. Och ganska ofta så låter det också så. Vård, skola och omsorg har varit slagord som alla partier använt i sin retorik under lång tid och särskilt i valrörelserna, även om det var lite mindre framträdande 2010.

Men om man skrapar lite på den ytliga propagandan om välfärden så framträder förstås en annan bild. Idag tar DN, i en ledare, upp frågan om välfärdens finansiering som givetvis är en av de grundläggande förutsättningarna.

DN avvisar, i princip, möjligheten att finansiera en bättre välfärd men ökade skatter. Det är en ganska vanlig uppfattning men frågan är om den är sann och vad det i så fall betyder.

DN:s utgångspunkt är inte välfärden utan hur vi ska kunna ha en någorlunda fungerande marknadsekonomi och då blir slutsatsen att skatterna inte kan höjas. Jag tycker DN överdriver men problemet finns där. En ekonomi som bygger på privata vinstintressen och egennytta kräver förstås också regler som belönar detta.

DN förordar därför tillväxt som medel att förbättra skolan och vården. Det finns många invändningar mot att detta är en framkomlig väg. Den starka tillväxten under 60- och 70-talen möjliggjorde stora skattehöjningar och det var skattehöjningarna som gjorde att välfärden kunde byggas. Om tillväxten istället ska ”stimuleras” med skattesänkningar kommer det inte att fungera.

Dessutom finns det mycket som talar för att klimathotet, resurstillgången och andra gränser som miljön sätter måste påverka hela den ekonomiska politiken. Och svaret är knappast ökad tillväxt.

Slutsatsen måste vara att vi vågar ifrågasätta drivkrafterna i dagens ekonomiska system. Varken välfärden eller miljön mår bra av de förutsättningar som marknadsekonomin kräver.

Eller så kommer den offentligt finansierade välfärden att urgröpas och den ”möjligheten” pekar också DN på när de skriver

”Uppslutningen är stor bakom offentlig finansiering av välfärden. Vi måste ändå vara beredda att ställa frågor. Måste alla använda exakt samma tjänster, och i vilken mån får krav och betalningsvilja påverka nivån? Måste vården ransoneras och behovsprövningen skärpas?

Om skattevägen blir den enda till en ständigt utbyggd välfärd stryps den ekonomi som i grunden tar notan.”

Jag stärks i slutsatsen att marknadsekonomin inte har svaret på hur vi ska organisera ett framtida samhälle. Vi är värda nånting bättre.

Varför är just snuset värt striden?

Nu tar Sveriges regering strid med EU, enligt bland annat SVT och DN. Men inte är det för vår rätt att hävda kollektivavtal och inte är det för vår rätt att ha allmännyttiga bostadsföretag utan vinstintressen.

När regeringen tar strid med EU så är det för att snusföretagen ska ha rätt att exportera det beroendeframkallande snuset! Hur känns det? Nåja regeringens ledamöter verkar vara ganska befriade från at känna efter när de formulerar sin politik.

Men det är ändå lite intressant att se vilka medel som regeringen är beredda att ta till eller kanske vi aldrig kommer att få reda på vilka påtryckningar som kommer att användas. När det gällde kollektivavtalen och de allmännyttiga företagen så har varken socialdemokratiska eller borgerliga regeringar ens försökt.

Effekterna av försvagningen av de svenska fackföreningarna och kollektivavtalen börjar nu alltmer att märkas. Många tvingas jobba under förhållanden som inte är varken rimliga eller acceptabla. Transport-, bygg och restaurangbranscherna är några exempel där arbetsförhållande snabbt håller på att förändras. Det var uppenbarligen inte värt någon strid i stil med snusstriden.

När det gäller den förändrade villkoren för de allmännyttiga företagen och hyressättningen som bland annat tvingades fram av EU:s regler så ä hittills effekterna ganska måttliga. Men jag befarar att vi snart kommer att få se en offensiv från fastighetsägarintressena som kommer att pressa fram mer, så kallad, affärsmässighet. Det kommer att betyda öka hyror och ökade skillnader i hyrorna mellan olika områden. Mer trångboddhet och ökad segregation blir följden och det var inte värt någon strid med EU. Den kommer nu istället – för rätten att exportera snus.

