Påse blir portfölj

När kulturfrågorna ska decentraliseras kommer de inte i en påse utan i en portfölj

 Det är lätt att höra hur många kulturdebattörer tycker, men inte riktigt vill säga, att kulturfrågorna inte är lämpliga för vanligt folk. Jag tycker kulturen är en viktig del av demokratin och vinner på en bred diskussion, eller snarare är det väl det som är själva syftet.

 Radions kulturjournalister är, som många andra, på Gotland den här veckan. De passar på att redovisa hur ett mer decentraliserat beslutsfattande om kulturpolitiken skulle fungera. Gotland är ju vårt i särklass minsta län med bara 57 000 invånare och har den så kallade portföljmodellen på prov.

 Undertonen i redovisningen är att ett så litet län väl knappast kan ha kompetens att klara så svåra frågor som kulturpolitik. Gotland klarar att sköta sjukvård, gymnaiseskola, vattenförsörjning och en massa andra viktiga frågor, men kulturen….?

 Jag tycker det är OK att det kallas portföljmodellen om det kan beveka kulturdebattörerna. När kommunerna i förra omgången fick större inflytande över hur statliga medel skulle användas inom socialtjänst och skola då pratade man om att alla pengarna kom i en påse. Självklart kan man inte lägga kulturfrågorna i en påse.

Varför fastighetsskatten?

Det finns väl bara en fråga som är mindre viktig: Uppskovsräntan.

 Det kanske är en liten överdrift att påstå att fastighetsskatgten och uppskovsräntan är de minst viktiga frågorna, men bara en liten. Men det finns många frågor i bostadspolitiken som är betydligt viktigare:

 Segregationen
Orättvisan mellan upplåtelseformerna
Nyproduktion till rimliga kostnader
Hoten mot allmännnyttan

För att bara nämna några.

 Men den rödgröna oppositionen väljer att ge besked om fastighetsskatten och uppskovsräntan. Vilka träffar dom? Vilka lyssnar de på?

 Jo, jag känner en som betalar uppskovsränta. Hon har råd!

Demokratisera riksbanken

Det är genom en odemokratiskt styrd riksbank som en politik för fortsatt hög arbetslöshet ska bedrivas.

 I en debattartikel idag (DN) så beskriver bland annat Urban Bäckström, tidigare riksbankschef och nu direktör i svenskt näringsliv, hur framtida kriser ska undvikas. Det är mer av samma som föreslås. Framförallt ses det som en självklarhet att riksbanken, utan vanlig demokratisk påverkan, ska se till att inflationen hålls nere.

 Varken förvånande eller intressant kan man väl säga men det finns en liten intressant passus i artikeln. Artikelförfattarna beskriver vilken arbetslöshet vi ska räkna med när låginfaltionspolitiken fortsätter. Vanligen ska vi räkna med en arbetslöshet på mellan 3 och 7 procent men det kan också hända att den hamnar så högt som 12 procent. Några sådan siffror redovisades inte innan låginflationspolitiken inleddes.

 Det borde väl leda till att låginflationspolitiken ifrågasätts – men icke – den tas för självklar och det är just den som hela politiken ska byggas för. Därför är en ”självständig centralbank” en av hörnpelarna. Demokratiskt tillsatta beslutsfattare klarar helt enkelt inte att fatta beslut som drabbar så hårt. Det är därför vi ska demokratisera riksbanken.

Öka orättvisorna

Nu planeras för tredje steget i privatiseringen. Det kommer att drastiskt förändra välfärden.

 Krav på privatiseringar av kommunala och andra offentliga verksamheter har drivits under lång tid av de borgerliga partierna. Strategin har givetvis varit densamma men det har utan tvekan låtit lite olika.

 När kraven på allvar började drivas i ”modern tid”, dvs på 80- och 90-talen hette det entreprenader. Privata företag skulle upphandlas och göra precis det som kommunen bestämde och betalade för. Det skulle bara bli billigare. I första hand handlade det om att hitta företag som skulle kunna pressa sin personal lite hårdare än vad kommunen klarade eller önskade.

 Entreprenader har stora nackdelar och de ganska små ekonomiska fördelar som möjligen kan uppnås på kort sikt försvinner efterhand.

 Då kom kundvalsmodellen. Var och en av väljer och de privata företagen får ersättning efter hur många elever eller patienter som väljer respektive företag. Det är lätt att inse problemen med möjligheten att utforma rättvisa ersättningar och kontrollera kostnaderna som ju ska betalas av skattebetalarna fullt ut.Det tredje steget har givetvis hängt i luften och kanske är det nu lanseringen börjar.

