Att debattera med massmedia

 

För två veckor sedan (13 mars) så antog Vänsterpartiet Gotland ett uttalande om välfärden och skatten. Det viktigaste budskapet var att vi ska slå vakt om och att utveckla välfärden och det innebär ett nej till stora nedskärningar. Som en följd av detta gav vi också beskedet att vi är beredda att höja kommunalskatten.

Vi har fått en hel del positiva reaktioner på vårt uttalande men givetvis också kritik. Bland de mest högröstade kritikerna har varit ledarskribenterna i Gotlands tidningar som har två ledarsidor. En socialdemokratisk (Gotlands Folkblad/Håkan Ericsson) och en centerpartistisk (Gotlänningen/Eva Bofride).

Den socialdemokratiska ledarsidan var först ut med en bredsida den 16 mars och den centerpartiska hade en skarp text den 17 mars. Jag svarade på den socialdemokratiska kritiken samma dag/kväll, vilket innebar att jag då inte läst den andra ledaren. När jag skulle svara på den andra, centerpartistiska ledaren blev det lite knepigare eftersom jag inte visste i vilken ordning svaren skulle publiceras. Till saken hör att ledarsidorna ligger på samma uppslag i tidningen.

Argumenten för vår politik är ju förstås densamma oavsett om kritiken kom från socialdemokraterna eller från centern, men samma text som svar skulle ju kunna se lite konstigt ut. Jag försökte hitta lite nya vinklingar och räknade med att samma ordning på svaren skulle gälla.

Svaren kom 21 och 22 mars, och 22 mars två nya attacker på vårt förslag och vår politik. ”Nya” kanske kan ifrågasättas, det var mest mer av samma men några små nya inslag fanns.

Det blev en tydlig illustration till hur svårt det är att debattera med en ledarsida – de styr debatten hårt. I det här fallet hade det första svaret dröjt nästan en vecka innan det publicerades. Gotlands Folkblad (S) hade dessutom krävt att jag skulle skära ner min ursprungliga text – jag hade skrivit lika långt som deras text, var men så fick det inte vara.

Jag inser att det inte är meningsfullt att fortsätta. Våra argument är kända och vårt tekniska underläge för stort. Som ni märker av den här texten blir det lätt lite omständligt att debattera texter när läsaren inte har de olika texterna aktuella så som blir fallet när publiceringen kan dra ut på tiden bortåt en vecka.

Jag ska ändå här bemöta de (lite) nya inslag som ledartexterna hade den 22 mars, de som svarade på mina svar.

Den socialdemokratiska skrivningen som nog är bland det märkligaste jag sett. Så här skriver Håkan Ericson:

” De säger sig vara beredda att höja kommunalskatten, samtidigt som de säger sig vilja jobba med effektiviseringar och hushållning. Skatterna ska användas på det mest effektiva sättet, det kräver medborgarna, skriver Lars Bjurström.

Om man i den ekonomiska obalans som regionen nu befinner sig i, både säger sig vilja höja kommunalskatten och samtidigt effektivisera användningen av skatterna, då är man populist och försöker inta två ståndpunkter samtidigt.”

För det första är det väl knappast ett populistiskt budskap att vara positiv till höjda skatter men hela resonemanget är ju galet. Socialdemokraterna som under flera decennier byggt sin politik på en allt större offentlig sektor och därför höjt skatterna åtskilliga gånger skulle alltså, enligt Håkan Ericsons logik, inte kunnat driva kravet på en effektiv verksamhet. I princip är det tvärtom, vi som är beredda att ta ut lite högre skatt har ett extra ansvar att se till att skatten används effektivt. Den socialdemokratiske socialministern Gustav Möller myntade uttrycket ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Gustav Möller var socialminister och partisekreterare för socialdemokraterna i 35 år och betraktas som en av tillskaparna av välfärdsstaten. Anser Håkan Ericson att Gustav Möller var populist?

Eva Bofride ifrågasätter mitt/vårt påstående att jobbskatteavdragen drabbat välfärden, så här skriver hon:

”Reinfeldtregeringens sänkningar av den statliga skatten, på 140 miljarder, har lett till en utarmning av den svenska välfärden” skriver Lars Bjurström utan att ange källa för detta påstående.

För det är ju helt enkelt inte sant. Under samma tid som jobbskatteavdragen genomfördes har skatteintäkterna ökat, inte minskat. Välfärden har fått mer pengar men det hjälper inte då kostnaderna ökar mer än intäkterna.

