Idag skriver tre forskare på DN-debatt om kostnaderna och problemen med utvärderingshysterin inom välfärdsområdet. Det är en artikel med många exempel och viktiga resonemang som det är lätt att hålla med om, även om jag förstås inte alls har samma kunskap som forskarna. Men jag ska ändå försöka lägga till några synpunkter.
Så här skriver forskarna: ”Det har gått så långt att läkare, sjuksköterskor och lärare spenderar högst hälften av sin arbetstid med att träffa patienter eller elever. I stället tvingas de utföra alltmer av det som inom psykologiforskningen internationellt benämns som ”oskäliga arbetsuppgifter” – sådant som inget alls har att göra med yrkesrollen – och som markant ökar risken för utbrändhet.” Detta borde väl räcka för en radikal omprövning!
En viktig fråga borde förstås vara hur det har kunnat gå så långt? Ett svar kan vara att de byråkratier som ska övervaka utvärderingen blev så starka att deras intresse att bevara och förstärka utvärderingen har kunnat styra och dominera debatten. Det ligger nog en hel del i en sådan förklaring men den räcker knappast, även om byråkratierna fått ”god hjälp” av konsulter och andra frifräsare som kunnat tjäna bra på utvärderingshysterin.
Jag är övertygad om att är marknadskrafterna och vinstintresset som är förklaringen. När ”New Public Management”-idéerna drevs igenom var det med stor kraft och väl genomarbetade teorier och organisationsförslag. Delvis fick de stöd av att många offentliga organisationer betraktades som svårgenomträngliga och ineffektiva. Men framförallt ingick idéerna i en strategi att välfärdstjänsterna skulle kommersialiseras och vinstdrivande företag skulle tillåtas ta över stora delar av välfärden. Så har det också blivit.
Nu när problemen med privatiseringen visar sig på olika områden så ropas det, ironiskt nog, på mer detaljerade regler och därmed förstås ännu mer utvärderingar. Slutsatsen borde vara exakt den motsatta; Vi vill inte privatiseringar.
De tre forskare som skrivit artikeln verkar inte vilja dra den slutsatsen men framhåller behovet av en grundläggande tillit för ”att bygga en offentligt finansierad välfärd som är mänsklig och effektiv samtidigt.” För mig är det självklart att den grundläggande tilliten aldrig kan byggas om vinstdrivande företag ska sköta skolor, vårdcentraler och äldreomsorg.
De tre forskare som skrivit artikeln är: Sten Widmalm, professor, statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet Frida Widmalm, filosofie doktor, nationalekonom Thomas Persson, docent, statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet
Jag har skrivit om detta förut:
https://larsbjurstrom.wordpress.com/2013/07/07/demokrati-marknad-eller-byrakrati/
Och ett inlägg i kanten av detta för bara några veckor sedan
Lars Bjurströms blogg 
De har en poäng, men den planhalva de förtiger är att tillit mellan yrkesmannen (läkaren/advokaten/sjuksköterskan/bankmannen etc ofta inte betyder ett dugg på dagens marknad, om det inte finns verkliga möjligheter att utreda och pricka i efterhand. Eller ännu hellre, åtala för misskötsel, fusk, vanvård, tjänstefel eller felaktig hantering – vilket ytterst sällan görs i Sverige. Inför domstolar eller nämnder kan man sällan hävda något sådant som hedersord eller att ”han överskred vad som var rimligt och det borde han ha förstått” om det inte är tydligt dokumenterat vilka linjer som har överskridits och när. På sina håll utomlands är domstolarna mera mottagliga för att väga in ett outtalat gentlemen’s agreement, sedvana eller traditionella heders- och schyssthetsbegrepp i ett mål, men inte i Sverige. Här kör vi på positiv rätt och inget brott utanför lagens bokstav, inget annat.
Dessutom är ägarna av/cheferna på olika bolag, och även cheferna för lokala kommunala eller statliga inrättningar, mycket mindre benägna än förr att sätta ”väl utförda tjänster” i första rummet. Idag lever vi i långt högre grad i ett säljnissarnas samhälle, oavsett vad politiker eller tankesmedjor säger, och chefer och talesmän på alla håll är långt mer inriktade på att skära snett över hörn och skarva med sanningen (och helst utan atta det dokumenteras). Tyvärr är Sverige för litet för att den här blinda marknadifieringen av allting ska fungera, det mesta blir till oligopol eller nerchippad kvalitet när utförsäljandet görs på det sätt som det har drivits de senaste tjugofem åren.
Tillit mellan yrkesmannen och *brukarna* betyder numera inget inför domstol, revisionsnämnd, PO, skolnämnd eller ens Skolverket, om denna tillit inte kan fixeras i en tydlig dokumentation, ska det vara förstås. Vi lever inte i ett husläkarsamhälle där ett kraftfullt handslag mellan läkaren, sköterskan, läraren eller bankmannen och deras kunder står sig på egen hand inför domstol, där ”heder” och tillit betyder något av sig själva om det skulle knipa. De flesta privatläkare är inte ens sina egna chefer, även om det gärna framställs så i propagandan. och då blir det den affärsmässiga logiken som styr. Utan utvärderingar blir vi, som det ser ut nu, ofta försvarslösa mot olika skolors, sjukhus eller mäklares säljsnack och kampanjer i sociala medier.
Jag delar din analys att de flesta egentligen inte vill ha denna maniska våg av privatiseringar. Folk inser att servicen och tjänsterna ofta har försämrats och att det blivit svårare att se igenom snacket, men den insikten är idag, precis som socialliberalismen, politiskt närmast hemlös.