 Den enskilde ska betala själv, åtminstone delvis. Då kan alla köer försvinna och var och en får vad den önskar, eller har råd att betala för.

Förslaget lanseras på DN-debatt av en tidigare socialdemokrat, Per Borg, som skrivit en ESO-rapport. Vi har inte råd att betala solidariskt eftersom skatterna inte kan höjas är budskapet.

 Om förslagen i artikeln genomförs så är förutsättningarna för välfärdssamhället drastiskt förändrade. Då kommer verkligen vård och skola att ges efter plånboken. Redan idag finns såna tendenser men med privat finansiering skulle situationen naturligtvis bli en helt annan. Det är detta som borgarna bäddat för med sina krav på privatiseringar som de försökt dölja i betydligt snyggare förpackningar.

Betyg eller utbildning

Idag börjar diskussionen om regeringens förslag till skollag på allvar. Jag har inte läst förslaget ännu och det beror på att det inte finns redovisat i samlat form. Men läckorna har varit många och troligen medvetet planterade.

 Idag handlar en av diskussionerna om elevernas rätt att överklaga betygssättningen. Det uppges vara ett av elevorganisationens viktigaste krav men ingår inte i förslaget till skollag. Diskussionen visar att det har blivit alldeles för stort fokus på betyg och därmed på betygssättning.

 En rimlig prognos är väl att nån form av överklagandemöjlighet kommer och ytterligare resurser ska förstås avsätta för detta. Inte bara på själva överklagandeapparaten förstås utan i hög grad på lärarnas dokumentation av elever och elevers ”prestationer”.

 Det kommer att bli mer mätande och vägande. Jag är övertygad om att det inte är rätt inriktning av skolan. Det är inte rätt användning av elevernas tid. Det är inte rätt användning av skattepengarna. Men framförallt ger det inte rätt typ av stimulans till elevernas förmåga att tänka fritt, vara kreativa och arbeta tillsammans med andra. Det blir årtalen, namnen, formlerna och annat som är lätt att mäta och väga som vinner.

Inte mer juridik (2). Därför bör inte barnkonventionen bli svensk lag.

FN:s barnrättskommitté har krävt att barnkonventionen ska bli svensk lag. Det kan kanske låta bra men jag tycker det är fel tanke att göra en internationell konvention till svensk lag. Däremot ska förstås konventionen implementeras i de lagstiftningar som berörs. Men då ska också en konsekvensbedömning och avvägningar mot andra intressen göras. Precis som vi väl hoppas att det görs vid all lagstiftning.

Om vi gör internationella konventioner till lag så överlåter vi väldigt mycket av avvägningen till domstolarna. Jag tror inte det är bra för barnen och definitivt inte för demokratin.

Det finns i alla internationella konventioner skrivningar som får väldigt olika konsekvenser beroende på i vilken omgivning de ska tolkas och barnkonventionen är inget undantag. För några decennier sedan tvingades Sverige ändra reglerna för privata skolor med hänvisning till en internationell konvention som hade bestämmelser som i huvudsak utgick från att staten ägnade sig åt religiöst förtryck. I Sverige blev effekten början på en långtgående segregation i skolan. Huvuddelen av denna är inte framtvingad av internationella regler men starten var just dessa regler.

När oklara rättighetslagar införs så finns risken att några kan processa sig till beslut där konsekvenserna för helheten innebär stora nackdelar eller problem. Det är därför som en noggrann bedömning måste göras innan reglerna införs och blir processbara.

Hör orden ihop

Fel eller rätt ordpar kan styra tanken fel.

 Högern har sedan ett par år lyckats få stark genomslag för ”demokrati och marknadsekonomi” som en vision för ett öppet Europa. Även debattörer som finns en bit till vänster om mitten kan man höra uttrycka sig just så.

 Visst fungerar de flesta elementära demokratiska rättigheter ganska väl med marknadsekonomi. Men det kan också sägas att många frågor handlar om en kampen mellan demokrati och marknad. Givetvis bygger inte demokrati på att vi har marknadsekonomi men högern har skickligt lyckats få genomslag för detta ordpar som leder tanken fel.

 Nu håller ett nytt ordpar att bildas. Lika felaktigt, enligt min mening. Det är EU-kritik och främlingsfientlighet. Partier beskrivs som EU-kritiska och främlingsfientliga. Såna partier finns, liksom det finns högerpopulister som är positiva till EU.