En ekvation som inte går att lösa med endast mer tillförda skattepengar. Särskilt inte eftersom höjda skatter leder till färre arbetade timmar och därmed lägre skatteintäkter. Samma mekanismer som ledde till att intäkterna ökade när skatterna sänktes: ”Däremot har sysselsättningen i samhället vuxit, antal arbetade timmar, liksom lönerna. Det har gett ökade skatteintäkter med nära en tredjedel sedan 2006, 32 procent, 454 miljarder har blivit 600”, förklarar ekonomireportern Måns Wikstrand, Dagens Samhälle, i en pedagogisk text inför förra valet.”

 

.

Att jobbskatteavdraget lett till mindre skatteintäkter på 140 miljarder kräver väl knappast nån särskild källa men jag tolkar Bofrides skrivning som att det handlar om vad som hänt i välfärden. Och det kan vi se! Samtidigt som vi har en ökning av den privata konsumtionen så pressas välfärdsverksamheterna hårt, det är inte svårt att se. Men Bofride försöker med siffror visa att skatteintäkterna ökat och det till följd av sänkta skatter. Men det visar inte de siffror Bofride hänvisar till, snarare tvärtom.

 

För det första så är det statens inkomster som minskat genom jobbskatteavdraget – de siffror Bofride hänvisar till är kommunernas och landstingens skatteintäkter.

 

För det andra så är inte ökningen en effekt av att folk jobbar mer för att skatten sänkts. Huvuddelen av intäktsökningen är de årliga lönehöjningarna som till allra största delen behövs för att även kommunanställda ska ha samma lönehöjningar. Under åren 2006 – 2014 ökade lönerna drygt 20 procent, dessutom ökade befolkningen 7 procent och kommunalskatten (i snitt) 1 procent. Om detta multipliceras blir det nästan exakt de 32 procent som Bofride hävdar att intäkterna ökat.

 

Men staten har under samma tid inte alls räknat upp de statliga bidragen till välfärden. Det betyder att pressen på den kommunala ekonomin har ökat. Därför är det korrekt att säga att välfärden utarmats pga jobbskatteavdraget.

Här kan du läsa svaren som var publicerade den 22 mars:

http://gotland.vansterpartiet.se/2016/03/22/valfard-for-solidaritet/

http://gotland.vansterpartiet.se/2016/03/21/vansterpartiet-tar-ansvar-for-en-bra-valfard/

Öka debatthöjden

Det var en felaktig avdemokratisering när Riksbanken fick en mer självständig ställning i mitten av 90-talet. Avdemokratisering är alltid fel och nu är det väl uppenbart för de flesta att resultatet har blivit en högre arbetslöshet än som varit möjlig om Riksbankens beslut kunnat prövas och ifrågasättas i demokratisk ordning. Den tidigare vice riksbankschefen, Lars E O Svensson, skriver om detta på DN-debatt idag.

Men givetvis är den höga arbetslösheten, de senaste 20 åren resultatet av en större omläggning av den ekoniska politiken och där en självständig riksbank bara är en del. Hög arbetslöshet har blivit en del av den ekonomiska polititiken och när företrädare för regeringen ger en optimistisk bild så pratar de ”förhoppningsfullt” om sex procents arbetslöshet. På 80-talet betraktades tre procent som massarbetslöshet!

Det här har jag skrivit om tidigare och egentligen var det en annan del av Lars E O Svenssons debattartikel jag tänkte kommentera. Han skriver:

”För Riksbanken finns ett unikt så kallat instruktionsförbud. Ingen annan myndighet får bestämma hur Riksbanken beslutar om penningpolitiken. Det är en viktig del av självständigheten. Men instruktionsförbudet ska förstås inte få hindra att Riksbanken kritiseras om den inte uppfyller målen för penningpolitiken. Förbudet är ju till för att Riksbanken bättre ska uppfylla målen. Det kan inte innebära att riksdag och regering tyst ska tolerera att Riksbanken åsidosätter målen.”

Jag håller helt med om detta. Just självständigheten borde möjliggöra en debatt där företrädare för riksdag och regering kan delta väldigt fritt men uppenbart har det blivit precis tvärtom. Tidigare kunde tystnad från ledande politiker motiveras med att frågan skulle kunna hamna på deras bord och att det skulle kunna vara att föregå en korrekt behandling för tidigt kommentera frågan. Nu har blivit precis tvärtom! Och det gäller inte bara Riksbanken utan det gäller också ett antal andra områden som framförallt avgörs av domstolar. Självklart ska domstolarna döma självständigt men ofta finns det ändå anledning att diskutera om det blivit ett rimligt utfall av de lagar som riksdagen och regeringen är ansvariga. Alltför ofta gömmer sig politiskt ansvariga bakom den självständighet som myndigheter och domstolar har, och ska ha, i enskilda ärenden.

En tidigare blogg om Riksbanken:

https://larsbjurstrom.wordpress.com/2007/12/19/lita-inte-pa-riksbanken/