Vi måste börja tala klartext om bostadspolitiken. Problemen med bostadspolitiken är så tydligt börknippade med ett kapitalistiskt synsätt att det är rimligt att kalla vår bostadspolitik för en ”antikapitalistisk bostadspolitik”.
De senaste decenniernas bostadspolitik har präglats av nyliberala avregleringar som lett till ökade kostnader, spekulationsvinster, ökande segregation och brist på bostäder.
Därför är det egentligen ganska märkligt att politiken nu verkar inriktad på att fortsätta på den inslagna vägen, till exempel genom att börja införa marknadshyror, som en del i uppgörelsen om regeringsbildningen mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet.
Det borde istället vara självklart att istället börja driva en politik som i grunden ifrågasätter marknadskrafterna som utgångspunkten i bostadspolitiken, alltså en antikapitalistisk bostadspolitik.
Det är framförallt två frågor inom bostadspolitiken som, jag menar, präglas av ett ”kapitalistiskt” synsätt, alltså ett synsätt där det är vinst och avkastning som blivit alltmer styrande. Dessutom finns förstås frågan om vilka som ska äga strategiska tillgångar i ett samhälle.
Att tjäna pengar på mark och markspekulation är betraktas numera som helt legitimt men det har också en helt avgörande påverkan på våra möjligheter att planera ett bra samhälle för alla.
Priset på mark och därmed vinsterna av markspekulation har stadigt ökat som andel av kostnaden för att bygga nya bostäder. Under den tid när bostadsbristen i hela Sverige skulle byggas bort, alltså 60-tal och 70-tal då fanns en statlig priskontroll för marken just för att förhindra markspekulation, höga vinster och höga kostnader. Principen då var att nya bostäder skulle byggas på mark som kommunen ägde och gjorde en plan för. Tyvärr har lagarna sedan dess i allt högre skrivits för företagens och markägarnas intressen.
Sedan allmännyttans självkostnadsprincip avskaffades (2010) har krav på avkastning blivit ”självklara” och ifrågasätts knappast av någon. Ett exempel är de investeringsstöd för byggande av hyresrätter med något lägre hyra. De bidragen kan bara betalas ut om de ”behövs” för att klara de hyresnivåer som reglerna föreskriver men givetvis godtas en vinst som i många fall är rejält tilltagen.
Men egentligen handlar ju allt om de privata investerarnas/kapitalisternas drivkraft att tjäna mer pengar på sina pengar. Det är därför som fastighetsägarna nu är väldigt offensiva i sin strävan att höja hyrorna. Det sker genom ombyggnationer som ibland knappast alls behövs och som görs endast för att få upp hyresnivåerna. Och det sker givetvis genom att pressa upp hyrorna i nyproduktionen genom att mer eller mindre öppet hota med att annars avstå från att bygga och istället öka bostadsbristen med alla de problem det leder till med trångboddhet, hemlöshet svartkontrakt och höga andrahandshyror.
Dessvärre finns ju knappast nåt omfattande motstånd mot en bostadspolitik som alltmer riggats för fastighetsägarna. Det behövs en ökad medvetenhet om bostadsfrågan hos alla och det behövs en betydligt starkare hyresgäströrelse. Men det behövs också en kraft som pekar ut en möjlig väg hur en ny bostadspolitik kan se ut.
Jag tror att det är tre grundläggande förutsättningar för en politik som skulle kunna kallas en socialistisk bostadspolitik (taget från ett tidigare inlägg):
Allmännyttan: Ett demokratiskt kommunägt bostadsföretag som inte ska ha som uppgift att ge vinst utan ska ha som syfte att tillgodose viktiga bostadsbehov.
En stark markpolitik som dels ska ha som syfte att förhindra markspekulation men också vara ett verktyg att verkligen klara av att få fram byggbar mark och inte minst att det byggs i rätt tid och för rätt behov.
Nyproduktionen är strategisk och eftersom den är en angelägenhet för hela samhället är det rimligt med en gemensam finansiering för att klara rimliga kostnader i nyproduktionen. Ett alternativ kan vara en omfördelning inom bostadsbeståndet till exempel genom en fastighetsskatt.
Men det finns många fler frågor som måste komma på plats som handlar om hyressättning, spekulationsvinster, finansiering, boendedemokrati, hållbarhet för att bara nämna några.
Är det viktigt att rubricera vår bostadspolitik som antikapitalistisk? Ordvalet kan självfallet diskuteras men vi bör tydligt redovisa hur illa kapitalistiska, nyliberala, marknadsinriktade metoder fungerar om vi vill ha en bostadspolitik som är till för allas rätt till en bra bostad. Jag tycker att vi alltför ofta visar dåligt självförtroende och inte riktigt berättar att vår politik är just vänsterpolitik som bland annat har som syfte att förändra de grundläggande maktförhållande till nackdel för de som äger mycket men till fördel för alla andra och hela samhället.
Jag har skrivit om bostadsfrågandetta flera gånger tidigare, mest utförligt finns här i ett inlägg som fortfarande står sig:
https://larsbjurstrom.wordpress.com/2016/07/08/program-for-en-rattvis-bostadspolitik/
Lars Bjurströms blogg 