 Det finns en mycket viktig kritik mot några av de grundläggande dragen i EU´s konstruktion och konstitution som tyvärr nästan ingen längre vågar lyfta fram. Det är rätten att sälja och tjäna pengar som är den grundläggande i EU´s idé. Det är därför vi tvingats släppa många alkoholrestriktioner. Det är därför som svenska kommuner inte väljagynna närproducerad mat till sina verksamheter. Det är därför vi tvingats acceptera skadliga färger i godis. Det är därför kollektivavtalen är hotade. Det är därför den svenska modellen med allmännyttiga bostadsföretag hotas av EU´s regler.

 Inför valet till EU-parlamentet blev det ett överväldigande tryck att nu skulle det inte längre handla om JA eller NEJ till EU. Det blev bara JA.

Fosfatförbud

Det skulle vara en överdrift att påstå att det är en ny fråga som miljöministern tar upp idag.

 Så här i slutspurten av EU-parlamentsvalrörelsen så försöker miljöminister Andreas Carlgren tillsammans med kandidaten Lena Ek jaga lite nytt liv i debatten. På DN-debatt föreslår de att det sak införas ett förbud mot fosfat i tvätt- och maskindiskmedel.

 Det är ju inte precis nån ny fråga. Jag är ganska säker på att min  allra första insändare handlade om fosfat i maskindiskmedel. Jag upprördes över att veckotidning skrev så positivt om diskmaskiner när alla maskindismedel innehöll fosfater. Det var 1967 och insändaren blev aldrig publicerad.

 Fosfatanvändningen  ökade och istället skulle det byggas reningsverk för att ta bort fosfaterna. Det har också gjorts i stor omfattning men nu är det uppenbart att det inte räcker. Att använda tekniken för reningsinsatser är att komma två steg efter. Sedan flera år finns alternativ till fosfatanvändning så ett förbud borde vara självklart.

Ta hjälp av naturen.

I går satte jag upp nya solfångare men under helgen hittade jag på flera sätt att ta hjälp av naturen.

 Det var dags att byta solfångare och det gjorde vi i går, lördag. De gamla hade fungerat bra i nästan 30 år, men det handlar alltså om billiga sommarsolfångare. Så här års är naturligtvis uppvärmning av vatten med solen väldigt effektivt. 18 kvadratmeter tog hela dan.

 På söndan hittade jag flera sätt att ta hjälp att ta naturen. Jag skulle måla staket och dessutom klippa nästan 2000 kvadratmeter gräs.

 Linoljefärg bör man ju inte måla i direkt solsken och det var bara en del av staketet som hamnade i skugga. Så naturen hjälpte mig att spara massor av tid.

 En harunge hjälpte mig att spara massor av tid när jag skulle klippa gräs. Vi har flera år haft en harfamilj som bott i trädgården på försommaren, i år verkar des olyckligtvis bara vara en unge. Jag har dessvärre skrämt harungen flera gånger, bland annat när jag klippt gräs. Nu bestämde jag mig för att vara extra försiktig. Stora säkerhetsavstånd till alla tänkbara gömställen. Gräsklippningen gick mycket snabbare. Jag börjar bli alltmer övertygad om att vi ska ta mer hjälp av naturen.

Den enda i Europa

Jag har bytt bilförsäkring och nu tagit med en assistansförsäkring (assistance?). Försäkringen är kopplat till bilmärket. Nu har jag fått lite info om hur man ska göra om om/när man behöver assistans (assistance), när man står där vid vägkanten om det hänt nåt med bilen. Försäkringsbolaget skickade med en klisterlapp med telefonnummer som är ”alltid med dig på vägen”. Men klistret var ju på fel sida. Eller snarare klisterklappen var gjord för att sättas på insidan av en bilruta och kunna läsas utifrån. Reklam alltså. Men inifrån bilen, där man väl vanligen sitter och ringer, kunde man inte läsa numret.

 

Ingen stor sak men jag tyckte det var uselt tänkt och jag vill inte ha ett försäkringsbolag som tänker uselt. Så jag ringde och fick faktiskt prata med en ansvarige. Han hade bra pejl på läget och kunde berätta att samma typ av klisterlapp används i hela Europa, och det är ett stort bilmärke, och ingen har klagat. Jag var den enda i Europa som inte tycker att det är viktigare att förbipasserande vet vilket nummer jag ska ringa när jag är i ”nöd” än att jag själv vet det.

 

Jo, lite nöjd kände jag mig men samtidigt ganska småaktig. Just att jag tagit mig tid att ringa, men jag tycker att man ska ha lite större krav på försäkringsbolag. Men lite usel kände jag mig ändå. Lite kompensation kanske.

 

Jag kom att tänka på en kvinna som föreslagit att alla ska plocka upp ”ett skräp” varje dag. Då skulle vi få renare städer. Jag ska kompensera.