Jag inser givetvis att slagen mot kollektivavtalen och mot bostadsföretag utan vinstintressen inte enbart varit angelägen för EU. Det har passat framförallt de borgerliga partierna men också många andra men; kraven från EU har också använts i debatten och det har absolut påverkat motståndet från Socialdemokraterna. Men nu är enigheten för snuset stor!

Coach och Coase

Idag beskriver Ekot att regeringens satsning på jobb coacher kostat mer än det smakat. Det är alltså ytterligare ett exempel på hur regeringens arbetsmarknadspolitik slår fel. Men det är också ett exempel på vilka vägar det så kallade tjänstesamhället håller på att ta.

Alltmer av våra samlade resurser håller på att slukas av hur det ekonomiska systemet ska fungera. Några noteringar:

• Finansmarknaden, som enligt marknadsteorierna, ska se till att pengarna flyter omkring så smidigt och billigt som möjligt har istället blivit ekonomins mest lönsamma del. Det betyder förstås att mycket resurser fastnar där men också att man förstås misslyckas med sin primära (och kanske enda) uppgift att billigt och effektivt förmedla pengar så att resurserna hamnar där de gör störst nytta. ”Nytta” just enligt dessa teorier förstås.
• Det är fastighetsmäklarbranschen som uppstått för att det ska bli lättare för köpare och säljare att hitta varandra. För att tjäna så mycket som möjligt så har branschen hittat på nya medier att trissa upp priserna helst på ett sätt så att de högre priserna i första hand hamnar hos mellanledet, mäklarna.
• För några dagar sedan beskrev DN vilka enorma provisioner de stora auktionshusen tar betalt vid försäljning av konst och antikviteter. Upp till hälften av summan tar förmedlaren, auktionshuset, enligt DN.
• De offentliga upphandlingarna som börjar sluka alltmer resurser för både de som ska handla upp och de som ska sälja. Inte minst förstås genom det alltmer ökande processandet men också utan överklaganden kostar det stora pengar. Ett färskt exempel är upphandlingen av driften av Sankt Görans sjukhus som kostade landstinget i Stockholm 65 miljoner kronor (upphandlingsproceduren alltså!).
• Och så var det jobbcoacherna som kostat 3 miljarder med knappast något resultat. Tanken är ju detsamma som med fastighetsmäklarna. Hitta bästa kontakten mellan arbetssökande och arbetsgivare.

Jag har tidigare bloggat på detta tema men då skrivit om det som Mats Alveson kallar övertalningsekonomi. Den kostar ungefär 60 miljarder området och innehåller bland annat reklamkostnader.

Men nu håller själva förmedlingstjänsterna på att ta en allt större del av ekonomin i anspråk. Marknaden är dyr att sköta helt enkelt.

Kanske har en del trott att det så kallade Coaseteoremet fungerar. Det är uppkallat efter Ronald Coase, som fick ”Nobelpriset” i ekonomi 1991. Han teorem förutsäger hur det skulle kunna fungera om det inte fanns transaktionskostnader. Alltså inga kostnader för natt genomföra köp och sälj och alla har alltid fullt information. Han utvecklade det redan på 30-talet men egentligen trodde han inte själv på det och därför beskrevs hans insats när han fick ”Nobelpriset” att han förklarat varför det finns företag. Just det – det är alldeles för dyrt att ständigt försöka vara marknadsmässig och billigare att göra en mer permanent organisation – ett företag eller en organissation där man lite mer långsiktigt sköter och planerar sin verksamhet.

Men just nu är det lätt att få en känsla av att allt mer och mer håller på att uppslukas av ett mer och mer fragmentiserat samhälle. Vad jag försöker säga är helt enkelt att Coaseteoremet inte var tänkt att användas i praktiken utan just bara en teoretisk modell. Det visste förstås Coase men alltför många verkar inte veta.

Det finns också en helt annan sida av tjänstesamhället där verkligheten för de som jobbar dör ser helt annorlunda ut. Den delen där de jobbar som ska städa och serva mäklarna, coacherna och placerarna. Jag ska försöka återkomma till det.