Målstyrningens död

Idag visar regeringen tydligt målstyrningens misslyckande, miljön får betala.

 Sedan ganska länge har målstyrning varit den politiska styrningsmodell som dominerat i Sverige. Under 80-talet pågick slaget men sedan början av 90-talet har målstyrningen alltmer vunnit. Det går inte att säga tanken bakom målstyrning är god, den är bara naiv.

 Det borde vara självklart att politiska mål åtföljs av åtgärder och en analys av målkonflikter men genom målstyrning så kan de politiskt ansvariga låtsas/intalas att det inte behövs. Men så är förstås inte fallet och idag kom ett nytt tydligt exempel.

 Idag har regeringen tvingats redovisa att de miljömål som riksdagen beslutat inte kommer att klaras, möjligen ett av 16 kommer att klaras. Är det nån som är förvånad? Visst är det ett politiskt misslyckande att regeringen inte bättre beslutat om insatser för att klara målen men framförallt är det misslyckande för styrmodellen.

 Politik är ju i själva verket i hög grad en intresseavvägning och ställningstaganden till målkonflikter. Där är målstyrning naiv, det är bara att beklaga att miljöpolitiken är ett av de områden där misslyckandet märks tydligast.